Verksamheten i allmän språkvetenskap initierades i slutet av 1930-talet av János Lotz, som var docent i ungerska. Han och andra kontinentaleuropeiska lingvister, som Roman Jakobson, hade sin hemvist i Skandinavien under andra världskriget och höll då föreläsningar i olika allmänlingvistiska ämnen. Inom fonetiken var Ernst A Meyer, lektor i tyska språket, en banbrytare. Han gjorde röntgenfotograferingar av vokaler samt durations- undersökningar och grundtonsmätningar av tonaccenten i nordiska språk.

Max Gorosch och studenten Birgitta Jonsson (född Gyllenhammar) i fonetiklaboriatoriet på Uggelviksgatan, 1955. Foto: Saxon & Lindströms förlag.

Lägenhet på Uggleviksgatan 

Vill man sätta ett geografiskt riktmärke för Institutionen för lingvistiks framväxt måste det bli Uggleviksgatan 11. Det var här, i en lägehet som Stockholms högskola ägde, som vi hade våra första lokaler. Vid Fonetiska forskningslaboratoriet och Fonetiska övningslaboratoriet, sysslade man inte bara med fonetik utan även med allmän språkvetenskap och pedagogiskt tillämpad språkvetenskap.

Tidig kurs i experimentell fonetik

På Uggleviksgatan bedrevs uttalsundervisning eller, som det hette, "uttalsövningar med hjälp av magnetofonapparater" och Gunnar Fant, senare banbrytande forskare i talöverföring på KTH, hade en kurs i experimentell fonetik. Utrustningen, som med dåtidens mått var avancerad, bestod förutom av bandspelare av en ljudanpassad studio, avlyssningsplatser för språkinspelningar, mingograf och ljudspektrograf.

Studiecirkel i modern språkvetenskap

Verksamheten i allmän språkvetenskap bedrevs till en början utanför högskolans ram. Mellan 1953 och 1956 fanns en språkcirkel, där man studerade modern språkvetenskap i amerikansk tappning, till exempel Zellig Harris. Här ingick en rad prominenta lingvister, såsom Bengt Loman, Claes-Christian Elert, Lars Gunnar Hallander, Els Oksaar och Sten Malmström. Flera av dessa blev senare professorer och avdelningsföreståndare vid vår institution.
Cirkelverksamheten blev så småningom statsfinansierad och mer inriktad på språksociologi och generativ grammatik. Noam Chomskys Syntactic Structures, som utkom 1957, debatterades i en av dessa cirklar. I början av 60-talet tillkom den självständiga enheten KVAL – Gruppen för kvantitativ lingvistik, där Hans Karlgren och Benny Brodda ingick.

Verksamheten växer

Under 1960-talet blev verksamheten vid Fonetiska forskningslaboratoriet och Fonetiska övningslaboratoriet alltmer omfattande. På uppdrag av bland andra Skolöverstyrelsen utvecklade man språkkurser och läromedel och på uppdrag av Stockholms högskolas övriga språkinstitutioner bedrevs undervisning i fonetik och språkpedagogisk metodik. För alla studenter som läste språk var den förberedande kursen i fonetik obligatorisk, varför studentkullarna ibland bestod av upp till 1000 studenter. För att få plats hyrde man in sig på stadens biografer. Under decenniet bytte man lokaler flera gången innan man 1971 flyttade till nyöppnade campus Frescati.

Allmän språkvetenskap nytt examensämne

I samband med att Stockholms högskola utnämndes till universitet 1960 utvecklades examensämnet allmän språkvetenskap. Bakgrunden var ett växande intresse för nya ämnesförgreningar, såsom grammatisk teori, psykolingvistik och databehandling av texter. Den nya institutionen för allmän och tillämpad språkvetenskap var till en början uppdelad i en flera avdelningar. Förutom den så kallade allmänna avdelningen, fanns en avdelningen för språksociologi och politisk lingvistik, en för tillämpad språkvetenskap, en för matematisk lingvistik och en för stilistik och metrik. 

En gemensam institution

1965 slogs ovan nämnda avdelningar ihop till en: Avdelningen för allmän språkvetenskap. Tillsammans med avdelningen för fonetik bildade man nu Institutionen för lingvistik.

Södra huset 1972. Foto: Per Bergström

1970-tal: Nya lokaler och nya forskningsinriktningar

När Stockholms universitet i början av 1970-talet fick ett eget campus i Frescati, följde Institutionen för lingvistik med. Vi huserade några år i Södra husets E-flygel innan vi flyttade in i våra nuvarande lokaler i C-huset. Då, 1977, stod vårt specialbyggda fonetiklaboratorium klart. Samtidigt utveckaldes verksamheten genom nya samarbeten och ämnesförgreningar:

• Den fonetiska avdelningen fick nu hand om delar av logopedutbildningen och en banbrytande forskningsverksamhet inom talfysiologi utvecklades. Med nya metoder som talsyntes, spektralanalys och EMG kartlade man talapparatens artikulatoriska rörelser och deras akustiska konsekvenser.
• Inom allmän språkvetenskap drogs forskningsprojekt igång med nya infallsvinklar: automatisk språkförståelse, språklig likhet, predikatanalys, barns språkutveckling, textlingvistik och svenska som andraspråk. Flera av dessa forskningsinriktningar kom senare att bilda grund till egna avdelningar.
• Brita Bergman sökte och fick medel av dåvarande Skolöverstyrelsen för att göra en lingvistisk analys av dövas teckenspråk i början av 1970-talet. Det resulterade i en egen avdelning för dövas teckenspråk. Senare blev Stockholms universitet först i världen med att inrätta en professur i ämnet, med Brita Bergman som innehavare. 
  

  Medarbetare vid avdelningen för teckenspråk, 1978. Brita Bergman näst längst ut t h.
  Foto: Malena Sjöberg (ur SDR-Kontakt)
• Institutionen var också tidigt framme när det gällde att se forskningsmöjligheter i den gryende datoriseringen. En sådan inriktning fanns redan hos KVAL-gruppen och HFR-projektet Automatisk textförståelse ledde till att Carl-Wilhelm Welin blev pionjär med en av de första svenska avhandlingarna i datorlingvistik. Så småningom blev datorlingvistik en egen avdelning under allmän språkvetenskap.
• Länge var forskning om tvåspråkighet också en del av vår verksamhet. Projektet Svenska som målspråk (SSM) finansierades av Skolöverstyrelsen och leddes av Björn Hammarberg. Projektets syfte var att ge en teoretisk och praktisk grund för undervisningen i svenska som andraspråk men också till att utveckla kunskapen om tvåspråkighet. Språkvetenskapliga sektionen beslöt år 1981 att inrätta en avdelning för tvåspråkighet vid institutionen. Den avknoppades så småningom till ett eget Centrum för tvåspråkighetsforskning som idag tillhör Institutionen för svenska och flerspråkighet.