Genetisk kartläggning av Östersjösill viktig för hållbart fiske

Vår- och höstlekande sill i både Östersjön och Atlanten har mycket tydliga genetiska skillnader. Det vet man sedan tidigare.

– Tack vare den här storskaliga studien har vi nu kunnat identifiera hybrider mellan vår- och höstlekande sill, trots de stora genetiska skillnaderna mellan populationerna, säger Leif Andersson, professor vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet. Han har lett studien tillsammans med Linda Laikre, professor vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet.

Det finns alltså sill som när de hamnat i ett bestånd som leker under ”fel” tid på året kunnat anpassa sitt beteende och leka samtidigt med de andra sillarna i beståndet.

– Vår tolkning är att genetiken definierar ett optimalt tidsfönster när leken sker, men att vattentemperatur och individens näringsstatus påverkar den exakta lektiden. Resultatet antyder också att för att kunna leka behöver sillen impulser från övriga individer i ett stim, vilket skulle vara ett effektivt sätt för en stimfisk att synkronisera leken. Det är en intressant idé som vi vill forska vidare på, berättar Leif Andersson.

Östersjösillens huvudgrupper är alltså vår- och höstlekare, men tack vare den nya studien har forskarna upptäckt att sill som leker under våren i sin tur kan delas in i tre huvudgrupper från norr till söder. Det finns även lokala bestånd inom de tre huvudgrupperna av vårlekande sill. Linda Laikre lyfter fram ett exempel från Stockholms skärgård, den så kallade törnrosströmmingen:

– Vi lade märke till att den genetiska sammansättningen passade bättre in för en långt mer sydlig population. Förklaringen är att just denna sillpopulation leker mitt i sommaren när vattnet är betydligt varmare än under våren. Ett sådant lokalt bestånd anpassad till lek i varmt vatten är en reservoar av genvarianter som kan få stor betydelse för Östersjösillens möjlighet att anpassa sig till framtida klimatförändringar, säger hon.

Det lokala namnet törnrosströmming kommer från att den leker när törnrosorna blommar.

Forskarna anser att resultaten har stor betydelse för förvaltningen av Östersjösillen.

– Att strömmingen är uppdelad i delbestånd har stor betydelse för förvaltningen, då sill och strömming längs Sveriges ostkust i nuläget förvaltas som två stora bestånd, ett i Egentliga Östersjön och ett i Bottniska viken. Den nuvarande förvaltningen stämmer inte överens med de genetiska grupperingar vi ser, säger Lovisa Wennerström från SLU.

– Vi skulle vilja se ett betydligt mer restriktivt industrifiske för produktion av fiskmjöl för att minska risken att värdefull genetisk mångfald går förlorad. Våra resultat kommer att ligga till grund för Havs- och vattenmyndighetens övervakningsprogram för biologisk mångfald där sillen utgör en nyckelart, säger Linda Laikre, professor vid Stockholms universitet.