Idag står samhället inför andra omvälvningar än under efterkrigstiden, så vad kan vi lära oss av att studera 1900-talets humanister? Vy från Hamngatan norrut. Brunkebergsåsen schaktas bort. De nybyggda Hötorgsskraporna syns i fonden, 1961. Lennart af Petersens/Stadsmuseet i Stockholm. (CC BY-NC-ND)

Ragni Svensson, doktor i bokhistoria och lektor i historia vid Historiska institutionen, har nyligen hållit föreläsningen "Vad gjorde humanisterna i folkhemmet?" för Senioruniversitetet i Stockholm. En föreläsning med utgångspunkt i två böcker som Ragni skrivit och redigerat tillsammans med Johan Östling och Anton Jansson i ett forskningsprojekt vid Lunds universitet. Böckerna heter Humanister i offentligheten (2022) och Humaniora i välfärdssamhället (2023) och handlar om cirkulation av humanistisk kunskap i svensk offentlighet under efterkrigstiden. Avsikten med projektet var att genom empiriska fallstudier diskutera humanioras plats på ett antal offentliga arenor i efterkrigstidens Sverige. Resultatet blev en monografi och senare också en antologi som vrider och vänder på humanioras roll i samhället under en period av expanderande välfärdspolitik och modernisering.

Ragni Svensson, doktor i bokhistoria och lektor i historia vid Historiska institutionen, Stockholms universitet

I böckerna lyfts hur man i perioder sett på humaniora som en ”lyxvetenskap” utan samhällsnytta, kanske särskilt under efterkrigstiden. Ragni beskriver det som en trop som återkommit periodvis.

– Om man kan prata om vetenskapliga trender så uppmärksammades många naturvetenskapliga ämnen under 1950- och 1960-talet, som teknik, fysik och astronomi, vilket bland annat hade att göra med kapplöpningen i rymden.

Ragni menar att vissa vetenskaper då ansågs som nyare och fräschare, men också mer nyttiga för samhället.

– På 1970-talet blev det här en mer framträdande debatt och det skrevs böcker där även humanister själva tog till sig bilden av att humaniora befann sig i en ”kris”, utifrån uppfattningen att det var ett onödigt kunskapsområde som kanske inte passade in i efterkrigstidens nya välfärdssamhälle, berättar Ragni.

Hon menar att humanisterna själva i viss mån internaliserade den här bilden, kanske för att väcka debatt och ändra på den, men det gjorde också att den har funnits kvar och vuxit sig väldigt stark.

– Vår avsikt har varit att problematisera och nyansera bilden, snarare än falsifiera den.

Ragni menar att det hon tillsammans med Johan Östling och Anton Jansson vill göra i böckerna är att visa på att det kanske funnits en blindhet för att humaniora hela tiden haft en stark ställning i samhället.

– Jag uppfattar det som att humanistisk kunskap varit så självklar i många sammanhang att man inte riktigt reflekterat över den, ibland inte ens humanisterna själva, säger Ragni.

Naturvetenskaplig forskning i humanistiska forskningsramar

Ragni berättar att de genom böckernas fallstudier kunnat se hur man inom flera andra vetenskaper ofta använde sig av ett humanistiskt kunskapsinnehåll. Hon nämner ett exempel från antologin Humaniora i välfärdssamhället, där idéhistorikern Fredrik Bertilsson visar hur Försvarets forskningsanstalt (FOA) använde humanistisk kunskap, som filosofi och källkritik, i uppbyggnaden av totalförsvaret under kalla kriget.

– Flera av våra studier handlar om hur man inom andra vetenskaper ofta satt andra kunskaper inom en slags humanistisk tolkningsram, och gjort det nästan utan att tänka på det, säger Ragni.

Böckerna belyser också hur humaniora hade en framträdande position i sammanhang som uppmärksammades för en annan typ av kunskapsinnehåll, och då handlade det om olika folkbildningsprojekt, som till exempel TV-programmet Fråga Lund.

Ett annat sådant projekt presenteras i kapitlet ”Pocketrevolution på svenska” i Humanister i offentligheten. Här har Ragni studerat hur svenska förlag, efter amerikansk förebild, 1957 började publicera och sprida avancerad vetenskap till allmänheten genom pocketboken. I förlagens utgivning samsades ämnen som filosofi med kärnfysik och psykologi.

– Det handlade inte om förenklad populärvetenskap som man skriver idag, utan det var den senaste forskningen inom en mängd olika vetenskapsområden, berättar Ragni.

I kapitlet ”Pocketrevolution på svenska” i Humanister i offentligheten har Ragni studerat hur svenska förlag, efter amerikansk förebild, 1957 började publicera och sprida avancerad vetenskap till allmänheten genom pocketboken. I förlagens utgivning samsades ämnen som filosofi med kärnfysik och psykologi. Foto: Ragni Svensson.

– Det var ju en tid då naturvetenskaperna var väldigt mycket i ropet så när det skrevs om projektet i tidningarna så lyfte man ofta fram böcker som handlade om fysik eller matematik. Men det var i själva verket inte de böckerna som sålde mest, utan det var böcker om historia och kultur. Det, menar Ragni, går delvis att förklara med att de ofta användes som kurslitteratur vid universiteten, men hon tror också att det fanns ett större allmänintresse för den forskningen.

– Men, menar Ragni, även många av de böcker som var skrivna av framstående forskare inom naturvetenskap, exempelvis fysik, var ofta skrivna inom en humanistisk tolkningsram.

Ett holistiskt synsätt på humaniora och naturvetenskap

Det fanns bland pocketböckernas författare också samtida röster som tog ställning mot en gränsdragning mellan vetenskapliga discipliner. I ”Pocketrevolution på svenska” beskriver Ragni hur kärnfysikern Tor Ragnar Gerholm, som bland annat författat Fysiken och människan, argumenterade för att ”den moderna fysiken verkade inom en samhällskontext och med mänsklighetens intressen för ögonen”. Han menade att uppfattningen att det skulle finnas en motsättning mellan humaniora och naturvetenskap var fel och konstruerad.

Bilden av att det skulle vara vattentäta skott mellan olika kunskapsområden eller ”två kulturer”, menar Ragni inte kommer från forskarna själva, utan från annat håll, och hon håller med Gerholm om att den bilden är konstruerad. Hon upplever också att det från naturvetenskapligt håll ofta lyfts fram att ämnen som idéhistoria och historia är väldigt viktiga.

För oss idag, som står inför andra omvälvande förändringar än efterkrigstidens samhälle, finns ändå en del att lära av att studera 1900-talets humanister.

– Jag tror att vi, genom att titta på den här tiden, kan lära oss att vara lite ödmjuka inför vilken roll humanistisk kunskap faktiskt har spelat, säger Ragni. Ett historiskt perspektiv hjälper ju oss att förstå varandra och oss själva idag, men också att kunna göra förutsägelser inför framtiden.

– Humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap är delar som behövs allihopa och vi behöver ha ett mer holistiskt synsätt på de här frågorna.