Jag får börja med dopet.

Allting behöver en utblickspunkt, så då väljer jag den.

Det var förra sommaren, det var sol över Halland och min väns barndomshem. Hon bor i Stockholm, man tar röd linje mot Norsborg, men vi hade alla samlats därnere i grönskan för att tillsammans ge pojken hans namn. 

Jag tänker att jag inte ska skriva ut det men sedan tänker jag: jo, det ska jag, för i namnet finns människan.

Ivan.

Och jag stod där och såg på allt fint och minns att jag tänkte: Ivan går fortfarande att rädda.

Det är vår och höst 2023. Jag gör intervjuer med unga dömda till sluten ungdomsvård. Brotten är de man läser om: mord, försök till mord, allmänfarlig ödeläggelse, grovt vapenbrott. 

Jag reser till Sveriges inland, besöker institutioner, träffar personalen, de ger mig en larmtelefon. 

”Sätt den i byxorna, bara, med det här klippet här, så, och om det händer något så tryck snabbt två gånger, då går larmet. Någon står precis utanför hela tiden, det kommer ta tre sekunder så är vi inne.”

Jag leds genom låsta dörrar. Det har skett flera fritagningar här, några lyckade. 

”Tre ungdomar på avdelningen har sagt ja till att bli intervjuade, vänta här, så hämtar jag den första, hur lång tid har det? Han har slöjd vid 14:15, den vill han gärna inte missa.”

En rappare sköts till döds vid en fotbollsplan i går. Det var vid sjutiden. Barnen hade fotbollsträning. Jag undrar om min son vet. Han är snart 9, han älskar fotboll, han spelar i ett fotbollslag längs röda linjen söderut.

Jag undrar om de talar om det i skolan i dag, om han har hört. Jag vill ringa honom, han är snart 9 och har en sån smartklocka eftersom han precis har fått börja gå till och från skolan själv. Jag vill ringa honom och säga: Var inte rädd.

Fast det är jag som är rädd. 

Jag undrar om Ivan också kommer älska fotboll.

Han kom till lite av en tillfällighet. Hans mamma hade inte tänkt bli med barn. Hon var ute i Tinderland, de sågs några gånger. Han var från Sydamerika, före detta yrkesmilitär. Stor och brun. Så beskriver hon honom.

Man kan inte lagstifta bort tillflödet av nya unga, man kan inte straffa bort det. Det går inte. För en gångs skull har Sverige ingen enkel, snabb mandatperiod-lämplig väg ut.

Christoffer Carlsson
När hon blev gravid behövde de, som hon sa, ha ett samtal: Jag vet att det här inte var vad du räknade med – och det gjorde inte jag heller. Men jag vill behålla det, och jag hoppas att du kan respektera det. Vill du stanna, så stannar du. Vill du backa så backar du. Jag respekterar ditt beslut, vad det än är.

Han valde att backa. 

Min vän födde Ivan och blev en ensamstående mamma. 

Hon säger att pojken ser precis ut som sin pappa.

Det gör lite extra ont att du också är rädd, skriver Ivans mamma.

Det kanske är därför jag inte ska skriva den där texten, skriver jag tillbaka.

Jag tror att det är precis därför du måste skriva den.

Statsministern talar. En blågul flagga skymtar i bakgrunden, suddig.

”Vi ska jaga gängen. Vi ska besegra gängen. Vi ska ställa dem inför domstol. Hur har det kunnat bli såhär illa? Faktum är att vi är många som såg det här komma och varnade för det.”

Faktum är att han också sa, det var i SVT:s Agenda, ”Det regeringen inte har lyckats göra på sju år, skulle vi kunna göra på ett år.”

Det var för ett år sedan. 

På SiS sitter många av dem. Det är det jag gör nu, forskar. Det är skönt, märkligt nog. SVT skickar sms, TV4 ringer, tyska tidningar (?) hör av sig. Jag arbetar. Det är skönt att kunna säga det, för jag vet inte längre vad jag ska säga till medierna.

Enda gången i mitt liv som jag nästan varit viral, det var hösten 2019 efter två minuter i tv-programmet Veckans Brott. Jag pratade om skolmisslyckanden och tillflödet av nya unga till de kriminella nätverken. Det räckte. Det spreds. 

Jag har inte sagt så mycket sedan dess, eller jo, det har jag, men det var sant, det jag sa, jag har inget nytt att säga och numera säger jag nästan ingenting för jag sa till slut bara samma sak om och om igen. Jag lever ett ensamt liv; arbetar dagarna igenom och läser eller skriver till långt in på natten. 

Läs hela texten på ARBETETs kultursida.