Baltic Breakfast: Så kan havsmiljön längs Svealandskusten förbättras

Många av de viktigaste besluten för Östersjöns miljö fattas inte i Bryssel eller i riksdagen, utan i kommuner och regioner och av länsstyrelser, till exempel beslut om avlopp, tillsyn och planering. Med det som utgångspunkt har Östersjöcentrum tagit fram en ny broschyr riktad särskilt till lokala beslutsfattare längs Svealandskusten, Viktiga åtgärder för Svealandskustens havsmiljö, som lanserades vid senaste Baltic Breakfast.

En av författarna bakom broschyren är Jakob Walve, som är forskare och analytiker vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, och chef för Marinekologiska laboratoriet, som bland annat håller i Svealands kustvattenvårdsförbunds miljöanalysfunktion och ansvarar för den årliga Svealandsrapporten.

– Svealands skärgård är en spännande, variationsrik miljö, säger Jakob Walve.
Svealandskusten sträcker sig från Dalälven i Bottenhavet, över Ålands hav och ner till Bråvikens mynning i söder. Sötvatten tillförs kusten från flera håll, bland annat från Mälaren, samtidigt som djupvatten strömmar in från öppna Östersjön. Dessutom finns en nord-sydlig kustström som påverkar vattenkvaliteten.

Miljön för växter och djur präglas av att det är ett brackvattenhav, där marina och limniska arter möts. Här finns tydliga årstidsvariationer, med vår- och sommarblomningar av plankton och säsongsvandringar av fisk, till exempel strömming.

Men Svealandskustens havsmiljö är också ett ekosystem i förändring, där vissa menar att något gått förlorat, och nostalgiskt ser tillbaka på skärgården som den skildras i Saltkråkan. Utfiskning, övergödning, exploatering, miljögifter, invasiva arter och klimatförändring hör till några av hoten som påverkar havsmiljön.

– Samtidigt får man inte glömma bort att det har skett många förbättringar längs vägen och mycket av det värsta har vi fått bort, säger Jakob Walve, och nämner att havsörnen och sälarna är tillbaka, att det finns positiva tecken för vissa fiskarter och att de klassiska miljögifterna DDT och PCB har minskat kraftigt.

När det gäller övergödning ses också betydande förbättringar i de inre delarna av skärgården, som tidigare var de mest drabbade, berättar han. Samtidigt har det skett försämringar i de yttre delarna, som i högre grad påverkas av tillståndet i det öppna Östersjön, med bland annat algblomningar och syrebrist.

Att Svealandskusten blev övergödd är enligt Jakob Walve inte så konstigt. Under första halvan av 1900-talet mer än fördubblades befolkningen i Stockholms stad och län. Samtidigt utvecklades vattentoaletter, men med orenade avlopp. Under samma period skedde stora förändringar inom jordbruket som innebar ökad användning av konstgödsel, intensivare djurhållning och en högre grad av separering av djurhållning och växtodling, vilket ledde till överskott av gödsel i vissa områden. Fosfor i tvättmedel och utdikning av våtmarker bidrog också till ökad näringstillförsel till Östersjön, liksom kväveoxider från förbränningsmotorer.

– Allt det här har man ju gett sig på och åtgärdat en hel del av, även om en del återstår, säger Jakob Walve.

Klarare vatten i innerskärgården

Ett sätt att mäta effekterna av övergödning är att mäta siktdjupet i vattnet. Den standardiserade metoden för detta har använts länge och innebär att en vit plastskiva sänks ner i vattnet tills den precis inte syns längre. Djupet blir då ett mått på hur grumligt vattnet är, vilket i hög grad, men inte uteslutande, styrs av övergödningssituationen. Ju längre ner skivan kan sänkas, desto klarare är vattnet.

Tack vare att metoden använts så länge finns det gott om data, och Jakob Walve jämför flera stationer för att visa hur utvecklingen skiljer sig åt mellan olika delar av skärgården: i Halvkakssundet vid Lidingö och i Solöfjärden vid Vaxholm, där mätningarna går ända tillbaka till 1930-talet, samt i Saxarfjärden vid Grinda och Ljusterö, i Kanholmsfjärden och längst ut i ytterskärgården nordost om Möja.

I Saxarfjärden var siktdjupet mycket dåligt på 1960- och 70-talet, men har därefter successivt förbättrats.

– Bland de bästa värdena har vi mätt upp nu de senaste åren, säger Jakob Walve.

I diagrammet är det också markerat när fosforrening respektive kväverening infördes i de stora reningsverken, och förbättringen syns särskilt tydligt efter det. Liknande utveckling går att se i Halvkakssundet, där siktdjupet var som sämst på 60-talet, och i Solöfjärden, som ligger någonstans mittemellan.

Längst ut vid Stora Möja ser bilden helt annorlunda ut – där var vattnet klart och fint under 1970-talet, i klassisk Saltkråkan-anda, men siktdjupet har i stället blivit sämre med tiden.

– Kanholmsfjärden ligger ungefär mittemellan, och har sannolikt påverkats både av förbättringar inifrån och försämringar utifrån.

Måttlig status längs kusten

I enlighet med EU:s vattendirektiv görs statusbedömningar av vattnet utifrån en rad olika kvalitetsfaktorer; Jakob Walve visar hur det ser ut idag när det gäller halterna av kväve, fosfor och klorofyll. I norra delen av Svealandskusten uppnås god status för kväve, men i övrigt når man som bäst måttlig status – på flera håll till och med otillfredsställande eller dålig status.

– Generellt finns en nordsydlig gradient, med bättre status i det bottenhavspåverkade vattnet i norr än i Egentliga Östersjön, där mycket av problemen med algblomningar och syrebrist finns, säger Jakob Walve.

Den yttre skärgården har fått högre och ökande fosforhalter som inte riktigt kan förklaras av utsläpp från land, vilket gör att klassningen för fosfor fortfarande är dålig där. För kväve syns fortfarande effekter av punktkällor och vattendrag nära kusten, även om de förväntas minska ytterligare. På klorofyll (som är ett mått på mängden alger) syns både inverkan av utsläpp från reningsverk och vattendrag, och av cyanobakterieblomningar på sommaren som bidrar till att de yttre delarna inte når god status.

Jakob Walve och hans kollegor har också räknat på ett hypotetiskt scenario: hur kvävehalterna längs kusten skulle vara om vattnet i öppna Östersjön hade god eller hög status, eftersom det påverkar inåt via strömmar och vattenutbyte.

– Då skulle man ju ha någon klass bättre generellt, men fortfarande inte riktigt bra i flera inre delar, säger han.

Detta understryker var det framför allt behövs ytterligare lokala åtgärder.

– Det kan behöva göra även i andra delar, för det är små vikar man påverkar och det bidrar till det stora hela också, tillägger han.

Åtgärder på gång

Glädjande nog finns det flera satsningar på gång, som kan minska övergödningen ytterligare. Flera av de stora avloppsreningsverken i området genomgår just nu ombyggnationer, bland annat Himmelfjärdsverket och Henriksdal, och i Österåker byggs ett helt nytt reningsverk. På flera håll införs membranfilterrening, som ger ett i det närmaste partikelfritt vatten och ytterligare minskar utsläppen av kväve och fosfor.

– Det skapar också förutsättningar för mer avancerad rening, som exempelvis rening av läkemedelsrester, vilket man planerar för i alla fall, berättar Jakob Walve.

Även inom jordbruket har flera åtgärder fått ny fart på senare tid, som anläggning av våtmarker och strukturkalkning.

– En anledning till det tror vi är att man satsat på åtgärdssamordnare och vattenstrateger, säger Jakob Walve.

Detta är något som man bör fortsätta satsa på, menar han, liksom att ge stöd till markägare och verksamhetsutövare för att genomföra åtgärder, till exempel våtmarker i lantbruket, och förbättringar inom mindre reningsverk och vattenledningsnät, som kan leda till minskade så kallade bräddningar.

Rådgivning till fastighetsägare med enskilda avlopp i känsliga områden, tillgång till toaletter och fungerande båttömningsstationer är andra satsningar som kan minska utsläppen. I vissa områden, särskilt där vattenomsättningen är dålig, kan man också utreda om det går att göra något åt gamla synder i form av fosfor som lagrats i sedimenten och bidrar till så kallad internbelastning.

Vad händer med algblomningarna?

Innan Jakob Walve lämnar över till forskaren Sofia Wikström vid Östersjöcentrum, som ska presentera andra delar av den nya broschyren, hinner moderator Ellen Bruno med en fråga: hur går det egentligen med algblomningarna – har de blivit fler eller färre?

På 60- och 70-talet var det verkligen algblomningar inne i Stockholm, även i Riddarfjärden, berättar Jakob Walve.

– Det gick inte att bada, det var liksom katastrof. De har man fått bort. Men i öppna Östersjön och yttre skärgården finns de kvar. Framför allt vissa år driver de in utifrån och då uppmärksammas de mycket.

Var det bättre i år än tidigare? undrar Ellen Bruno, som själv har upplevt det så.

– Det har varit blåsigt, vilket har hämmat dem. Det kan också ha gjort att de blandats ner i vattnet, så att vi inte har sett dem lika mycket trots att de funnits. De kan också ha drivit över till finska sidan, till exempel, svarar Jakob Walve.

Ljusglimtar för vissa fiskbestånd

Utöver övergödningen finns andra hot mot Svealandskustens havsmiljö, såsom högt fisketryck och fysisk exploatering, berättar Sofia Wikström, som också är medförfattare till den nya broschyren.

– Vi har ju fått vänja oss, tyvärr, vid en massa dåliga nyheter när det gäller fiskbestånden längs Svealandskusten. Men sedan förra året syns det lite positiva tecken och det är roligt att kunna berätta om, säger hon.

En av de goda nyheterna rör den för kustekosystemet så viktiga strömmingen, där larmrapporterna har avlöst varandra de senaste åren om att arten i princip försvunnit från skärgården.

– Förra året när forskarna var ute och trålade efter strömmingslarver såg de glädjande en ganska stor ökning i vissa delar av skärgården. Det tyder på att fler strömmingar simmade in från öppna Östersjön i skärgården för att leka.

Även när det gäller gädda ser forskarna positiva tecken. Inom projektet Levande vikar, där Sofia Wikström själv deltar, genomfördes förra året en utvärdering av effekten av ett antal fiskfredningsområden som infördes 2021. I provfiskena efter gädda, som görs med spöfiske, såg forskarna att det nappade fler gäddor i områdena som varit fredade, men en annan utveckling var ännu tydligare: det tycktes finnas mer gädda överallt.

– I hela området som området som undersöktes, framför allt i de inre delarna av skärgården, verkar det ha gått väldigt bra för gäddan de senaste åren. Tyvärr ser man inte alls samma sak i ytterskärgården, säger Sofia Wikström.

Även när det gäller abborre har forskarna sett viss ökning på vissa provfiskestationer.

– Över lag ser vi faktiskt en del tecken på återhämtning av de här arterna som är så viktiga för ekosystemet i Stockholms skärgård, men också betydelsefulla för oss. Men det gäller inte överallt, i vissa områden är det till exempel fortfarande tomt på strömmingslarver, berättar Sofia Wikström.

Minskat fisketryck en förklaring

En trolig förklaring när det gäller förändringen som ses för strömmingen är att det fiskats något mindre intensivt de senaste åren, både direkt utanför kusten och i det öppna havet, menar Sofia Wikström.

Mellan 2015 och 2021 skedde ett mycket stort uttag av strömming precis utanför kusten i Stockholms skärgård, framför allt av riktigt stora trålare. De senaste åren har dock detta uttag varit mindre. 2025 infördes också på försök en utflyttning av trålgränsen i området, och fiskekvoterna efter sill och strömming har under en tid minskat i hela Östersjön.

– Det ligger nära till hands att tro att vi faktiskt ser att strömmingen kommer tillbaka lite grann när vi fiskar mindre, säger Sofia Wikström.

Eftersom strömmingen är en central art för hela ekosystemet i skärgården kan förändringen i strömmingsbeståndet också vara en del av förklaringen till de positiva tecknen för gädda och abborre, tillägger Sofia Wikström och visar upp en illustration framtagen inom nätverket Ekosystembaserad havsförvaltning i Stockholm skärgård, som belyser de många faktorer som påverkar, och påverkas av, strömmingen.

Utöver att det storskaliga fisket förändrats så har det också gjorts mycket lokala åtgärder längs Svealandskusten, till exempel för att förbättra rekryteringsmiljöer för rovfisk, som också kan ha bidragit, tillägger hon.

Hur ska man då tänka med åtgärder framåt när det gäller fiskbestånden?

– Givet att strömmingen är så viktig så tänker vi att ett fortsatt återhållsamt fiske i Östersjön är helt centralt för att vi ska kunna hålla kvar den här positiva effekten som vi ser vid skärgården, säger Sofia Wikström. Vid sidan av det så tror vi på ett fortsatt arbete med lokala fiskevårdsåtgärder som att förbättra rekryteringshabitat, förbättra vandringsvägar och jobba med fiskefredning.

Det pågår mycket forskning kring dessa metoder och hur väl de fungerar, tillägger Sofia Wikström, och det är viktigt att fortsätta följa utvecklingen för fiskbestånden och utvärdera effekten av åtgärder.

– Här vill vi som forskare väldigt gärna ha ett fortsatt gott samarbete med er som jobbar med åtgärder så att vi tillsammans kan bli klokare när det gäller vad som fungerar och inte fungerar, säger hon.

Känsliga livsmiljöer under press

En annan viktig fråga för Svealandskusten är hur viktiga och känsliga livsmiljöer ska kunna skyddas. När det gäller andra arter än fisk är nämligen den enskilt största anledningen till att de minskar eller försvinner från kusten att deras livsmiljöer försämras eller förstörs, berättar Sofia Wikström.

Särskilt utsatta är de grunda, naturligt vågskyddade miljöerna där det ofta finns artrika undervattensängar. Dessa miljöer påverkas väldigt mycket av övergödning, men lokal exploatering är ett bidragande hot, ibland det enskilt största, menar Sofia Wikström. Det finns forskningsstudier som visar ett tydligt samband mellan antalet bryggor och båtplatser i en vågskyddad vik och mängden undervattensväxtlighet: fler båtplatser – mindre växtlighet, vilket i sin tur påverkar andra arter negativt.

– När man ser ett sådant samband är det lätt att tänka att det är bryggorna som är problemet, att det inte kan växa någonting under bryggorna. Men det här är en effekt vi ser på hela viken. Därför tror vi att det som händer när man har mycket bryggor i en vik är att den generella störningen ökar: det körs mer båt och det muddras och görs andra åtgärder för att lättare komma fram, berättar hon.

Inom Levande vikar-projektet pågår just nu arbete med en kunskapssammanställning om effekter av båttrafik, och forskarna planerar att presentera konkreta rekommendationer inom det här området inom några månader.

Muddring kan påverka under lång tid

När det gäller muddring är det lätt att tro att effekten främst består i den grumling som uppstår när man gräver, men Sofia Wikström understryker att muddring även riskerar att blottlägga störningskänsliga sediment som sedan kan erodera under mycket lång tid av strömmar och vågor.

– När vi är ute ser vi på många ställen ganska gamla muddringar som fortsätter att läcka sediment, som orsakar grumling. I vissa miljöer är det här ett större bidrag till grumlighet i miljön än övergödning, så det här är frågor som är viktigt att jobba med just i de här grunda, vågskyddade miljöerna.

Att skydda de grunda, vågskyddade miljöerna från exploatering, grumling och annan fysisk störning kan göras på flera olika sätt: genom god kustplanering, genom att beakta dem i arbetet med prövning och tillsyn eller genom naturskydd såsom inrättande av naturreservat, säger Sofia Wikström.

– Vi tror att det generella strandskyddet idag har en viktig funktion för att skydda de här miljöerna, eftersom ganska mycket av de mest känsliga bottnarna är inom den mest strandnära zonen, säger hon.

För att stötta arbetet med att skydda känsliga områden pågår ett samarbete mellan Stockholms universitet, Svealands kustvattenvårdsförbund och nätverket för ekosystembaserad havsförvaltning, med målet att ta fram en GIS-databas med kartunderlag som pekar ut vilka områden som är särskilt viktiga och känsliga.

Frågor om fosfor och klimat

Som vanligt har publiken, på plats och digitalt, många frågor till de forskarna efter presentationerna. Moderator Ellen Bruno inleder dock frågestunden med att fråga Jakob Walve om det hypotetiska scenario han visat tidigare, där kusten skulle klara sig förhållandevis bra även utan belastningen från utsjön: är det då någon mening att fortsätta jobba lokalt – och vems fel är egentligen läget i öppna Östersjön?

– Det är väl alla länders fel, även Sveriges. Det finns en upplagrad mängd fosfor framför allt i Östersjön, som behöver försvinna, bindas i sediment eller föras bort. Men det är absolut värt att göra fortsatta lokala åtgärder ändå – vi ser tydliga positiva effekter av det man gjort i kusten trots allt. I kombination med att Östersjön på sikt blir bättre så blir det optimalt.

En annan fråga rör de pågående klimatförändringarna; finns det något vi kan göra för att minska effekterna i havet?

– Det är så klart jätteviktigt för Sverige och alla länder att minska våra koldioxidutsläpp. Det är den enda långsiktiga lösningen för att bevara havet i god miljöstatus, säger Sofia Wikström, och tillägger att det också finns en besvärlig koppling mellan övergödning och uppvärmning.

– Det blir till exempel större risk för syrebrist när havet blir varmare. Så det bästa vi kan göra, tänker jag är att jobba mot övergödningen. Förbättrar vi övergödningssituationen har ekosystemet mycket större förmåga att hantera uppvärmningen.

Från publiken kommer bland annat en fråga till Jakob Walve om internbelastning av fosfor från sedimenten; finns det någon åtgärd mot detta som faktiskt fungerar?

En metod i inneslutna vikar är att fälla fosfor för att binda det till sedimenten, svarar han. Sådan fällning med aluminium har genomförts med framgång i Björnöfjärden inom ramen för projektet Levande kust, i kombination med åtgärder för att minska näringstillförseln från land. Själv arbetar Jakob Walve tillsammans med kollegor i pågående projekt med undersökningar av om och hur syresättning kan förbättra miljön.

– Det känns ju lite som konstgjord andning, men det är något som skulle kunna hjälpa Östersjön att bli bättre, då det annars krävs lite tur med stora saltvatteninflöden för att det ska bli bättre syreförhållanden. Det är inte en helt orealistisk sak att ge sig på, till och med i öppna Östersjön, om man tänker sig stor vätgasproduktion med syre som restprodukt, berättar han.

Vad är det viktigaste i höst för en nyvald kommunpolitiker att ta tag i för att förbättra miljön längs Svealandskusten, frågar moderator Ellen Bruno avslutningsvis.

– Jag trycker på det där med att satsa på åtgärdssamordnare och vattenstrateger, så att man har personer som kan ta tag i de här sakerna ordentligt. Och sedan ge dem lite extra resurser, så de inte fastnar i att söka pengar. Man kan se att det händer saker i de kommuner som har gjort så, säger Jakob Walve.

Sofia Wikström håller med, men framhåller också vikten av att begränsa fisketrycket.

– När det gäller fisk så handlar det mycket om vad som händer på nationell och EU-nivå, och där tänker jag att det behövs opinion och att politiker på alla nivåer trycker på för kloka beslut. Nu finns varningssignaler om att kvoterna ska höjas igen, och trålgränsförsöket upphör nästa år, så det behövs fortsatt tryck som visar att vi vid kusten vill att strömmingen ska fortsätta komma in till oss, säger hon.

Text: Lisa Bergqvist

Läs den nya broschyren Viktiga åtgärder för Svealandskustens havsmiljö