Sveriges nationalljud

Tillbaka till nyhetssidan: Å vilken fest!, när språkforskare firade svenska språket 500 år <<

Konsonantljud – skorrande r eller det bakre sj-ljudet?

Utifrån sitt eget påbrå (skånsk far, blekingsk mor), tänkte Martin att det sydliga konsonantljudet skorrande r kunde vara ett förslag. Det bildas genom att den bakre delen av tungan möter eller närmar sig gomspenen i halsen.

– Det ljudet finns dock redan i danskan, franskan, tyskan och portugisiskan, och unikare språkljud än så vill vi ju ha som nationalljud.

Ytterligare ett sydligt ljud är det bakre – mörka – sj-ljudet, ungefär som när man samlar saliv i halsen till en spottloska.

– Det är ett ljud som effektivt skiljer ut svenskan från många andra språk, men är förmodligen inte så väldigt gammalt.

Hur lät det månne när kung Gösta satt och läste i Nya testamentet?

Hur lät det månne när kung Gösta satt och läste i Nya testamentet?
– Det är inte säkert att han ens hade ett sj-ljud i ett ord som stjärna.

Men Martin räknar med att Gustav Vasa hade ett främre – ljust – sj-ljud i själ och sjunga. Efter hand spred sig detta sj-ljud till andra kombinationer, så Karl XI sa kanske [ʃæːɳa], alltså med tungan bakom framtänderna så det nästan visslar när man säger det.

Sedan någon gång – låt oss säga under Gustav IV Adolfs regeringstid – övergick detta ljusa sj till ett mörkare sj. Detta hänger rimligen ihop med hur kärnan i äpplet, med ett ljust sj-ljud [t͡ʃæːɳan], övergick till [çæːɳa], dvs. så som vi säger kärna idag. Då blev det ganska likt stjärnan på himlen [ʃæːɳa]. För att undvika en krock övergick man – omedvetet – till att säga det bakre [ɧæːɳa], som bildas med tungan långt bak i munhålan och ofta dessutom har rundade läppar.
– Därmed var vårt mörka sj-ljud fött, konstaterade Martin.

Vokalljud – å eller u?

Den i skriften nyuppfunna bokstaven å i Nya testamentet 1526 är inte aktuellt att välja, då ljudet å alltid har funnits i svenskan – det finns också i en överväldigande majoritet av världens språk. Martin förklarade hur fornsvenskans laar på Medeltiden blev lår, och hur andra vokalljud påverkades, t.ex. u. Det fornsvenska hus [hu:s] har stannat kvar i danskan [huˀs] och isländskan [huːs]. Som ett logiskt steg i "den stora vokaldansen" knuffades vår svenska bakre u-vokal fram till ett [hʉ̟ːs], en centralvokal.
– Kanske var det så kung Gösta sa när han satt med sin kristliga litteratur på modersmålet, funderade Martin.

Vi sverigesvenskar var inte riktigt färdiga med vokaldansen där, så vi tryckte fram vårt [ʉː]-ljud ännu mer.

Det är i alla händelser så finlandssvenskarna säger i denna dag, alltså [hʉːs]. Vi sverigesvenskar var inte riktigt färdiga med vokaldansen där, så vi tryckte fram vårt [ʉː]-ljud ännu mer. Därför säger vi nu [hʉ̟ːs], med en främre vokal.

Tre i ett

Vi behöver ju inte ha just ett nationalljud, enligt Martin – tre språkljud kan vara ett behändigt antal, men vilket blir då det tredje? Eftersom vi har dubbelt så många konsonanter som vokaler, är det därför rimligt, rättvist och rekommendabelt om det tredje ljudet blir en konsonant. Vad sägs om en kakuminal med slag, även kallad retrofLex fLapp – det som i folkmun kallas för tjockt L?! Det finns i ord som skåL, bLå och gåL (gård), det senare dock inte så vanligt längre. Martin har sina idéer om hur gammalt det tjocka L är, men nöjde sig med att säga att kung Gösta helt säkert hade det när han läste ”Uädhret blåås hwart thet will” i Joh. 3:8.

Martins föreslagna ord innehåller tre ljud.
– Alla som talar svenska har inte alla dessa ljud, men nästan alla modersmålstalare här i Sverige har minst ett av dem, oftast två. Somliga lyckliga själar i göta- och svealandskapen har alla tre. Sveriges nationalljudsord är därmed: skjuL!

Sveriges nationalljudsord är därmed: skjuL!

Martin Persson, doktorand i nordiska språk, Stockholms universitet