Anders Hallengren. Foto: John Tranter.

För några veckor sedan damp en bok ned i min brevlåda, ägnad kvinnor på världsomsegling under 1880-talet, enligt följebrevet ”opus 30”. Avsändare: Anders Hallengren, ”krasslig på Stockholms sjukhem”. Jag hann aldrig tacka. Bara två dagar senare nåddes jag av beskedet om Anders bortgång.

Trettio böcker, ja, minst… Anders produktivitet var enorm och hade en bredd som översteg alla traditionella akademiska ramar. Som få andra svenska litteraturvetare var han internationellt verksam. Efter studier för legendaren Harry Levin vid Harvard disputerade han på en synnerligen lärd avhandling om den nordamerikanske filosofen Ralph Waldo Emerson 1994. Därefter verkade han som forskarassistent i ämnet, redigerade Tidskrift för litteraturvetenskap och följde upp avhandlingen med en vacker studie i den italienske poeten Francesco Petrarcas liv och verk.

Under ett par år kunde jag bara följa honom på avstånd, först och främst genom vykort och epostmeddelanden från snart sagt varje hörn på klotet. Intresset för Emerson tog honom nämligen till vår egen 1700-talscelebritet Emmanuel Swedenborg (eller om det var tvärtom), ett intresse som resulterade i en strid ström konferenser, föreläsningar och monografier på tema Swedenborg world wide.

För drygt tio år sedan förenades vi i ett nätverk om förmoderna begär och ett forskningsprojekt om högmedeltida fiktionsteori. Bägge resulterade i engelskspråkiga antologier där Anders var en ovärderlig medarbetare, inte minst i kraft av sin eminenta språkkänsla.

Anders var också ovanlig i ämnet genom sin breda populärvetenskapliga verksamhet. Han redigerade tidskriften Parnass under hela sex år, samtidigt som han var ordförande i Stockholms Humanistiska Förbund 1997–2002. Någon mångsidigare kollega har vi sällan eller aldrig haft. Tomrummet efter honom är stort.

Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap