Ingemar disputerade vid Stockholms universitet 1969. Avhandlingen, Tradition och modernism, tog sikte på Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt. Där etablerade Ingemar ett antal kriterier på modernistiskt formspråk, som strax kom att åberopas i en rad arbeten om modern poesi. Disputationen följdes av docentur och fördjupade modernismstudier. De resulterade i den mäktiga monografin Den orfiska reträtten (1977), ett standardverk om den svenska 40-talslyriken och dess litterära bakgrund.

Under dessa för Ingemar så produktiva decennier kom han att vidga sina forskningsintressen åt en rad skilda håll: 16- och 1700-talslitteratur, nittiotalet, arbetarlitteratur. Hans spännvidd blev likaså synlig i hans recensionsverksamhet i Dagens Nyheter. 1987–90 kom de bägge översiktsverken Litteraturens historia i Sverige och Litteraturens historia i världen, i samarbete med Bernt Olsson, utgivna i en rad upplagor sedan dess, kurslitteratur för flera generationer av studenter.

Ingemar utsågs som professor i litteraturvetenskap 1994. Sin väldiga överblick i ämnet förenade han med en utomordentlig textanalytisk känslighet och sist och slutligen en påfallande ödmjukhet i tolkningsarbetet. Vid något tillfälle liknade han ”det medvetna i en tolkning” vid den berömda övre tiondedelen av isberget. ”Vad som finns därinunder är rörelser och krafter i psyket som sätts i gång av dikten på liknande sätt som musiken sätter i gång något hos oss som vi har svårt att definiera.”

Hänvisningen till musiken är typisk för Ingemar. Han var en passionerad musikälskare, närmast stamgäst på Konserthuset i Stockholm. Hans konstnärliga sensibilitet kom såväl hans forskning som seminarieverksamhet till godo. Nu är han borta. Vi sörjer en lärare, kollega och vän.

Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet