Doktorand, Institutionen för pedagogik och didaktik

– Att forska på frågor som involverar barns livsvärld i Bangladesh medför många svårigheter eftersom tidigare forskning främst innefattat satsningar på hälsa, hygien och näring. Idag växer forskningen och den allmänna opinionen till att inkludera utbildning som en naturlig del av barns utveckling, och därav finns ett stort behov att beforska de framväxande förskolepraktiker som redan etablerats. 

– Utvecklingen går snabbt, och eftersom jag innan doktorandtiden arbetat med just förskollärarutbildning i Dhaka är det spännande att följa hur policyer och nya regelverk växer fram och konkret påverkar förskollärares utbildning, praktiker och barnen i deras verksamheter. Med bakgrunden av att arbetat tillsammans med centrala bangladeshiska aktörerna som formar förskolans framväxt i Dhaka gör att min ingång i doktorandprojektet är grundat i dessa erfarenheter. 

– Att jämföra förskolepraktiker i så pass olika länder tycker jag är spännande eftersom man får syn på många aspekter som inom de enskilda kontexterna tas förgivet, men när dessa sätts i relation till varandra bidrar till att ny kunskap om hur den globala förskolearenan formas. Att ha denna typ av jämförande dialog tror jag är viktig för att vi framåt ska kunna behålla förskolans globalt unika komposition där barnperspektivet bör väga tyngst i frågan om hur kvalitet förstås. 

Kan du berätta om din forskning och din senaste fältstudieresa till Bangladesh?

– Vid årsskiftet genomfördes fältarbetet i Dhaka där jag intervjuade förskollärare och deltog i förskolornas vardag. För mig var det slående att se hur de stora samhälleliga förändringarna där en begynnande välfärd växer fram, som i likhet med det svenska folkhemsbygget, innefattar förskolan som ett tillhörande fenomen. Krocken som uppkommer i förskollärarnas praktik mellan föräldrars förväntningar på att förskolan, i likhet med övriga skolsystem, bör innefatta det traditionella rote-lärandet, utgör en utmaning när förskollärare inför mer lekbaserade metoder vilket ofta leder till konflikter.

– Att leken växer fram i förskolan medför också frågor och slitningar om barns agens och roll inom det övriga skolsystemet och samhället i stort, där barnen går från objekt till subjekt. 

– Förskolans framväxt har skapat en arkipelag av privata och NGO-baserade verksamheter och utgör ca. 80% av satsningarna i Dhaka. Den undanskymda roll staten intar är typiskt för hur förskolan i  låginkomstländer växer fram. Tillskillnad från den svenska, mer sammanhålla förskola, är den bangladeshiska starkt uppdelad baserat på åldersgrupper, där lekens roll och den lekbaserade pedagogiken sakta minskar ju närmare barnen kommer den obligatoriska status som årskurs 1 medför. Oftast pågår så kallad förskoleundervisning som enskilt inslag under två timmar för att sedan övergå i mer omsorgsbetonad form. Barn deltar antingen enbart under de första två timmarna för att sedan bli hämtade av vårdnadshavare som sitter i tillhörande väntrum, eller så deltar de i heltidsomsorgen som erbjuds fram till kl. 19 på kvällen. I förskoleundervisningen blandas nationalsångssjungande och handuppräckning med sångsamling, skapande och sensorisk-motoriskt upptäckande.  

– Förskolläraren är ofta ansvarig för de två timmarnas förskoleundervisning vilket gör att resten av arbetstiden går till planering och förberedelser inför nästkommande dag. Planeringstiden används ofta till att skapa materialet som används i verksamheten, dvs, klippa ut mallar och former, kopiera upp arbetsmaterial som barnen sedan färdigställer dagen efter. Dessa inslag skapade många frågor, dels om vart gränsen går mellan lekfulla metoder och lekbaserat lärande, men också insikten om hur högt värde planeringstid generellt tillskrivs, vilket den svenska praktiken absolut bör inspireras av.