Makt och terror i lagens namn
Turkiets president Erdogan kräver att svenska regeringen lämnar ut ”terrorister” – annars blir det inget NATO-medlemskap. Men hur ser lagstiftningen mot ”terrorism” ut? Och vad har vi lärt oss av dess tillämpning? Janne Flyghed, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, analyserar den svenska terrorlagstiftningen. Texten publicerades ursprungligen i Arbetaren, Radar #55/2022.
Sveriges första terroristlagstiftning trädde i kraft 1973. Den var en direkt följd av två attentat utförda av den ultranationalistiska kroatiska och fascistiska organisationen Ustaša; dels mordet på Jugoslaviens ambassadör 1971, dels en flygplanskapning 1972.
Lagen innehöll flera spektakulära punkter. Den riktade sig enbart mot utländska medborgare, en svensk kunde vid denna tid således inte vara terrorist; men framförallt infördes ett helt nytt begrepp ”presumtiv terrorist”. En person som kunde antas tillhöra en organisation eller grupp som kunde förmodas ”här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften” definierades som terrorist.
Det krävdes ingen konkret misstanke om brott, varken planerad eller begången. Lagen var ett gravt ingrepp i grundläggande rättsstatsprinciper och fick också skarp kritik. Riksåklagaren med flera menade att den punkt som skapade möjlighet att använda tvångsmedel i övervaknings- och spaningsverksamhet mot icke misstänkta borde tas bort.
Så blev tyvärr inte fallet, men för att delvis tillmötesgå kritiken beslöts att den skulle vara ettårig och årligen omprövas. I samband med spaningsledare Hans Holmérs famösa PKK-spår efter mordet på Olof Palme visade sig lagens brutala konsekvenser. Som presumerade terrorister utsattes under flera år ett flertal kurder för grava integritetskränkningar. De förbjöds lämna sin hemkommun, så kallad kommunarrest, deras telefoner avlyssnades och deras lägenheter buggades, vilket vid denna tidpunkt var olagligt.
Samtliga åtgärder vidtogs på grunden av hemlig bevisning och utan någon föregående rättslig prövning där de kunde få veta vad de var misstänkta för eller ges möjlighet att försvara sig. PKK-spåret visade sig sedermera vara totalt fel och det blev aldrig något åtal.
En konsekvens av att brott mot terroristlagstiftningen huvudsakligen sköts av säkerhetspolisen, är att hanteringen sker under större sekretess än vid annan brottslighet. Det är ett känt faktum att detta försvårar möjligheterna att granska de beslut som fattas i dessa ärenden, något som blir högst påtagligt för medierna.
Terroristlagstiftningen genomgick därefter en del omarbetningar fram till 1991 då en helt ny terroristlag antogs. Den av rättssäkerhetsskäl årliga omprövningen avskaffades och lagen blev permanent. Regeringens möjligheter att belägga en presumtiv terrorist med kommunarrest togs bort, detsamma gällde möjligheten att inskränka och villkora dennes byte av bostad eller arbete. Frågan om utvisning skedde dock fortfarande efter ansökan av säkerhetspolisen och beslutet fattas ytterst av regeringen.
En konsekvens av att brott mot terroristlagstiftningen huvudsakligen sköts av säkerhetspolisen, är att hanteringen sker under större sekretess än vid annan brottslighet. Det är ett känt faktum att detta försvårar möjligheterna att granska de beslut som fattas i dessa ärenden, något som blir högst påtagligt för medierna.
Efter 9/11 förändrades allt. På mycket kort lyckades det internationella samfundet med USA i spetsen enas kring en definition av terrorism, en fråga som debatterats under decennier utan att någon konsensus nåtts. Stötestenen var, och är, om en handling ska ses som en del i en legitim politisk befrielsekamp eller terrorism.
Någon månad efter attentatet skickade president Bush ett brev till EUs president Prodi som innehöll 41 punkter där USA krävde hjälp från EU att ställa upp i kriget mot terrorismen. Bland mycket annat ingick att EU skulle hitta en definition för terrorism samt se till att respektive medlemsstat implementerade en lag där sådana brott skulle leda till långa fängelsestraff.
EU biföll utan nämnvärd diskussion samtliga punkter och skickade snabbt ut ett rambeslut till medlemsstaterna. Därmed fick vi i EU-harmoniseringens tecken en helt ny terroristlagstiftning 2003. Den innebar bland annat att nu även svenska medborgare kan vara ”terrorister”.
Samtliga handlingar som är räknas upp i lagen är redan straffbelagda; nyheten är att om de begås med terroristmotiv så ökar möjligheten att utdöma hårda straff dramatiskt, samtliga uppräknade brott kan leda till livstids fängelse. Ett problem är att definitionen av terrorism är vag och kan implicera beteenden som vanligen inte förknippas med terrorism.
För vad är till exempel att ”injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en del av en befolkning” eller ”tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd”? Det är lätt att föreställa sig Erdogans tolkning.
En av de mest beklämmande svenska åtgärderna efter 9/11 var dåvarande utrikesministern Anna Lindhs beslut att på hemlig bevisning överlämna två egyptiska medborgare till CIA. De greps och sattes på ett av CIA:s plan, drogades, försågs med ögonbindlar och flögs till Egypten där de under sin långa fängelsetid utsattes för tortyr.
Även dåvarande justitieministern Thomas Bodström och statsministern Göran Persson var delaktiga då de var informerade om förfarandet. Enligt Persson var utvisningarna en eftergift mot USA:s hot om handelsblockad.
Sverige har således varit i en liknande utpressningssituation tidigare och den gången böjde sig tyvärr de ansvariga, vilket fick tragiska konsekvenser. Detta kritiserades skarpt såväl av FN:s tortyrkommission som av Konstitutionsutskottet.
Men även om en person med annat medborgarskap bevisligen begått brott, så kan inte heller en sådan person utlämnas till ett land där det finns risk att utsättas för politisk förföljelse, tortyr eller i värsta fall riskera dödsstraff.
Nu står vi återigen i en situation med en maktfullkomlig regim som kräver att få personer utlämnade. Det är värt att observera att även om det mot förmodan skulle framkomma kontrollerbara belägg för att de personer Erdogan vill ha ut verkligen har begått brott, så finns här ett par problem.
Först och främst kan inte svenska medborgare utlämnas. Men även om en person med annat medborgarskap bevisligen begått brott, så kan inte heller en sådan person utlämnas till ett land där det finns risk att utsättas för politisk förföljelse, tortyr eller i värsta fall riskera dödsstraff. Med andra ord finns det i realiteten inte några förutsättningar för att någon ska kunna utlämnas till Turkiet.
Förhoppningsvis gör svenska myndigheter inte om tidigare ödesdigra misstag utan står denna gång upp i sitt försvar av mänskliga rättigheter. Att gå Erdogan tillmötes och utlämna en enda person skulle vara att underkänna några av de mest fundamentala rättsstatliga principer. Ett så högt pris för ett NATO-medlemskap skulle vara en skandal.
Senast uppdaterad: 3 oktober 2022
Sidansvarig: Kriminologiska instutitionen