Stora nät fångar små larver – här kartlägger forskarna strömmingen i Stockholms skärgård

2026-08-19.

Det är helt stilla på havet och solen gassar redan över marinan när forskningsfartyget RV Electra lägger ut från Saltsjöbaden en tidig sommarmorgon. Inne i fartygslabbet har Lauren Aylward, postdoktor vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, redan börjat ställa i ordning bland petriskålar, bägare, mikroskop och tanken med flytande kväve. Det här är andra dagen på årets andra trålningsexpedition, och rutten går som flera gånger tidigare runt hela Värmdö och in till Djurgården i centrala Stockholm. Med de många planerade provtagningsstoppen är det en färd som tar hela dagen.

Snart drar marinekolog Henrik Svedäng och masterstudenten Zirui Wang på sig hjälm och flytväst och börjar förbereda den så kallade bongotrålen för dagens första tråldrag. Trålen består av två håvar med olika maskstorlek och längst ner på vardera av dem fästs en behållare – det är här som de strömmingslarver som finns i vattnet ska samlas upp.

– Strömmingen, eller sillen, lägger sina ägg på botten, så det är svårt att upptäcka var de leker någonstans om man inte dyker. Men när äggen kläcks så kommer larverna upp i den fria vattenmassan och blir möjliga att fånga. Om man hittar dem när de är väldigt små så är de nykläckta och kan inte ha drivit iväg så långt med strömmarna, berättar Henrik Svedäng.

Om forskarna hittar små larver kan de alltså dra slutsatsen att strömmingen har lekt i det området.

– Det är väldigt dåligt undersökt hur populationsstrukturen ser ut i Stockholms skärgård: hur många bestånd som finns och när och var de leker. Vi är också ute efter att undersöka om det finns genetiska skillnader mellan strömmingen i olika delar av skärgården och utanför, säger Henrik Svedäng.

Första draget

En bit ut i Ingaröfjärden är det dags för det första draget. Henrik Svedäng och hans kollega lyfter över trålen i vattnet, varpå tekniker Markus Maxe börjar vinscha ut vajern som den är fäst vid samtidigt som Mattias Murphy på bryggan styr Electra långsamt framåt.

Maxe håller manöverdonet med båda händerna, redo vid spakarna att justera vinschningen för att kompensera för vindar eller strömmar. Tråldraget behöver både utföras på samma plats och på samma sätt varje gång för att resultaten ska gå att jämföra över tid. För att trålen ska sänkas i samma takt vid varje drag mäts vinschens hastighet genom att tidta hur lång tid det tar att fira ut tio meter vajer. Då och då håller Henrik Svedäng en mobiltelefon mot vajern för att mäta dess vinkel, och utifrån den avgöra hur långt ner trålen har kommit. Innan trålen riskerar att rivas sönder mot havsbotten är det dags att vända uppåt.

– På det här sättet blir varje djup vid varje enskild trålstation lika mycket representerat i provtagningen, förklarar Henrik Svedäng.

När håvarna tagits upp spolas de med vatten så att alla larver sköljs ner i den lilla behållaren, som sedan monteras av och hämtas upp på akterdäck av Lauren Aylward.

En liten spigg följde med den här gången. Henrik Svedäng noterar det och återutsätter den i så fort som möjligt i havet efter den har konstaterats vara vid god vigör. Lauren Aylward ber honom att spola av handen över behållaren för att minimera risken att någon liten larv ska gå förlorad.

– Just in case, säger hon.

Under mikroskopet

Därefter börjar ett minutiöst labbarbete, som kräver både hököga och fokus. Lauren Aylward för över innehållet i behållaren lite i taget i en petriskål för att sedan artbestämma innehållet. I det som för ett ovant öga bara ser ut att innehålla lite alger upptäcker hon snart både några riktigt små och tunna strömmingslarver – nykläckta, konstaterar hon – och några aningen äldre, där ögonen kan urskiljas tydligt. Larverna räknas och mäts och förs sedan över i märkta provrör.

Arbetet försvåras av att det också finns larver av flera andra arter i vattnet, såsom olika kantnålar och smörbultar.

– Man lär sig att känna igen dem på formen, konstaterar hon.

Samtidigt som det intensiva räknandet pågår inne i labbet är Henrik Svedäng, Zirui Wang och Markus Maxe redan igång med att hiva ut den större CalCOFI-trålen i vattnet och skeppare Mattias Murphy styr Electra tillbaka över fjärden.

Det må se ut som att trålningen genomförs mitt i ingenstans, men stationernas placering är noggrant planerade och vid fler än ett tillfälle får Mattias Murphy tuta på mindre båtar som inte uppfattat fartygets signaler för begränsad manöverförmåga.

Noterar ökningar

De första larvtrålningarna genomförde Henrik Svedäng 2023. Då hade kustfiskare i flera år larmat om sjunkande strömmingsfångster, vilket lett till en intensiv debatt om tillståndet för bestånden i Stockholms skärgård, som vetenskapligt var dåligt undersökta.

Därefter utvecklades ett samarbete mellan Östersjöcentrum och professor Monika Winders forskargrupp vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik för de fortsatta provtagningarna, och utrustningen och provtagningsmetoderna uppdaterades.

Över åren har forskarna kunnat se tecken på förbättringar för strömmingen, berättar Henrik Svedäng.

– Det är för tidigt att säga något om årets resultat, men vi såg en ökning av mängden larver mellan 2024 och 2025. Det stämmer överens med vad andra källor tyder på: att det skett någon form av återhämtning efter den stora nedgången i beståndet som skedde i slutet av 2010-talet, säger han.

I februari 2025 inleddes på prov en omdiskuterad utflytt av trålgränsen, från 4 till 12 sjömil, i ett avgränsat försöksområde i centrala Östersjön. Att flytten i sig skulle vara förklaringen till strömmingsbeståndets återhämtning tror inte Henrik Svedäng – det är för tidigt för att den ska ha kunnat påverka. Däremot hade fiskeaktiviteten tidigare minskat i området.

– En titt i loggböcker visar att det skett en kraftig minskning av den storskaliga trålningen nära Stockholms skärgård redan för ungefär fyra år sedan. Det är möjligt att det spelar in, och kvoterna i Östersjön har också generellt minskat de senaste åren, säger han.

Flera stationer

Electras färd in mot Stockholm fortsätter och provtagningsmaskineriet är väloljat. Henrik Svedäng, Zirui Wang, Lauren Aylward och besättningen ombord behöver inte utbyta många ord för att trål efter trål ska monteras på, läggas ut, håvas in och sköljas av, och fångsten tas om hand.

Längre norrut (vid det som Henrik Svedäng kallar de ”heta stationerna”) finns det så många larver att Lauren Aylward inte hinner räkna alla, utan vissa prover får kylas ner och sparas tills man är tillbaka på universitetet.

Provtagningen väcker nyfikenhet hos en lokal fiskare, som efter att ha cirkulerat runt forskningsfartyget en tid åker fram och frågar hur det går: finns det några strömmingslarver? Forskarnas observationer, att förekomsten har ökat de senaste åren, gläder honom och går i linje med det han själv noterat.

– Det är roligt att arbetet med att påverka politikerna ger resultat. Det är ju det vi ser också, att det finns mer strömming nu, säger han.

Ett bestånd eller flera?

Utöver att kartlägga förekomsten av strömmingslarver gör forskarna maganalyser på larverna för att ta reda på vad de äter. Bland annat har dessa visat att det finns skillnader när det gäller födoval mellan de strömmingar som leker på våren och de höstlekande, berättar Henrik Svedäng. Fram till 1950-talet dominerades Östersjön av den höstlekande strömmingen, men sedan dess har det skett ett skifte till dominans av vårlekare, förklarar han.

– Varför det skiftet har skett är en svår fråga. Förmodligen handlar det om en kombination av miljöförändringar och hårt fiske.

Efter flera års larvtrålning på olika platser i Stockholms skärgård har forskarna samlat på sig ett unikt genetiskt material, som också kan sprida ljus över frågan om delbestånd.

Dagens EU-gemensamma fiskeriförvaltning utgår från att strömmingen i centrala Östersjön utgör ett enda stort bestånd, men vissa forskare menar att det kan bestå av flera olika delbestånd, som återvänder till specifika platser i skärgården för att leka. Om det visar sig finnas genetiska skillnader mellan larver fångade i olika områden – skillnader som är konstanta över tid – kan det ge stöd åt delbeståndsteorin. Men det är också möjligt att eventuella skillnader beror på en genetisk selektion under uppväxten på de olika platserna.

– Det vi har sett hittills är stora genetiska skillnader, men frågan är inte så enkel och analyserna pågår fortfarande, säger Henrik Svedäng.

Vad spelar det för roll om det finns delbestånd eller inte?

– Om det finns olika delbestånd och några av dessa fiskas ner så kommer de inte att fyllas på, på samma sätt som om det finns en pool av sillar som kan leka lite var som helst i skärgården. Då är det ett system som påverkas mer av ett riktat, omfattande fiske där en återhämtning också påverkas av att bestånd vid enskilda lekplatser kan försvinna, förklarar Henrik Svedäng.

Efter att det sista tråldraget genomförts utanför Fjäderholmarna glider Electra till sist in mot Slussen. Arbetsdagen ombord närmar sig sitt slut, förutom för Lauren Aylward som fortfarande har larver kvar att räkna.

Dagen därpå ska expeditionen fortsätta norrut till Kapellskär, där Henrik Svedäng ska stiga av och lämna över taktpinnen till Monika Winder, som tar vid för återstoden av denna veckas etapp i kartläggningen av strömmingsbeståndet.

Även om antalet strömmingslarver i proverna har ökat är de inte särskilt talrika jämfört med till exempel södra Östersjön, påpekar Henrik Svedäng när Electra lägger till vid Slussen.

– Även om man kan säga att beståndet har förbättrats, så ligger det på en låg nivå. Och nu ökar man fiskekvoterna igen, så nu får vi se vart det bär av med beståndet.

Text: Lisa Bergqvist