Ivo skattar sig lycklig som fick möjlighet att undervisa i Italien

När jag hörde att det var möjligt att göra VFU utomlands blev jag genast sugen på att undervisa i Italien, i mitt ämne matematik. Jag bodde flera år där när jag var liten och gick i italiensk grundskola, så även om min italienska var lite rostig efter alla år tänkte jag att jag snabbt skulle kunna fräscha upp den.

Jag gjorde ett språktest vid Stockholms universitet och fick klartecken att söka upp en skola som kunde tänka sig att ta emot mig. Jag skickade brev till tolv olika statliga gymnasieskolor i staden Genova, där jag visste att jag lätt kunde ordna bostad genom vänner. Två av skolorna svarade snabbt och jag valde att gå vidare med den som låg närmast innerstan, för att slippa långa pendlingstider.

Trevlig gymnasieskola

Rektorn på Liceo Piero Gobetti var införstådd med VFU-kursens krav på undervisningstid och handledning och hade hittat en lärare som kunde vara min handledare. Resten av det administrativa arbetet sköttes av VFU-koordinatorn vid Stockholms universitet. Jag fick med nöd och näppe in min ansökan om Erasmusstipendium i tid. Det var inte helt smidigt att få allt ifyllt och formuläret skickades fram och tillbaka några gånger, men med mycket hjälp från universitetets utbyteskoordinator och erasmushandläggaren gick det till slut.

I efterhand skattar jag mig lycklig. Liceo Gobetti var en trevlig gymnasieskola, min handledare var en mycket duktig lärare och öppen handledare och resten av kollegorna var fantastiska, liksom eleverna. Det finns så mycket att berätta men jag tänker att jag sammanfattar några av mina starkaste intryck från erfarenheten.

Skola på förmiddagarna

En del organisatoriska aspekter skilde sig märkbart från den svenska skolan. Till exempel går italienska gymnasieelever endast i skolan på förmiddagarna, från klockan 8 till 13 eller 14, utan lunchrast. På min skola hade dessutom varje klass ett hemklassrum, vilket innebar att det var lärarna som bytte klassrum mellan lektionerna. Eleverna fick inte lämna skolbyggnaden under skoldagen, och behövde be om tillåtelse för att lämna klassrummet.

Det fanns inga arbetsplatser för lärarna i skolan, utan de planerade och rättade uppgifter hemma. Det var bara under lektionstimmarna (min handledare hade 19 timmar undervisning i veckan) som de behövde vara i skolan, bortsett från APT-möten och föräldrasamtal. Det bidrog till att lärarna inte samarbetade så mycket, vilket vissa verkade tycka var synd. Å andra sidan gav det en stor frihet och självständighet för lärarna att disponera sin tid, vilket kanske bidrar till läraryrkets höga status i Italien.

När jag deltog på arbetsplatsmöten upplevde jag att åtminstone Liceo Gobetti var en mer demokratisk arbetsplats än de skolor jag jobbat på i Sverige. Hela lärarkollegiet var med och röstade om ganska stora beslut som rörde skolan, till exempel ifall en ny linje som förberedde eleverna på att arbeta i turistnäringen (men fortfarande var högskoleförberedande) skulle inrättas på skolan eller ej, eller hur skolan skulle disponera EU-stöd till olika fortbildningar.

Intressanta skillnader

Lektionerna jag observerade var mer som föreläsningar och majoriteten av det egna arbetet förväntades eleverna göra hemma, efter skoltid. Ett inslag som var mycket framträdande var att elever kallades fram till tavlan för att lösa problem. Genom att läraren då gav stöd om det behövdes, eller att kamraterna uppmanades hjälpa den som stod vid tavlan, blev detta moment ett lärotillfälle för hela klassen. Att som lärare leda ett sådant undervisningsmoment kändes som en balansgång, och i just den rollen lyckades jag inte bli riktigt bekväm.

Det var även intressant att se skillnaderna i hur matematikämnet undervisades, jämfört med i Sverige. I Italien är det större fokus på procedurer och algoritmer och ämnet framställs på ett mer formellt (axiomatiskt/akademiskt) vis. En del kursinnehåll som jag fick chansen att lära ut har skalats bort från de svenska kursplanerna i matematik.

Jag undervisade ganska många timmar i alla fyra klasserna, och försökte även hålla lektioner med större inslag av grupparbete och problemlösning. När jag gjorde det märktes det att eleverna var ovana vid att agera mer självständigt i klassrummet. Jag fick även konstruera och rätta prov efter genomförda moment, och när jag gick igenom mina bedömningar med min handledare upplevde jag att vi var överens i våra värderingar.

Muntliga förhör

En annan skillnad mot den svenska skolan är betygssystemets uppbyggnad. På gymnasiet finns det en tiogradig betygsskala, men det är bara betygen 6–10 som är godkända betyg. Steg 2–5 ger alltså uttryck för olika grader av otillräcklighet.

Muntlig bedömning implementeras i högre grad än i den svenska skolan, min lärare hade som praxis att genomföra en formell muntlig bedömning av varje elev varje termin. Dessa genomfördes anting inför hela klassen eller i mindre grupper, det avgörande var att det vid varje bedömning skulle delta åtminstone två vittnen (vanligtvis klasskamrater). Jag genomförde flera muntliga förhör under praktiken och för mig var det en ögonöppnare. Jag upplevde att jag på ett helt annat sätt än i ett skriftligt prov kunde få pejl på elevernas förståelse av det matematiska innehållet, genom att be eleverna med egna ord motivera sina uträkningar eller förklara samband och definitioner. Att arbeta med muntlig bedömning i matematik är något jag skulle vilja integrera i min praktik, inte bara i summativt syfte.

Slutligen tycker jag det är intressant att nämna att betygen i Italien fyller en annorlunda roll än i Sverige. Varken gymnasieskolor eller universitet antar elever på basis av betyg från det tidigare stadiet. Av den anledningen blir betygen något avdramatiserade, vilket jag tycker är intressant att reflektera över.

En annan sida av samma mynt är dock att det finns hårda krav för att inom varje stadie flyttas upp till nästa årskurs. På min skola gällde det att elever med två allvarligt underkända betyg (det vill säga 2–4) eller fyra underkända betyg (femmor) var spärrade från följande årskurs. En konsekvens av detta var att jag i varje klass hade en eller flera elever som skulle gå om året, vilket kändes som ett hårt öde.

Otroligt kulturarv

Förutom dagarna i skolan njöt jag av att få upptäcka en ny stad. Som på många ställen i Italien finns det i Genova ett otroligt kulturarv, men lika roligt som att titta upp i överväldigande barockfresker var det att hitta nya promenadvägar, glasställen och restauranger. Eftersom staden ligger inklämd mellan havet och bergen finns det många branta gångar, trappor och utsiktsplatser och jag hade ofta kameran med mig när jag gick ut.

Jag hade tur att bageriet nära skolan hade bland den bästa focaccian jag ätit, och jag kommer nog inte vara sugen på pasta med pesto på cirka ett år efter den här hösten.

Jag rekommenderar alla som talar ett annat språk att fundera över möjligheten att göra VFU på en inhemsk skola utomlands. Jag upplevde det väldigt givande att se att det går att göra saker på olika sätt. Jag tänker att det ger mig en större förmåga att se den svenska skolan lite ur ett utifrån-perspektiv, och reflektera över min roll som lärare. Det kändes också som att min handledare var nyfiken på det svenska undervisningsparadigmet, och att jag snabbt fick förtroende att planera och leda undervisning, trots att jag kom utifrån.

Ivo Thomasson, som gick KPU (kompletterande pedagogisk utbildning) för ämneslärarexamen vid Institutionen för ämnesdidaktik 2023-2024.

Vill du också göra praktik utomlands?

Är du nyfiken på hur det är att undervisa i ett annat land? Som lärarstudent har du flera möjligheter att göra praktik utomlands under studietiden. Här kan du läsa mer om det:

Praktik utomlands – en unik chans att utvecklas som lärare