Behandling

Många problem kan behandlas med båda terapiinriktningarna, exempelvis ångest och nedstämdhet.

KBT-behandling erbjuds också för avgränsade ångestproblem, t ex fobier, hälsooro och tvång.

I kognitiv beteendeterapi arbetar man med en persons problematiska tankar, känslor och handlingar i relation till den omgivning man befinner sig i. Man utgår från att både yttre och inre beteenden (tankar, känslor, fysiologi) samspelar med miljön. Många beteenden ses som inlärda och är möjliga att förändra. Terapeuten och klienten försöker tillsammans samla in information om vad som vidmakthåller problemen idag.

Psykologiska problem har ofta många olika orsaker. Det kan drabba personer som har levt i en utsatt miljö eller är mer genetiskt benägna att drabbas av vissa typer av problem, men det kan också handla om en längre tids inlärning av vissa tankemönster och beteenden. I kognitiv beteendeterapi arbetar man i första hand med det som i nuläget vidmakthåller problemen, oavsett hur de en gång uppkom, och man försöker hitta nya sätt att tänka och handla i relation till problemet och omgivningen.

I kognitiv beteendeterapi gör man inledningsvis en noggrann kartläggning av problematiken. Det innebär oftast att klienten får observera och samla in information om när problemet uppträder, i vilket sammanhang och problemets kort- och långsiktiga konsekvenser. När kartläggningen är färdig går man igenom denna och klienten godkänner en behandlingsplan. Ett viktigt arbete gäller målsättningar, dessa kan vara både övergripande och mer detaljerade, och man återkommer och stämmer av behandlingen regelbundet utifrån dessa mål. Man arbetar vidare med konkreta förändringsstrategier ex. att träna på att bete sig på ett nytt sätt i en viss situation eller att förhålla sig till negativa tankemönster genom övningar och hemuppgifter. I samband med avslutning är det viktigt att man utarbetar en plan för att arbeta vidare på egen hand, en viktig målsättning är alltså att klienten ska bli expert på sitt eget problem för att självständigt kunna tackla eventuella framtida svårigheter.

Många problem kan behandlas med båda terapiinriktningarna, exempelvis ångest och nedstämdhet. PDT-terapi är, förutom vid ångest- och nedstämdhet, även lämpligt vid relationsproblematik och livskriser.

Enligt psykodynamisk teori är en hel del av det vi känner, tänker och vill styrt av omständigheter inom oss som vi bara till någon del eller inte alls är medvetna om. Det kan vara behov eller önskningar som vi inte vill se för att vi skulle känna oss dåliga eller för att andra kanske skulle ta avstånd, eller för att det på något annat sätt leder till problem att varsebli hur det egentligen är.

Enligt PDT kan våra upplevelser vara motstridiga och komplexa. För att hantera behov och önskningar som inte passar ihop behöver vi kompromissa, vilket inte måste vara något vi tänker ut eller gör medvetet men som ändå pågår kontinuerligt. När detta är svårt är vi benägna att använda psykologiska försvar som gör det otydligt eller förvanskar hur det är. Problem uppstår när vi för ofta eller för mycket bortser från hur det egentligen är och när vi inte lyckas uppnå en rimlig och flexibel balans mellan motstridiga behov och önskemål. I PDT är man lyhörd för hur det har varit tidigare i livet och särskilt under uppväxten eftersom tidigare erfarenheter i relationer till andra fungerar som en stomme och tenderar att användas som förlaga för senare upplevelser och problem som kan uppstå.

När man har mer mångbottnade eller flertydiga problem kan enkla, entydiga målformuleringar vara otillräckliga. I den mån vi är omedvetna om det som styr vårt handlande är det också svårare att reda ut och ta ställning till hur man vill ha det. Att bli mer medveten om egna drivkrafter är därför en allmän målsättning i PDT. Genom att samtala med en terapeut om aktuella problem och betrakta dessa i ljuset av vad man tidigare har varit med om och genom att medverka som deltagande observatör i den terapeutiska relationen, kan man nå en ökad insikt i känslors orsak och sammanhang och pröva nya sätt att vara. Den egna livsberättelsen förändras när man går från att vara passivt offer för omständigheter till att mer aktivt vara delaktig i sitt liv.