Jonatan Pettersson. Foto: Pia Nordin
Jonatan Pettersson. Foto: Pia Nordin

En utgångspunkt i det RJ-finansierade forskningsprogrammet Texttraditionens möjligheter är att texternas historia för den medeltida handskriftskulturen måste utgå från de villkor som gällde för denna textkultur, som i centrala avseenden skiljer sig från textkulturen i senare skeden. I ett traditionellt, litteraturhistoriskt perspektiv om verkens och författarskapens kronologi blir variationen i texttraditionen ett problem som behöver abstraheras bort. Handskrifternas olikheter och de versioner och omarbetningar som texter genomgick blir störningar i förhållande till det i nästan alla kända fall försvunna originalet. Den ståndpunkt som forskningsprogrammet däremot intar är att variationen i handskrifterna i stället bör vara en utgångspunkt och en möjlighet för att förstå förändringsprocesserna i texternas historia under den tid vi intresserar oss för. Vi behöver inte utesluta det rekonstruerade originalet från historien, men vi ser texttraditionen som en möjlighet snarare än ett problem. Detta synsätt har varit en livaktig forskningsinriktning de senaste decennierna, och programmet syftar till att samla tidigare ansatser i mer syntetiserande studier med teoriutvecklande ambitioner.

De olika delprojekten studerar texthistorien utifrån olika valda observationspunkter. Mitt eget delprojekt tar en social miljö, nämligen staden, som en sådan observationspunkt. En grundläggande fråga jag alltså är intresserad av är vad det betyder för förståelsen av texternas historia om man betraktar den från staden som miljö. Jag vill presentera några överväganden kring detta och rapportera från en delundersökning av berättande texter vid övergången mellan handskriftskulturen och tryckkulturen. Det gäller alltså texter som med en traditionell klassificering skulle kunna kallas underhållningslitteratur eller hövisk litteratur men som troligen gavs olika funktioner under texthistoriens gång.