Exkursion 2
16 augusti
Skriven Sara Daag, Åsa Högblom, Ulf Lennartsson
Grönbrun, likt ärtsoppa ligger Furnassjön, Lagoa das Furnas, framför oss. Vi har stannat till på kalderakanten norr om sjön. Sjön är grön pga alger, men brukar tydligen inte vara riktigt så här grön. Det är även ovanligt varmt för att vara São Miguel. 25–30 C, men med en hög luftfuktighet vilket gör att det känns ännu varmare.
Kalderan bildades vid ett vulkanutbrott som skedde för ca 12 000 år sedan. För 11 000 år sedan bildades ytterligare en kaldera innanför den första. Många utbrott har skett sen dess, det senaste 1630. Då bodde endast några munkar i kalderadalen, men ett glödmoln som följde på jordbävningar och ras i samband med utbrottet svepte ned i dalen och 100 människor som arbetade på odlingarna på kalderasluttningarna fick sätta livet till. Idag har ett samhälle, Furnas, byggts upp inne i kalderan. Byn ligger 70 meter under Furnassjön och en smal fördämning på några meters höjd ligger mellan sjön och dalen med bebyggelsen. En jordbävning eller ett jordskred kan räcka för att fördämningen ska brista och sjöns stora vattenmassor svepa ned genom dalen och dränka allt i sin väg. Furnasområdet räknas till det mest aktiva i hela Europa. I sjön och runtomkring finns olika mätstationer för att mäta exempelvis temperatur och gas, och för att på detta sätt förutspå eventuella utbrott. Med tanke på byns läge och de få vägarna ut ur kalderan är frågan dock om den skulle hinna evakueras trots varningar.
Efter stoppet på kalderakanten var det dags att bege oss ned i själva samhället Furnas. De varma källorna på mellan 15–98 C sprider en tydlig svaveldoft över hela byn. Källorna hettas upp av den ytliga magmakammaren. Gasen som trycks upp gör att det i många källor bubblar, vilket det i vissa har gjort i 100-tals år, medan andra plötsligt slutat. De av oss som ville kunde vandra runt i byn och smaka på vattnet. Ur vissa källor smakade vattnet som kolsyrat mineralvatten med en skarp järnsmak, andra smakade svavel. Uppfattningen om det var gott eller inte varierade. Förut fick man gå fritt mellan källorna, men för två år sedan ramlade en turist ned i en av dem och skållade sig så svårt att hon senare avled på sjukhus. Nu är källorna inhägnade och man får titta på dem på betryggande avstånd.
Vi satte oss i bilarna igen och åkte nu ned till själva sjön. Vid strandkanten har hål grävts i marken och där har cementrör placerats i vilka man tillreder den portugisiska specialiteten Cozido à Portuguesa. Gjort på nötkött, fläskkött, kyckling, chorizo, blodkorv, potatis, sötpotatis, mangold, vitkål och morötter. Även portugiser vallfärdar hit då Cozido à Portuguesa tillagad i fumarolerna vid sjöns kant ger rätten en särskild smak. Den kommer från svavlet i vattnet och anses vara mycket god. Vi fick se på när maten som legat nedsänkt i 6 timmar plockades upp och ny sänktes ned och täcktes över med jord. Nu var alla hungriga och resan bar iväg till restaurangen Terra Nostra där vi alla fick möjlighet att äta Cozida à Portuguesa. Maten var mycket speciell och överraskande god, med tanke på svavlet. Åtminstone tyckte 2 personer av vår bloggrupp detta, den 3e av oss äter nämligen inte kött. Tyvärr var rätten ej anpassad för vegetarianer utan hon fick nöja sig med spagetti omkringvaskad i lite ketchup, toppad med ost. Lite snopet.
Efter en efterrätt bestående av en färsk, otroligt smakrik och saftig ananasskiva var det dags att bege sig till ungdomens källa. 2/3 av vår bloggrupp valde att testa på denna föryngringsprocess, 1/3 tyckte sig vara ung nog ändå. Efter bad i det gula 35-gradiga vattnet och/eller promenad i byns parker var det tid att åka tillbaka till Ponta Delgada och hotellet efter exkursionens sista ”arbetsdag”. Vi tackar lärare och chaufförer för en intressant, lärorik och rolig vecka här på Azorerna.
15 augusti
Skriven av Annika, Roland och Bo
Idag bär det av österut mot Nordeste Det märks tydligt att vi börjar bli ett rutinerat gäng som har koll på det mesta. Platsbytena mellan bilarna går snabbt och smidigt. Rutinen märks också vid stoppet i Vila Franca do Campo. Där svärmar vi in för andra gången likt gräshoppor för att skaffa lunch. Samarbete lönar sig. Detta ger vissa möjligheter att shoppa kläder samt andra att få en extra morgonfika utan tidsförlust.
På vägen mot Nordeste får vi en försmak an morgondagens exkursionsmål. Lagoa das Furnas ligger framför oss som en gulgrönbrun ärtsoppa. Det tillsammans med svavelosande rökpelare ger en antydan av et helvete, men vi får väl se!
Röken för oss annars osökt in på dagens stora firande av Maria uppståndelese av de katolska azorianerna. Längs hela dagens färdväg låg grillröken tät på São Miguels fina rastplatser. Där samlas azorianska familjer denna dag för att njuta av grillad mat och samvaro. Kanske kunde alla dessa rastplatser tjäna som förebild för svenska dito. Vår exkursion började med att vi trängde oss fram till utkiksplatsen på en högt belägen rastplats ovanför samhället Povoação. Där spanade vi efter en saknad del av en kalderakant, bildad 600 000 år tillbaka. Någon gång i historien har kanten rasat ut i havet och därmed säkert skapa både tsunami och annan oreda. Vi fick också lära oss att ras förekommet 1998 då ett flertal hus i området förstördes.
Dagen huvudmål var annars att nedstiga till Ponta do Arnel nära Nordeste. Höjdskillnaden på 161 m på 800 m betyder tvärbrant! Våra hårt prövade vader kved men löften om fina pyroxenkristaller och bad lockade oss att kämpa vidare nedåt. Väl nere vid Atlantens klara vatten kunde vi se tydliga lager av lava från sköldvulkanens många utbrott. Intressant var också Martins redogörelse för hur man försöker bestämma lagrens ålder med paleomagnetism. Vissa tog sedan chansen att knacka fram pyroxen medan andra tog sig ett dopp. Till slut måste vi sedan GÅ UPP till bilarna, 161 m ovanför oss! Denna backe döper vi härmed till ”Ottos backe” och tackar för ytterligare en fantastisk dag.
14 augusti
Skriven av Anna, Håkan, Eva-Katrin, Nils
Vulkanvandring stod på schemat den tredje dagen på Azorerna. Iförda de rätta vandringskängorna, sololjeinsmorda och numrerade 1 till 26 begav vi oss på väg längs kalderakanten till Sete Cidades. Stigen löpte först intill en gammal mossbelupen akvedukt, därefter in i en mörk trollskog där cedrarna växte tätt . Så en lång brant stigning med hänförande utsikt som gav de andtrutna många tillfällen att stanna och återfå andan. Sträckan vi skulle avverka var 11 km och hastigheten var inte imponerande hög. Foton skulle tas, utsikter beundras, växter examineras och fågellivet studeras. Några andra vandrare mötte vi ej. Faran på vägen var två fyrhjulingar som övade rally på en väg som ibland påminde om en rodelbana. Klockan tretton intogs den medhavda lunchen på rastplatsen. En champagnekork smällde – det visade att Åsa just idag hade födelsedag. Hurrarop och sång!
Vi hade vädret på vår sida – sol, lagom varmt, stundom svalkande vindar och inget regn. Vi knatade på och närmade oss kalderans botten. Här kom det besvärliga partiet. 20%-ig lutning inte lätt när gruset rullar under skorna och man längtade efter ett rejält rep att hålla tag i.
Mamma Mia i högtalaren. Fest i by var det. Till vår ära efter genomförd brag? Blomstersmyckade gator flaggor och ballonger. En sån upplevelse, vilken lyckad dag!
PS. Ett tips hur man upplever ett vulkanutbrott hemma i sandlådan 1. Forma en topp av torr sand 2. Fyll en liten cylinder (filmburk) med 2–3 msk. Bakpulver och stoppa ner den i sanden 3. Häll några droppar röd karamellfärg i 2 dl ättiksyra (köps i mataffär) 4. Häll ättikspriten över bakpulvret 5. Koldioxid utvecklas och drar med sig sand. Ett rött lavaflöde rinner längs sandkonens sidor – effektfullt!
Lördag kl 9 samlas vi vid bilarna efter en överdådig frukost. Den svala nattluften hänger kvar i morgonens skrämda solstrålar som här och där tittar fram mellan ömsom vita och ömsom mörka moln. Idag skall vår utflykt täcka den mellersta delen av ön och vi sätter oss i bilen och åker mot de dimhöljda bergen.
Stop 1. Helt plötsligt stannade karavanen vid Agua de Pau, ca 15 km från Ponta Delgada. Otto hade upptäckt ett lavafält. Alla rusar entusiastiskt av för att fotografera då vi plötsligt varsnar flera lavatunnlar strax söder om vulkanen Serra Agua de Pau. Om inte vulkanen haft sitt utbrott skulle vi stå här i vattnet mitt i Atlanten som hajföda istället för att stå här på porös men stadig berggrund av lava och aska och blickar ner över havet och det lilla samhället nedanför som är byggt på det senaste lavaflödet som bildat en platå.
Stopp 2. Åter rullar vi iväg för att strax stanna för avsittning. Otto vill gärna visa ett glödmoln med en temperatur på 600–900 grader C. Men han får nöja sig med att visa glödmolnets påverkan på underliggande material. Tydligt ser vi parallella asklager men i mitten syns en svacka i asklagren och i botten av svackan, där glödmolnet har runnit fram ser vi tydligt den bildade bergarten ignimbrit, med både vulkanglas (obsidian) och xenoliter. Detta har bildats av ett pyroklastiskt flöde. Strax nedanför på stranden hittade vi mer ignimbrit som flera av oss girigt kastade oss över. Hälften av gänget samlade på pimpsten till kvällens fotvårdande aktiviteter. Resten av gänget samlade på vulkaniskt glas (obsidian) som bildats då lavan har kylts av så fort att den inte har hunnit kristalliserats.
Vid nästa stopp var det dags att proviantera, för även fattiga ”unga ” studenter måste äta . Vid stopp nr 4 högt upp på utsiktsplatsen fick vi en magnifik vy av raviner och berg. Cederträd som låg som en grön matta över bergssluttningarna gav ögat ett scenario skapat för gudarna av vår egen moder jord. Bara tvärs över vägen på andra sidan krönet var utsikten än mer magnifik. De dimhöljda bergstopparna låg som en grå rand och försvann i den dimmiga horisonten medan vattnets blågröna skimmer syntes till höger om detta. Sänkte man ner blicken från dimman såg man en liten by närmast havet samt odlad mark längre in innan de eroderade ravinerna återigen tog vid nedanför och framför oss. Mitt i grönskan rakt fram kunde man urskilja en blåvit rand och om man skärpte blicken kunde man se att det var ett vattenfall med rött oxiderat järn vid sidan av det. Helt magiskt.
På vägen mot blommornas dal passerade vi Hades med gasutsläpp av koldioxid och poliser som varnade folk. Koldioxiden väller fram ur sprickor i marken på grund av seismisk aktivitet. Vid liv och välbehållna fick vi vår belöning i form av prakten i en blommande dal. Gryningsvinda, kanonviska, tritonia och gul kanna täckte bergsväggarna på båda sidor om vägen.
Efter en slingrig våg ner stannade vi till för att äta lunch. Vi kunde knappt äta vår matsäck på grund av den magnifika utsikten mot Atlanten på öns norra sida.
En timmes vila med lunch och äventyret fortsätter mot nya sevärdheter. Enligt utsago skall vi lära oss om energi. Ovanför det geotermala kraftverket tittade vi ner från dimman och såg en konstruktion av rör och några baracker, inte så mycket att hurra för, men detta kraftverk ger energi åt 50% av öns befolkning. Efter kraftverket stannade vi till 250 meter ovanför sjön Lagoa do Fogo, ”Eldsjön”. Dimman svepte över oss med en helt annan kraft än vid kraftverket. Luften var fuktig och man kände kylans kalla fingrar röra kroppen ibland med ett finger eller två. Sjön som låg under oss var bara en mystisk röra av gråa slöjor.
På vägen ner från den dimmiga utsikten får många av oss anstränga oss för inte somna, medan andra höll andan av skräck. Dimman är tät och flera av oss ser ingenting eftersom vi sover.
Helt plötsligt börjar Otto köra upp och ner på alla gator han ser. En viss oro infinner sig, men Otto stannar bilen och släpper ut oss vid en ananasplantage. Vi trodde att höjdpunkten på dagens resa var hemkomsten till hotellet, men ack så fel vi bedrog oss. Ananasgudinnan med en ananasskiva i sin famn tog emot...
12 augusti
Skrivet av Rolf, Bertil och Inga
Vi samlades utanför vårt hotell kl. 09.00 och Otto redogjorde för dagens exkursion. Bertil anmälde sig som frivillig att svara för und erlag till bloggen med en resumé över dagens upplevelser. Rolf lovade att biträda och sedermera anslöt Inga till ”arbetsgruppen” för boggen.
Efter att ha packat alla deltagarna i tre minibussar och en mindre bil startade färden mot öns västra del.
Feteiras var dagens första stopp där Otto repeterade en del från kursen om öarnas historia, bl.a. dess upptäckt 1427 och att upptäckarna döpte ögruppen till Azorerna efter, vad man trodde, en duvhök som man såg vid tillfället, men det var en ormvråk. Vidare presenterade gruppens deltagare sig för varandra.
Därefter gick färden vidare mot öns västligaste punkt, Ponta da Ferraria, där vi gjorde vårt andra stopp.I samband med detta stop fördjupades våra kunskaper om xenolither (”främmande stenar”) som Otto konkret visade i en ”lavasten”.
Vårt tredje stopp var nere på Ponta do Ferrarias lavadelta där det första tillfället till bad i geotermalt upphettat vatten erbjöds i en havsvik. Huvuddelen av gruppen tog givetvis tillfället i akt och tog sig ett dopp. Färden gick sedan vidare till dagens lunchställe, restaurangen Brisa do Mar som ligger i samhället Mosteiros. Efter en välbehövlig lunch begav vi oss ner till havet där Otto redogjorde för de specifika egenskaper som lavan där har. Bland annat den höga förekomsten av olivin, ett grönaktigt mineral och det något mer sparsamt förekommande mineralet pyroxen, som skiljer sig ut sig i lavan som en mer kompakt, glimrande del.
Efter det att vi hämat upp vårt kvarglömda mineralvatten (á 0,65 €) gick exkursionen vidare mot Sete Cidades, en 20 tusen år gammal kaldera. På vårt första stopp på kalderakammen blickade vi ut över kalderan. I kalderan kunde vi bl.a. se ett aktivt jordbruk, tuffkoner, den blå och den gröna sjön samt samhället Sete Cidades. Vi gjorde ytterligare två stopp på kalderakanten.
Från kalderan åkte vi vidare mot vårt hotell men gjorde ett sista stopp vid utsiktspunkten Lagoa do Carvão. Här såg vi ut över den del av São Miguel som sammanbundit öns östra och västa delar vilka tidigare var två åtskilda delar.
Exkursion 1
Från kalderan åkte vi vidare mot vårt hotell men gjorde ett sista stopp vid utsiktspunkten Lagoa do Carvão. Här såg vi ut över den del av São Miguel som sammanbundit öns östra och västa delar vilka tidigare var två åtskilda delar.
I detta område har det skett flera utbrott och geografin har ändrats mycket. Tidigare fanns det 3 sjöar och senaste utbrottet år 1630 har dokumenterats av munkar som bodde i området. Än idag är detta ett aktivt område där magmakammaren ligger nära jordytan och unde såväl sjön som samhället.
I stadens utkant finns heta källor vilket medför att det finns koldioxid och svavelutsläpp. Därför får inte husen byggas med källare där koldioxiden kan samlas. I en del källor är det kokande vatten med vattenånga och ur andra är det lera. Löst i vattenångan ur källorna fås gipsavlagringar och svavel. Svavel medför att luften blir frätande och det syns på metallkedjor och brunnslock som oxideras. Utmed dessa heta källor finns det klart vatten som rinner. Det är kolsyrat och smakar olika pga de olika källorna de rinner ifrån. Här har man tagit tillvara det kokande vatten i dessa heta källor till att laga majs i säckar och majsen säljs senare på torget.
Precis nedanför utsiktsplatsen finns även heta källor – några synliga andra under marken. återigen har man tagit tillvara möjligheten att använda denna geotermala värme för att laga en maträtt – Cozido à Portuguesa. Man fyller en kastrull med nötkött, fläskkött, blodkorv, chorizo, kyckling, potatis, sötpotatis, morötter och mangold (lite grann som vad Kajsa Warg sa – "man tager vad man haver") och sänker ner den i marken. Numera finns det färdiggjorda brunnar för dessa kastruller. Brunnen täcks med en trälock och därefter skyfflas jord över. När man går runt platsen finns det högar överallt (det påminner om mullvadshögar). Rätten kokas i 6 timmar, när det är klart grävs kastrullen upp. Vi följer uppgrävningen av våran sena lunch som intas på hotellet Terra Nostra i samhället Furnas.
Efter lunchen strossar vi i parken och simmar i ungdomens källa (som skulle återföra en till ungdomen, får väl se när vi kommer hem). Den är lika gul som sjän Lagoa das Furnas.
Efter denna heldagsutflyckt är det skönt att få komma tillbaka till hotellet. Vi har haft tur med vädret med lätta moln som har hindrat den heta solen från att bränna oss när vi har varit ute.
Ännu en solig och behaglig dag med nya spännande intryck och upplevelser. Som vanligt på slingrande vägar genom små vita vackra samhällen går färden idag österut mot den allra äldsta delen av ön. En njutbar åktur med vägrenarna utsmyckade med ett överflöd av Hortensiablommor i alla de vackraste färger. På Azorerna utgår en särskild skatt för just skötsel av vägrenar och rastplatser vilket bidrar till att allt ser rent och välskött ut. Det dröjer inte länge innan vi når den 12 000 år gamla Furnaskalderan och den lilla sjön Lagoa das Furnas, de heta källorna och staden Furnas som ligger farligt placerad i landskapet. En jordbävning eller sprickbildning skulle få katastrofala följder då sjön skulle kunna torrläggas och vattnet mer eller mindre dränka staden som ligger i dalgången och på lägre nivå än sjön. Nya serpentinvägar och snart befinner vi oss på kanten av den stora Povoaçãokalderan som är 5 kilometer i diameter och vars eroderade sidor vittnar om att den är mycket gammal – 600 000 år. Vi kan tydligt se hur den södra sidan av kalderan glidit ut i havet. En mäktig syn.
Kor möter oss vid några tillfällen och vi får samsas om vägbanan. Vilda djur är det dock ont på ön, förutom fåglar finns råttor, igelkottar, fladdermöss och ödlor som följt med fartyg hit under tidernas lopp.
Huvudmålet för dagen är Nordeste, den absolut äldsta delen av ön, över fyra miljoner år gammal. Här får vi avnjuta en hängiven föreläsning av Alasdair där han med stort engagemang och pedagogisk finess visar hur man klassificerar magmatiska bergarter. För att få praktisk träning företar vi en brant vandring ned till havet där alla med stor aktivitet och målmedvetenhet studerar magmatiska block i varierande färg och storlek. I det allmänna mumlet som kan höras en flora av geologiska ord och begrepp, mafisk, diorit, kvarts, olivin, pyroxen ...
mer än en timme är deltagarna djupt försjunkna i geologins underbara värld och när vi plockat fickorna fulla med alla mer eller mindre friliggande pyroxenkristaller återstår bara den grymma vandringen upp till det lilla samhället högt där uppe på branten.
En intressant och lärorik dag som avslutas vid hotellets parkering vid 19-tiden.
Världens vulkaner på Azorerna, 7 augusti
Skriven av Kerstin
We have been on the top of the world! Endast ormvråkarna svävade över våra huvuden. Vi har med andra ord varit på en kalderavandring i västra Sao Miguel, runt orten Sete Cidades. Här skedde ett kraftigt utbrott för 25 000 år sedan och en kaldera med en diameter på mellan 5 och 6 kilometer bildades. Låt oss börja från början. Oroa er inte – vår dags början. Efter en kanske något rörig start, lunchinköp och bilfärd startade vi vår vandring. Inledningen genom en frodig skog som erbjöd god svalka var en härlig början. Och sedan kom ”himmelsbacken” – en väg rakt uppför vulkansluttningen. Efter en del svett och stånk var hela gänget på 33 deltagare uppe på kanten av kalderan och sedan vidtog en otroligt vacker vandring utmed kalderans norra del. Kalderans botten innehåller flera sjöar varav Lagoa Azul och Lagoa Verde är de mest berömda på grund av skillnaderna i färg. Legenden säger att de skapades av en förälskad, gråtande blåögd flicka och en lika förälskad, gråtande grönögd pojke som måste skiljas åt. Tur att vi geologer är av tuffare slag och vet att den gröna färgen i Lagoa Verde har att göra med höga sluttningar och alger.
Lite fakta kanske. Vandringen började på 722 möh, högsta punkten var 849 möh och slutmålet befann sig nere vid sjöstranden på 286 möh. På vägen passerade vi lagringar som tydde på pyroklastiska nedfall, branter med mycket finfördelad aska, en krävande ledare som fick oss att rita av det vi såg. Hur rackarns många mindre eller större vulkankällor kunde vi nu se i kalderan? Tre, fyra ,fem eller var det kanske fler? Och HUR ritar man in varenda liten åker? Var inte det där en lavatunnel förresten som bildade en liten halvö ut i sjön? Korna stirrade lite lätt medlidsamt på oss men fortsatte sedan lugnt sitt betande. Hur håller de sig kvar på sluttningarna förresten? Nej en ormvråk ska man vara och glida fram på uppvindarna.
Ytterligare ett avbrott gjordes när samma krävande ledare krävde att vi skulle fundera över pyroklastiska nedfall och pyroklastiska flöden. Pannor lades i djupa veck och vårt stalltips var att eftersom det inte var ett osorterat lager vi tittade oss vinda på, så var det nog ett pyroklastiskt nedfall.
Dags för en välbehövlig lunch och sedan vidtog nerfarten, som bitvis var väldigt besvärlig. Det var brant och smågruset kunde rulla under fötterna på oss. 5 timmar efter att vi startade, kan en del hjältar utses utan någon inbördes ordning. Härmed ges förtjänsttecken till alla som var under 10 år, över 70 år, alla med opererade axlar och ryggar, alla med onda knän och stukade vrister, den ledare som valde en perfekt dag för vandringen på 11,4 km. Äsch, vi kan väl få ett förtjänsttecken allihop.
Turen hem förde oss (med bil-YES!) utmed sydsidan av kalderakanten och dagen avslutades med pooldopp och middag.
Hej då.
6 augusti
skriven av Eric, Annelie, Caroline och Jenny – studenter i geovetenskapsprogrammet
Klockan är 07.45 och telefonen får oss att vakna till, och utanför hotellet stod regnet som spjut i marken. Trots detta vandrar vi ner till matsalen med ett leende på läpparna för att äta frukost. Mätta och belåtna tar vi oss ut till minibussarna med regnkappan i högsta hugg, men på något sätt verkar solen bryta igenom. Efter en snabb genomgång av Otto kring dagens lokaler blev det dags för Otto och Alasdair att utse ett gäng frivilliga skribenter till dagens inlägg i bloggen, och undertecknad blev snabbt utpekad till frivillig… Vi hoppar in i minibussarna och beger oss iväg till dagens första stopp som var beläget på en topp med fin utsikt över ett lavadelta. Lavadeltat är idag uppodlat, men för den observante kan man se tydliga lavatunnlar vid strandlinjen där lavan forsat ut för ca 1800 år sedan då deltat bildades. Bredvid oss satt två personer med en kikare på stativ, vilket var för att lokalisera var valarna befinner sig så att man hittar dessa när man anordnar valsafari. Efter en kortare summering om São Miguels näringsliv de senaste hundra åren var det uppsittning i fordonen igen!
Nästa stopp kom ganska snabbt då vi kom ner till strandlinjen nedanför utsiktsplatsen. Här kunde vi se spåren och resterna av ett glödmoln som rasat ner längs sluttningen mot havet. Sluttningen som i huvudsak består av aska och annat pyroklastiskt material från vulkanutbrott hade ett mörkt och hårt lager som stack ut från resten. Detta lager bestod av ignimbrit, som har bildats av den värme och trycket som orsakats av glödmolnet.
Askan och det pyroklastiska materialet har helt enkelt smält ihop till en ny bergart! Här kunde vi även plocka pimpsten vid strandkanten. Pimpsten är så pass lätt att den flyter om man kastar den i vattnet, vilken många naturligtvis ville prova!
Nästa stopp var ett vattenfall där en varm och kall källa blandas vid toppen, och jätteskönt vatten faller ner för klipporna där man kan bada. Tyvärr är vi inte de enda människorna på São Miguel som vill bada i vattenfallet, så därför tog vi vårat pick och pack ner till ett kraftverk som utvinner energi ur underjorden. Anläggningen utvinner elektricitet ur de heta ångor och vatten som flödar nere i marken ca 500 meter ner. Tekniken är densamma som används på Island, och det är även islänningarna som varit här och byggt! I dagsläget står anläggningen för 50% av São Miguels elförsörjning. Resterande 50 procent är uppdelat på 40% från olja/dieselverk och 10% vattenverk.
Efter ett kort stopp vid en ananasodling, som för övrigt var en viktig exportvara förr, så befann vi oss tillbaka på hotellet vid strax efter fyra. Nu väntas en god middag på en av de många restauranger här i staden, för att sedan kolla nattlivet i Ponta Delgada.
5 augusti
Skriven av Bettan och Olof
Vi åkte i tre minibussar + en bil från Ponta Delgada till en utsiktpunkt ovanför Feteiras. Efter en kort presentation av oss själva berättade Otto om hur portugiserna befolkade ön i början av 1400-talet – 1427 närmare bestämt. De tog med sig boskap som kor, getter och grisar. Öarnas odlades upp och man planterade olika träd och växter. Den ursprungliga vegetationen är nästan helt försvunnen. Vi fortsatte till öns västligaste punkt – Ponta da Ferraria. Där tittade vi på en rasbrant med pyroklastiskt material, Vi fortsatte ner till vattnet där det fanns en het källa som blandades med havsvatten i en ”lagun”. Frivilligt att ta sig ett härligt dopp!
Tuttade på ytterligare en rasbrant där vi såg skiktningar av aska och lavaflöden samt ett pat lavagångar. Vi intog en god lunch i Mosteiros.
Därefter gick vi till stranden och fick till uppgift att leta efter mafiska mineral som olivin, pyroxen, amfibol… Vi hittade mängder med olivin! For vidare till Morro das Capelas. Där fick vi gå ner i en vulkankon där halva vulkanen eroderats ned i havet. Otto visade oss bla asklager där vulkaniska bomber fallit ner.
På hemvägen åkte vi över Picos-området dät vi tittade efter tuffkoner. En intressant och givande dag.
