Illustration: Niklas Elmehed © Nobel Prize Outreach

Vad gör Jon Fosse till en så stor dramatiker och författare?
–Att hans texter är så starkt utmejslade, där eftertanken hela tiden får utrymme. Han sätter den lilla människan i centrum, där det omgivande samhället ofta upplevs hotfull. De är underfundiga och överraskande, som läsare blir man indragen i hans värld på ett närmast hypnotiskt sätt. Texterna tar ofta sin bas i det norska västlandet, men det lokala blir universellt. Den religiösa bakgrunden har blivit allt mer betydelsefull i hans senare verk.

Docent Rikard Hoogland publicerade 2020 en artikel om Jon Fosse och Lars Norén i en antologi om samtida europeisk dramatik, utgiven vid förlaget Routledge. 2003 gav han på Teatertidningens förlag ut en antologi med fyra av hans pjäser.

Jon Fosse har alltid en varm känsla för dem han gestaltar

Rikard Hoogland, docent i teatervetenskap

Vad är typiskt för Fosse?
–Hans sparsamhet med ord, i pjäserna finns ett sökande och prövande och de tätt förekommande och inskrivna pauserna. Det som inte så ofta lyfts fram är den underfundiga humorn som ofta finns i pjäserna, men Jon Fosse har alltid en varm känsla för dem han gestaltar. Upprepningar och omtagningar är ett arbetssätt som han har, de skapar en rytm och ett eget universum. När han efter uppmaning började skriva dramatik var han djupt motvillig, men just motståndet utvecklade nog hans dramatik.

Hur har han angreppssätt och verk förändrats över tid?
–När hans pjäser började spelas runt om i världen och framförallt i Tyskland och Frankrike fick de möta helt nya angreppssätt som hittade nya kvalitéer i hans texter. Flera av de ledande europeiska regissörerna har arbetat med hans pjäser och framförallt lyft fram de universella i dem.

Vilken är din favorit?
–Pjäsen Dröm om hösten där generationer möts, gamla och nya förhållande vid sidan av varandra. Den utspelas på en kyrkogård och man blir som åskådare osäker på om det är levande eller döda som gestaltas.

Mer läsning

From The Conversation by Rikard Hoogland: Nobel prize in literature winner is a playwright who puts outsiders centre stage

Rikard Hoogland. Foto: Sören Andersson.

Om Rikard Hoogland

Rikard Hoogland är docent och lektor i teatervetenskap, och ämnesansvarig i teatervetenskap vid Institutionen för kultur och estetik. Han forskar på fria teatergrupper, svensk teater under inledningen av 1900-talet, svensk samtida teater, Brecht och nutida teaterregi. Han undervisar bland annat på kursen Teaterpolitik.

Mer om Rikard Hooglands forskning

Torstein Stiegler Seim om Jon Fosses litteratur

Torstein Stiegler Seim undervisar i norska språket och norsk litteratur vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet, universitetet i Oslo och Helsingfors universitet.

Torstein Stiegler Seim. Foto: Privat

–Å lese Fosse er som å bevege seg inn i det vestlandske landskapet med sine fjell og fjorder, nes og tettsteder. Rundt omkring, i kontrast til den storslagne naturen, står vindskeive hus. Disse husene, så utsatte, rommer mennesker. Mennesker som venter, som skal dra eller som har kommet tilbake. Mennesker som taler til hverandre i korthugde setninger. Eller tier. Om det som er rundt dem. Om hverandre. Om livet og døden. Kanskje også om kunsten. Alt mens storhavets bølger ruller inn og gir både stedet, menneskene og språket en særegen rytme og dramatikk. Det djupt lokale blir på underlig vis, nesten umerkelig mens man leser, universelt. De enslige menneskene der ved havet, i husene, i en båt, ved ei strand, blir som oss. Vi kan forstå dem og få medfølelse. De blir oss.  

Om mitt eget møte med Fosse

–Jeg begynte å lese Fosse da jeg jobbet som utenlandslektor ved Universitetet i Beograd. En del av jobben gikk ut på å promotere norsk litteratur. En høst fikk vi i stand en avtale med ett av teatrene i byen om å sette opp Fosse. Spørsmålet var bare hvilket stykke. I løpet av den høsten leste alle stykkene jeg kom over. Satt i min loftsleilighet og lot meg fascinere av de ordfattige samtalene. Av pausene som var like viktige som ordene. Av det djupt menneskelige i hans litterære prosjekt. Men jeg ble også frustrert. Frustrert over de stadige gjentakelsene. Over det usagte, nedskårne og minimalistiske. Rett og slett over Fosses hardnakkede insistering på å være Fosse. Alltid, uten kompromiss. Uansett om stykket nå het Namnet, Nokon kjem til å kome eller Mor og barn. Det var forresten det siste vi endte opp med å sette opp. Denne dobbeltheten – fascinasjonen og frustrasjonen – kommer ofte tilbake i møtet med Fosses tekster. Noen ganger, når jeg er spesielt mottagelig og kan åpne meg mot språket og historiene, gir de meg store leseopplevelser. Andre ganger, når livet rundt meg krever for mye, må jeg legge dem til sida. Da er det bare å vente. Vente på en ny mulighet. På at jeg skal kunne gi teksten det teksten krever.

To favorittbøker

–Jeg tar ofte frem Morgon og kveld og Det er Ales fra bokhylla. I den første fører Fosse oss steg for steg mot dødsøyeblikket. Helt til vi sitter i en båt og stirrer mot lyset i horisonten. Med djupet under og himmelen over. I den andre ligger det ei kvinne på en benk i et hus og venter på sin elskede Asle som har forsvunnet på sjøen. Signe venter. Asle er borte. Hun venter. Han er borte. Hun stirrer ut av vinduet. Gjennom mørket. Han kommer ikke.

Mer om Torstein Stiegler Seim