Studien, som omfattade data från åren 2000 till 2020, använde över 1000 fältmätningar av växthusgasflöden för att konstruera de första kompletta data-drivna budgetarna för koldioxid, metan och lustgas över permafrostområdet. Resultaten understryker behovet av att förstå och mildra effekterna av klimatförändringar i denna känsliga miljö som täcker stora delar av vår planet.

Enligt uppskattningarna avger permafrostområdet 50 miljoner ton kol i form av koldioxid och metan, samt 670 000 ton kväve i form av lustgas.

– Framförallt utsläppen av metan bidrar till den globala uppvärmningen, medan balansen av koldioxid är nära neutral, säger Justine Ramage, forskare vid Bolincentret för klimatforskning och Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet.

En kolsänka är en process där koldioxid tas upp ur luften och lagras under en lång tid, i detta fall i permafrostområdet. Här är lagringen möjlig då tjälen inte försvinner, utan är frusen året om, vilket gör att växthusgaserna förblir bundna i marken. Men med ökade utsläpp och temperaturer tinar permafrosten och omformar landskapen, därav kan man nu säga att området skiftat från en kolsänka till kolkälla.

– Det är viktigt att vi utökar nätverken för övervakning, och att vi fortsätter att samordna fältobservationer, fjärranalysdata och ekosystemmodeller för att bättre kunna uppskatta och följa hur framtidens nettobudgetar för växthusgaser kan se ut. Det är avgörande för att kunna informera om effektiva strategier för att mildra klimatförändringarna och skydda stabiliteten i detta viktiga ekosystem, säger Justine Ramage.

Den här studien visar hur kolbalansen i permafrostområden påverkas av den globala uppvärmningen och forskarna betonar att det finns ett brådskande behov av att samordna åtgärder för att hantera de utmaningar som den tinande permafrosten medför.

– Vi ser i denna studie att klimatdrivna stegringar av bränder eller kollaps av kustlinjer accelererar utsläppen av växthusgaser från permafrostregionen. Detta påverkar hela jordens klimat. Samtidigt är effekterna ännu mer påtagliga för de människor som lever i Arktis, och de känsliga ekosystemen. Det finns ett stort behov av samordnande internationella insatser både för bättre miljöövervakning och för stöd till lokala samhällen. Säger Gustaf Hugelius, vice föreståndare vid Bolincentret för klimatforskning och professor vid Institutionen för naturgeografi vid Stockholms universitet.

Länk till den vetenskapliga artikeln:
https://agupubs.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1029/2023GB007953

Kontaktuppgifter:

Justine Ramage, forskare vid Bolincentret för klimatforskning och Institutionen för naturgeografi, justine.ramage@natgeo.su.se, +46 76 409 7257

Gustaf Hugelius, föreståndare vid Bolincentret för klimatforskning och Professor på Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet
gustaf.hugelius@natgeo.su.se, +46 70 797 29 52