Tornedalen. Källa: Fenn-O-maniC, creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0

Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset är en statlig utredning som tillsattes av Sveriges regering 2020, efter ett initiativ från minoriteten. I uppdraget har ingått att granska händelser under 1800- och 1900-talen – vad hände, varför kunde det hända och vem var ansvarig för att det kunde hända?

Kenneth  Hyltenstam är en av ledamöterna i kommissionen. Han har tillsammans med Linus Salö  författat en del av det kunskapsunderlag som staten behöver för att kunna ta ansvar och be om ursäkt för historiska övergrepp. 

Vetenskap och minoritetens erfarenheter ger kunskapsunderlag

Kenneth Hyltenstam. Foto: Pia Nordin

Kommissionen har tagit fram sitt kunskapsunderlag på två sätt. Dels har forskare i rapporter bidragit med det vetenskapliga kunskapsläget inom olika områden (historia, utbildningsväsende, fostran, språkförhållanden, religion, biblioteksväsende, markfrågor och näringsfång, rasbiologi, hantering av mänskliga kvarlevor). På detta sätt har en omfattande kartläggning av statens assimileringspolitik tagits fram. Dels har egna och förfädernas erfarenheter och upplevelser av politiken dokumenterats genom insamling av berättelser från ett stort antal personer i alla åldrar. Innehållet i dessa berättelser är avgörande för att förstå minoritetens historiskt ofta utsatta situation.

– Kommissionens arbete har fortlöpande förankrats hos minoriteten genom ett stort antal möten på olika platser inom minoritetsområdet och i storstäder där många utflyttade tornedalingar nu bor, berättar Kenneth Hyltenstam.

Går det att få fram sanningen efter mer än hundra år?

– Sanning är förstås ett komplext begrepp, konstaterar Kenneth Hyltenstam. Kommissionen har arbetat utifrån två spår; det ena är de faktiska historiska händelser som kan verifieras utifrån källor och det andra är just de olika erfarenheter och upplevelser som finns inom minoriteten.

Vissa har upplevt starkt kränkande behandling inklusive kroppslig bestraffning för att de talat sitt eget språk

– Det ska också sägas att variationen i upplevelser är stor, betonar Kenneth Hyltenstam. – Vissa har upplevt starkt kränkande behandling inklusive kroppslig bestraffning för att de talat sitt eget språk, andra har inte sådana minnen. 

Dåtida och nutida värderingar påverkade utredningsarbetet

Linus Salö. Foto: Örjan Salö

– När det gäller att förhålla sig till statens – och kyrkans – ansvar för vad som hände under den långa perioden av hård assimilering uppstår problem med dåtida och nutida värderingar, enligt Kenneth Hyltenstam. Till exempel var det tillåtet med aga i skolorna fram till 1958, då Sverige som andra land i världen, efter Norge, införde förbud mot aga. Innebär det att kroppsbestraffningar för att man talade ”fel” språk kan ursäktas? – Detta ’retroaktivitetsdilemma’ har kommissionen kontinuerligt behövt analysera i sitt arbete, säger Kenneth Hyltenstam.

– Det är ändå viktigt att ansvarsfrågan inte behandlas lättvindigt med hänvisning till att det var en annan tid, betonar Kenneth Hyltenstam. – Upprättelse och försoning har ofta möjliggjorts tack vare förändrade värderingar och i vissa fall förändrad lagstiftning.

Riktlinjer och möjligheter för statens framtida politik

Kommissionens betänkande lägger på grundval av sina analyser fram ett stort antal förslag på hur staten och andra samhälleliga aktörer konkret kan gå vidare och ge minoriteten upprättelse. Utredningen pekar ut riktlinjer och möjligheter för statens framtida politik och förutsätter att denna utvecklas i dialog med  minoriteten.

Försoningsarbetet ligger framför oss 

– I betänkandet framhålls att försoningsarbetet ligger framför oss, avslutar Kenneth Hyltenstam.

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus

Linus Salö, professor

Centrum för tvåspråkighetsforskning, Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet.

(Text: Pia Nordin och Kenneth Hyltenstam)