Lisa Rudebeck. Foto: Johan Asplund
Lisa Rudebeck. Foto: Johan Asplund

Abstract

På kollokviet presenterar jag min analys av s-pluralen i svenskan. Jag har analyserat dels s-pluralens ställning i det svenska språksystemet, dels fördelningen mellan s-plural och andra pluralformer för vissa ordkategorier. Analysen bygger i hög utsträckning på korpusstudier, framför allt av Språkbankens GP- och bloggmix-korpusar.

Väldigt många av de s-plural-ord som förekommer i svenskan är engelska lånord med olika grad av integrering i det svenska ordförrådet och av anpassning till dominerande svenska formmönster. Men svenskinternt bildade s-former förekommer också – alltså s-plural på inhemska ord (sambos, snyggos, hiphopbruds) och på lånord utan s-plural i det långivande språket (kimonos, zucchinis, schlagers). Denna produktiva s-plural-användning är begränsad till vissa ordkluster.

Särskilt väletablerad och produktiv är s-plural-användningen bland ord som slutar på obetonad vokal. Inom denna ordgrupp förekommer s-plural framför allt, men inte uteslutande, på utrala ord med accent 1 som slutar på -o, -y och -i. En stor del av min studie har ägnats åt att analysera fördelningen mellan olika pluralformer bland just ord som slutar på obetonad vokal. Jag har kommit fram till att en av flera faktorer som inverkar på ”valet” av pluralform är i vilken grad en viss pluralform har associativt stöd från (liknar) andra ords pluralformer. Begreppet associativt stöd har jag själv myntat, med utgångspunkt i teorier och analyser inom usage-based theory. Jag drar också slutsatsen att s-formen är den ”mest systemenliga” pluralformen för stora kluster bland de vokalslutande orden – alltså den form som har starkast fäste i språkbrukarnas mentala grammatiker.

Också i ett språkvårdsperspektiv är s-pluralen högintressant, eftersom språkvårdens hållning till s-plural länge har varit en anomali i förhållande till språkvårdens allmänna, bruksorienterade hållning. Språkvården har länge bekämpat s-plural trots att s-pluralen är ett väldigt spritt fenomen och trots att den dominerar totalt för vissa ordgrupper. I mån av tid kommer jag att komma in på språkvårdsrelaterade aspekter av s-plural: I vilken mån har språkvårdens rekommendationer haft genomslag i bruket? Vilka argument finns för den ena eller den andra hållningen till s-plural?