Illustration: Fabian Göranson

Under drygt 30 år har stora delar av offentlig verksamhet överförts till den privata sektorn. Det handlar om såväl rena utförsäljningar som olika grader av outsourcing. Främst har det skett inom vård och omsorg, samt skolsektorn. Stora koncerner och riskkapitalister har tagit över och driver verksamheten enligt marknadens grundläggande målsättning att skapa vinst och ge avkastning till ledning och aktieägare. Detta till skillnad mot tidigare existerande skolor och vårdinrättningar med mer filantropisk inriktning. 

Men det är inte enbart inom dessa områden som privata aktörer etablerat sig. Även det som brukar betraktas som en del av statens kärnverksamhet, rättsväsendet, har i olika delar blivit föremål för privatiseringar. Ett välkänt exempel är att den privata säkerhetsbranschen tagit över stora delar av polisens uppgifter. Idag har den fler anställda än det finns poliser och efterfrågan bara ökar. Politikerna är positiva då det är en möjlighet att kompensera för problemen med att uppfylla löftena om fler poliser. För att motsvara marknadens behov behöver de enligt branschens egna beräkningar under de närmaste tre åren anställa åtminstone 5 000 personer. Den omfattande nyrekryteringen ska ses i samband med att ordningsvakter också kommer att få utökade befogenheter. Det är oroväckande då deras tvåveckorsutbildning i förhållande till polisutbildningens 2,5 år i det närmaste är att karaktärisera som en enstaka kvällsföreläsning.

Den föreslagna förlängningen med ytterligare två veckor är givetvis bra, men i sammanhanget marginell. Hur ska företagen lyckas upprätthålla antagningskraven när efterfrågan blir så stor? Risken är att kraven i lönsamhetens namn sänks och mindre lämpliga personer slinker igenom. Att det händer redan nu beläggs av de fall av övervåld som förekommit under åren. SvT rapporterade också helt nyligen om en utbredd våldskultur bland ordningsvakter hos företaget CSG, problem som liknar de som tidigare förekom inom vissa av polisens piketer.  

Det handlar också om något större än ordningsvakter och väktare, en internationell trend mot en betydligt mer genomgripande privatisering av rättskedjan. Ett mindre uppmärksammat exempel på en sådan verksamhet är revisorsbranschen. Numera sysslar svenska revisorer inte enbart med det klassiska kontrollerandet av räkenskapernas debet och kredit. Inom sina forensic-avdelningar kan de även erbjuda regelrätta brottsutredningar. Om ett företag misstänker att en anställd läcker information, förskingrar eller gör något annat som riskerar skada företaget, kan de vända sig till någon av de större revisors-
firmorna som startar en ingående utredning av den misstänkte.

De gör nätverksanalyser för att hitta eventuella kopplingar till personer i andra företag, inkomst jämförs med livsstil och stora utgifter, även den misstänktes jobbdator och mobil gås igenom. Efter denna dammsugning sammanställs en rapport som överlämnas till uppdragsgivaren. Det finns dock en betydelsefull skillnad mellan polisen och revisionsbyråernas brottsutredande. För de förstnämnda handlar det om lagbrott som ska överlämnas till åklagare för vidare hantering inom rättsväsendet; de sistnämnda betraktar det främst som ett affärsproblem där fokus ligger på att stoppa läckan, få tillbaka förlorade tillgångar och förhindra att det sker igen. Så länge det inte handlar om penningtvätt är lagföring sekundärt.

Varför vänder sig företag till revisionsbyråer och säkerhetsföretag och inte till polisen när de misstänker att en anställd begår brott? Skälen är huvudsakligen två. Säkerhetsfirmor anses ha högre kompetens och arbetar snabbare; polis- och åklagarvägen beskrivs som trög. Men det viktigaste skälet är möjligheten till diskretion. Företaget som betalar för den produkt som säkerhetskonsulterna levererar behåller kontrollen över hur den sammanställda informationen skall användas, de äger frågan. Blir ärendet en fråga för polis och åklagare tappar de kontrollen över hur mycket som blir offentligt. Riskerar ett offentliggörande negativ publicitet är det sannolikt att all information, även om uppenbara lagbrott, stannar inom företaget.

Men vad händer om marknadens privatiseringssträvanden tar ytterligare några steg in på rättsväsendets domäner? Vad får det för konsekvenser om till exempel fängelser och även domstolar sköts av privata aktörer? Och vad händer när privata intressen tar över offentliga platser? 

I Privatising Justice. The Security Industry, War and Crime Control studerar de brittiska kriminologerna Wendy Fitzgibbon och John Lea (F&L) konsekvenserna av det framväxande privata säkerhetslandskapet. Med start i det tidiga 1700-talet gör de en bred historisk genomgång av hur delar av polis, militär, fängelseväsende och även socialtjänst privatiserats. De beskriver hur statens roll förändras när offentlig verksamhet hamnar hos privata aktörer och vilka konsekvenser det i förlängningen får för medborgarna. Flertalet exempel är från Storbritannien och USA, men erfarenheten har visat att nya idéer inom kontroll- och övervakningsbranschen har en tendens att sprida sig och efter hand hamnar de även på den politiska dagordningen här i Sverige. Det som betraktades som exceptionellt igår, är normalt idag.

Exemplen från det ständigt expanderande tvångsmedelsfältet är omfattande och den snabba tillvänjningen till alltmer kontroll och övervakning är häpnadsväckande. De exempel som Fitzgibbon och Lea tar upp, kan för svenskt vidkommande idag förefalla långsökta. Men om någon för ett kvartssekel sedan hade hävdat att det skulle hända som sedan dess faktiskt har hänt, så skulle vederbörande ha beskyllts för att komma med långsökta fantasiscenarier. Den som exempelvis skulle ha sagt att 2022 kommer det bli möjligt att såväl avlyssna som göra hemlig husrannsakan hos icke misstänkta hade avfärdats som oseriös.

Privatiserade fängelser drivs som all affärsverksamhet med syfte att maximera intäkterna samtidigt som utgifterna minimeras. Intäkterna utgörs av ersättning för varje intagen som sitter på anstalten; ett givet incitament för att ha kvar så många intagna som möjligt så länge som möjligt. Sedan 2015 har tre stora internationella säkerhetsfirmor – G4S, Serco och Sodexo – tagit över totalt 14 fängelser i England och Wales. Där sitter 20 procent av Storbritanniens fångpopulation. Delvis var det ett sätt att rädda situationen med överfulla fängelser, det vill säga samma situation som idag råder inom svensk kriminalvård, men
också en chans att desarmera de fängelseanställdas fackliga organisation. I de privata fängelserna är de anställda sämre utbildade och har därmed lägre lön än anställda inom de statliga fängelserna.

 
Bristen på erfarenhet och kunskap hos de privatanställda har föga förvånande lett till problem och konflikter på anstalterna. Att bli en lämplig kriminalvårdare är inget en lär sig på en fikarast. Det explicita skälet till dessa privatiseringar var det sedvanliga nyliberala mantrat: marknaden sköter detta såväl mer effektivt som till lägre kostnad. Hittills har de enbart varit framgångsrika beträffande det sistnämnda vilket snabbt lett till försämrade materiella förhållanden och ett påtagligt minskat intresse för rehabilitering av de intagna; vilket på sikt får konsekvenser för återfallsrisken. Enligt F&L har de privata fängelserna, såväl de brittiska som amerikanska, gått tillbaka till att huvudsakligen bli en förvaringsplats där de intagna blivit »personligt ansvariga för sin egen rehabilitering«, vilket ligger i linje med det nyliberala argumentet att individen själv är ansvarig för fattigdom och social ojämlikhet. Det får en att tänka på Jimmie Åkessons förslag om att döpa om Kriminalvården till Straffverket.

Ytterligare ett steg i affärsverksamheten är att använda de intagna som arbetskraft. Enligt F&L har det till och med fått fungera som substitut för utbildning. I G2s fängelser jobbar 400 fångar 40 timmar per vecka och det i princip gratis. Som företag måste det var idealiskt att ha sina »anställda« på plats och under total kontroll dygnet runt. De inlåstas arbetskraft är så extremt billig att flera brittiska företag har flyttat sin verksamhet från Indien till Storbritanniens fängelser.  

Den brittiska regeringen beslöt 2013 att även privatisera 70 procent av frivårdsverksamheten i England och Wales. Tidigare sköttes villkorlig frigivning av olika frivårdsorganisationer med lång erfarenhet av rehabiliterande insatser och med ett etablerat nätverk för att skaffa fram bostad och arbete åt de dömda, vilket är helt centralt för återanpassning och minimera risken för återfall. Att överlämna frivården till det privata visade sig snart vara ett gigantiskt misstag såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Intresset för rehabiliterande insatser blev i princip noll. Istället lades resurser på kontroll av att de villkorligt frigivna inte »utgjorde någon risk för den allmänna säkerheten«.

För att spara pengar sköttes kontrollen i liten utsträckning av människor. Istället introducerades en teknologisk lösning där företagen använde sig av elektroniska så kallade tick-boxes. På olika ställen i London inrättades »små bås där personen som hade frigång kunde logga in på en terminal och där svara på en rad frågor för att avgöra om deras risknivå hade förändrats och om de därför tyckte de var i behov av ett möte ansikte-mot-ansikte med en människa«. Sådan »negativ tillsyn« innebär att individen lämnas ifred så länge den inte återfaller i brott, i övrigt finns inget intresse av varken om eller hur den villkorligt frigivne försöker få ordning på sitt liv. 

Från USA hämtar författarna ett drastiskt exempel av vad konsekvenserna kan bli av »punishing for profit«. Två anstalter för ungdomar i Pennsylvania som drevs i offentlig regi lades ned och övertogs av två vinst-drivande fängelseföretag. Förutom de ovan nämnda problemen med privata fängelser – utebliven rehabilitering, billig arbetskraft och överbeläggning – fanns här ytterligare en dimension. Företagen hade nämligen mutat två domare att utdöma höga straff även för mycket lindriga brott samt hänvisa de dömda till företagens egna anstalter. Flera av de som hamnade i dessa fängelser var dessutom minderåriga, några till och med under 13 år, fällda för snatteri. Skandalen gick under namnet »kids for cash« och resulterade i att flera tusen domar sedermera upphävdes. Totalt hade de båda domarna tagit emot närmare 3 miljoner dollar innan de avslöjades. De dömdes till långa fängelsestraff och nyligen fastslogs att de ska betala drygt 200 miljoner till offren. Privata marknadslösningar skapar uppenbarligen brottsgenerande förutsättningar för giriga entreprenörer.

Även offentliga platser övertas av privata intressen och ägare, och även detta förändrar vilka lagar och förordningar för säkerhet och övervakning som gäller där. Den engelska termen är POPS (Privately Owned Public Spaces): politiker säljer ut centrala offentliga platser till fastighetsbolag och investeringsföretag. Området South Bank längs Themsen har till exempel köpts av ett fastighetsbolag från Kuwait. Detta har lett till att det skapats »företagszoner« och det som benämns som »business improvements districts« (BIDs), områden som allmänheten har begränsad tillgång till. Det kan ses som en ny form av gated communities där de privata ägarna bestämmer vilka som får göra vad på dessa platser. Privata ordningsvakter, och i vissa fall även den lokala polisen, ser till att avlägsna vad som uppfattas som störande inslag i gatubilden.

Och det handlar inte enbart om hemlösa och tiggare som ska motas bort från dessa platser utan även gatumusiker, offentliga möten ska upplösas, utdelande av flygblad stoppas, ätande och till och med fotograferande förhindras. Allt med motivationen att dessa »anti-sociala« beteende kan »ha en negativ inverkan på livskvaliteten för de boende i området«. I London har 435 sådana special-zoner identifierats. Detta har givetvis lett till komplikationer och konflikter. Ett uppmärksammat fall gäller representanter för det Gröna partiet i London som har sina lokaler just i South Banks-området. Det tog dem åtta år av förhandlingar för att få tillstånd att göra en TV-intervju utanför sin egen lokal. Expansionen av det privata på det offentligas bekostnad skapar här en annan typ av utanförskapsområden än de vi vanligen hör talas om, ett välbevakat privat område för de som kan betala. Övervakningskamerorna riktas här inte som i andra utanförskapsområden inåt mot de boende, utan utåt för att hålla de icke önskvärda borta.

När väl privata aktörer bjudits in, oavsett inom vilket verksamhetsområde, riskerar det offentliga efter hand att tappa kontrollen. I takt med att företagen växer och blir stora är det marknadens aktörer som sätter agendan. Om välfärdsstaten och rättssystemet bantas och gör sig så beroende av den privata sektorn att den inte utan stora problem kan avvecklas, uppfattas den privata lösningen som oumbärlig. Det blir då svårt för det offentliga att återta kontrollen. Ett spektakulärt exempel på det som i litteraturen benämns som beroende-syndromet, är det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Enligt F&L är där säkerhetsfirmor involverade i rekryteringsprocesser, delar av analysverksamheten samt direkta militära insatser. Det har gått så långt att Pentagon numera inte kan undvara de privata säkerhetsfirmorna.

Ett annat problem när verksamheter överförs till privata firmor är bristen på transparens. Även om vi inte har full insyn i statens förehavande inom säkerhetsparadigmet, så vet vi åtminstone mer om den än vad som sker inom företagen. Oviljan att öppna upp sina slutna rum motiveras återkommande med att det handlar om företagshemligheter som inte får röjas. Bristen på transparens förhindrar den som vill ha insyn i privata vårdgivares, friskolors eller säkerhetsföretags ekonomi och övriga verksamhet. De går därmed inte att utvärdera på samma sätt som sina offentliga motsvarigheter där verksamheten ska stå under politisk kontroll.

Planerna på en centraliserad modern polismakt startade i den västerländska delen av världen under andra halvan av 1800-talet. Dessförinnan sköttes mycket av privata aktörer. Polisen i vår nuvarande statsstyrda form är således en relativt ny företeelse. En viktig anledning var makthavarnas oro för en i industrialiseringens kölvatten växande revolutionär arbetsklass. Till stor del handlade det då inte primärt om att bekämpa brott utan om att upprätthålla ordning och rådande maktförhållanden. Idag är de privata säkerhetsaktörerna tillbaka på banan starkare än någonsin och den här gången i samverkan med de offentliga väktarna, polisen. Efter att ha läst boken Privatising Justice är frågan om vi inte börjar närma oss en punkt där brottsbekämpningen, oavsett om den sker i privat eller i det allmännas regi, handlar om något mer än enbart brottsligheten.  
Janne Flyghed är professor emeritus i kriminologi på Stockholms universitet.