I  samtliga LVU-mål gällande omhändertagande på eget beteende under två års tid, kunde Pettersson och Vogel se, i en tidigare studie, att det var betydligt vanligare bland flickor än bland pojkar att socialnämnd och förvaltningsrätt ansåg att deras sexuella risktagande var skäl för tvångsvård. 

I den här delstudien har Pettersson och Vogel tittat närmare på dessa domar och gjort en kvalitativ analys av vilka sexuella beteenden som anses problematiska och hur det skiljer sig åt mellan könen.

- De centrala resultaten är de stora könsskillnaderna, där det dels är vanligare för flickor men att det också är olika beteenden man lyfter. Bland de (få) pojkar där sexuella beteenden alls lyfts är det nästan uteslutande situationer då pojkarna själva begått sexualbrott eller överträdelser gentemot andra, säger Andersson Vogel.

När det kommer till flickorna är det istället ofta så att de omhändertas på grund av att de utsätts, eller att man är orolig för att de riskerar att utsättas, för sexuella övergrepp, menar hon. 

På så vis kan vi säga att flickors utsatthet ofta omformuleras till beteendeproblem, vilket blir en form av victim-blaming.

- Just nu håller tittar vi på den grupp vars tvångsomhändertagande leder till en placering på låst institution för att få en fördjupad förståelse för vad det är som gör att vissa unga låses in. Framåt är det också av vikt att följa upp och se hur det går för tidigare tvångsomhändertagna unga, avslutar Andersson Vogel. 

Projektet är finansierat av Vetenskapsrådet. 

Läs forskningsartikeln i Feminist Criminology