David är psykolog: “Lägg föreställningarna åt sidan”

David intresserade sig för psykologi som ämne, och för relationen mellan individ och samhälle.

– Jag tänkte också ganska krasst: det här är jag nog bra på. Det var en kombination av genuint intresse och en känsla av att det passade mig.

David började studera i 30-årsåldern, efter många år av politiskt engagemang. Han föreställde sig att det skulle finnas större utrymme för ett bredare fokus på individen i samhället på Stockholms universitet jämfört med andra lärosäten.

– Jag tänkte mig att det kanske var lättare att behålla ett bredare perspektiv i den psykodynamiska inriktningen.

Arbetar brett med barn, unga och familjer

Under utbildningen såg David framför sig att arbeta med vuxna. Barn- och ungdomspsykologi var något han inte riktigt funderat på.

– Jag visste inte riktigt hur psykologisk behandling för barn såg ut. Det var nog mer okunskap än ett medvetet val.

Hans PTP (praktisk tjänstgöring för psykologer) förändrade det. Sedan dess har han arbetet på en första linjen-mottagning för barn och unga på en vårdcentral, där han möter barn och unga mellan sex och arton år.

– Vi bedömer och behandlar mild till måttlig psykisk ohälsa. Men det är väldigt brett. Med yngre barn blir det ofta familjebehandling snarare än individuella samtal.

Arbetet rymmer allt från psykoedukation (behandling där patienten lär sig mer om sina svårigheter och sin diagnos) och social färdighetsträning, till stöd i föräldraskap och bedömningar av vårdnivå. Just bredden är en av de saker David uppskattar mest.

Man får utrymme att testa, tänka och utveckla egna sätt att arbeta.

Kollegial trygghet i svåra bedömningar

Teamet består av fyra psykologer och en psykoterapeut som även är chef. Den kollegiala kulturen beskriver han som prestigelös och trygg.

– Det är låg tröskel för att fråga om hjälp. Det betyder mycket, särskilt i en verksamhet där man ständigt gör svåra bedömningar.

Han beskriver hur arbetssättet vuxit fram organiskt, genom erfarenhet, reflektion och samtal med kollegor.

– Man får utrymme att testa, tänka och utveckla egna sätt att arbeta. Det är roligt.

Även om utbildningen till stor del fokuserade på vuxna upplever David att han har stor nytta av sina teoretiska kunskaper i arbetet med barn och familjer.

– Mentalisering, som innebär att kunna reflektera kring sina egna och andras tankar och känslor, är till exempel ett väldigt användbart perspektiv. När man tittar på familjedynamik och vad som vidmakthåller psykisk ohälsa blir bristande mentalisering ofta centralt – hos barnet eller i familjen som helhet.

Sedan en tid tillbaka arbetar David också en dag i veckan med vuxna i egen regi.

– Ibland har jag funderat på om jag skulle göra det på heltid. Men jag tror att jag trivs med att vara anställd. Det är skönt att ha båda delarna.

Kombinationen ger variation utan att det blir för mycket.

– Det är så olika typer av arbete. Det gör att det känns balanserat.

Patientmötet gjorde psykologjobbet konkret

Studietiden präglades av både engagemang och avbrott. David tog studieuppehåll och bytte klass, något som kändes stressigt då men som i efterhand fått en annan betydelse.

– Jag lärde känna dubbelt så många blivande psykologer. Det var faktiskt en fördel, även om det tog längre tid att bli klar.

Mot slutet av utbildningen, när de första egna patienterna togs emot under handledning, blev yrkesrollen mer konkret.

– Det var både nervöst och spännande. Och handledningen betydde mycket.