Foto: Tobias Dahlin /Azote.

Liksom under de senaste åren är de pelagiska bestånden av sill och skarpsill stabila och anses fiskade på rätt nivåer. ICES tillägger dock att sill- och skarpsillsfisket bör minskas i de södra delar av Östersjön där torsken huvudsakligen håller till. Några råd om hur en sådan rumslig begränsning rent praktiskt ska gå till ges dock inte.

Anledningen till att fisket på skarpsill bör undvikas i områden med mycket torsk är att Östersjötorsken för närvarande behöver all bytesfisk den kan få eftersom den mesta torsken i Östersjön fortfarande är väldigt småväxt.

I det östra torskbeståndet, som är det största av Östersjöns två torskbestånd, har torskarna börjat reproducera sig vid mycket mindre storlek än tidigare, vilket brukar vara ett symptom på ett stressat fiskbestånd. Under 1990-talet var torskarna drygt 40 centimeter i medellängd när de började reproducera sig. I dag har medellängden för könsmognad minskat till hälften, och ligger nu omkring 20 centimeter!

Svårigheterna att åldersbestämma individer från det östra beståndet har medfört att man hitills inte kunnat göra en omfattande vetenskaplig beståndsanalys (full assessment). Det finns tecken på lägre tillväxt vilket medför att beståndets produktionsförmåga kan ha överskattats.

"Det västra beståndet har varit överfiskat under de senaste åren"

Nytt för i år är att forskarna vid ICES har använt sig av en annan slags modell vilken visar förhållanden mellan uppskattade fisketryck och biomassa jämfört med referensnivåer för desamma. De nya beräkningarna gav intressanta resultat. Bland annat visar modellen, om än med viss osäkerhet, att det östra beståndet har varit överfiskat under de senaste åren. Faktum är att storleken på beståndet är ungefär hälften så stort som det hade varit om man under en längre tid hade fiskat med ett maximalt hållbart uttag (BMSY).

Men de senaste åren har beslutsfattarna överstigit ICES råd och beslutat om högre kvoter i bland annat östra och västra bestånden. Så sent som i fjol översteg de det vetenskapliga rådet med 37 procent, den ryska kvoten inräknad. Då var det vetenskapliga rådet knappt 27 000 ton. I år är det på ungefär samma nivå, närmare bestämt 26 071 ton.

Indikationerna på mångårigt överfiske som nu syns i ICES nya bedömning borde göra det än mer tydligt för beslutsfattarna i de olika medlemsländerna att de inte bör överstiga det vetenskapliga rådet för 2018 års fiske.

För det västra torskbeståndet är situationen något bättre än den var förra året. Men då var beståndet å andra sidan på en alarmerande låg nivå och befann sig under alla biologiska referenspunkter man har satt för att vara säkra på att beståndet skall vara överlevnadsdugligt. Dessutom hade man aldrig tidigare uppskattat antalet småtorskar (ettåringar) till att vara så få. Det vetenskapliga rådet var då att tillåta en väldigt begränsad fångst (3475 ton inklusive fångster i fritidsfisket) men beslutsfattarna kom ändå överens om att 5597 ton fick fångas kommersiellt.

”Att fortsätta fiska på bestånd som befinner sig under alla biologiska gränsvärden är oansvarigt”

Antalet småfisk har glädjande nog ökat enligt årets vetenskapliga råd. Men beståndet av lekmogna individer befinner sig fortfarande på samma extremt låga nivå. Trots det råder ICES att fiska mellan 3130 och 5295 ton. Utifrån en vetenskaplig syn på beståndets utveckling och målen för ett hållbart fiske är det ett obegripligt råd. Att fortsätta fiska på ett bestånd som befinner sig under alla biologiska gränsvärden, vilka är fastställda på god grund för att säkra att beståndet inte skall krascha, är oansvarigt.

Man kan inte till 100 procent förlita sig på att beståndsutvecklingen är knuten till antalet små individer. Därutöver ges rådet i form av ett intervall. Att använda sig av intervall är visserligen i enlighet med förvaltningsplanen för Östersjöns kommersiella fiskar, men hur ska beslutsfattare kunna förhålla sig till detta, för ett bestånd som är så illa ute som det västra torskbeståndet är?