Linnea Hanell. Foto: Staffan Larsson
Linnea Hanell. Foto: Staffan Larsson

Abstract

Det är en gammal och för många intuitivt rimlig idé att maktens representanter bör uttrycka sig på ett sätt som medborgare förstår. Däremot är det ganska unikt för Sverige att klarspråk – som idealet har kommit att kallas här – är så pass djupt förankrat i statens institutioner som det är i Sverige. Det tycks bland svenskar finnas en övergripande konsensus om idealets relevans (Nord 2014), och de flesta större myndigheter och departement arbetar aktivt med språkvård med hjälp av språkvårdare och språkkonsulter som är anställda för just detta syfte.

I den studie jag presenterar vid kollokviet undersöker jag detta tillstånd som en effekt av språkveten¬skapligt, ofta specifikt nordistiskt, forskningsgenomslag. Vad jag argumenterar för är att ämnet nordiska språk framgångsrikt har lagt beslag på en sunt förnuft-idé om att maktens representanter ska uttrycka sig begripligt. Med stöd i Bourdieu (t.ex. 1977) kan man beskriva det som att nordister har lyckats skapa en efterfrågan på det slags expertkunskap som genereras och förmedlas vid institutioner för nordiska språk eller svenska. Forskare i ämnet får agera sakkunniga i diverse utredningar och före detta studenter med en examen i ämnet kan ta tjänst som språkvårdare eller språkkonsult på myndigheter och departement. Vad som hänt är att man lyckats argumentera för att specialistkunskaper om språkets uppbyggnad är nödvändiga för att kunna producera texter som uppfyller det ideal som kristalliserats till värdena vårdat, enkelt och begripligt.

På kollokviet går vi tillbaka till tidiga språkriktighetshandböcker, från läroverkslitteratur (Schück 1856; Landtmanson 1872), via Noreens ändamålsenlighetsprincip (1895), fram till Wellanders Riktig svenska (1939). I introduktionen av språkvårdslitteratur som sysselsätter sig specifikt med språkbruket vid offentliga institutioner är samma Wellander en pionjär med sin SOU Kommittésvenska (Wellander 1950). Vi kommer därför att titta närmare på hur den utredningen kom till. Under decennierna efter detta sker sedan flera viktiga insatser för att säkra klarspråksidealets beroende av nordistisk expert¬kunskap, och för att stegvis förankra idealet i hjärtat av statsapparaten. Efter ett drygt halvsekel av sådana insatser når idealet den centrala språkideologiska position det får i och med Språklagen och dess så kallade klarspråksparagraf: ”Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt” (SFS 2009:600, § 11).

___________________

Referenser, se pdf.