"Polarisering av våld bland tonårspojkar i Stockholm? En beskrivning utifrån självdeklarerad och registrerad våldsbrottslighet, 2002–2020" är skriven av Fredrik Sivertsson, forskare vid kriminologiska institutionen. Resultaten från rapporten visar bland annat att en stor majoritet och växande grupp av tonårspojkarna inte begår några våldsbrott, eller begår några enstaka lindriga, medan en liten grupp begår majoriteten av brotten.

Grattis till publiceringen av din studie! Hur känns det?
Tack, det känns bra även om det tog lite längre tid än vad jag hade tänkt. Men jag tycker det blev bra, studien besvarar en del viktiga frågeställningar som är relevanta i dessa tider. Det ska sägas att detta är en rapport som inte har fackgranskats. Planen är att så småningom bygga vidare på dessa resultat och göra en lite mer utvecklad studie som ska kunna publiceras i en internationell tidskrift.

Kan du berätta lite kort vad studien handlar om och varför du valde att göra den?
Rapporten är beskrivande och syftar till att ge en nyanserad bild av den generella våldsutvecklingen bland tonårspojkar i Stockholm under de två första decennierna av 2000-talet. Våldsutvecklingen reduceras inte sällan till en fråga om upp- eller nedgång och jag tror inte att sådana förenklingar är särskilt meningsfulla eftersom det är så beroende av vad vi talar om för typ av våld, geografiska områden och demografiska bakgrundsfaktorer. 

Som belysande exempel så har det senaste decenniet präglats av en tydlig uppgång av det dödliga skjutvapenvåldet bland unga män i förorterna till Sveriges tre storstäder Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta är en specifik avgränsning avseende både typ av våld, demografi, geografi och tidsperiod och det finns ingen tvekan om att detta är fallet. Men just detta våld utgör samtidigt en mycket liten andel av det samlade våldet och en intressant fråga som kan sägas vara överordnande i rapporten är om denna utveckling speglar en generell ökning av våldet bland unga män. 

Historiskt sett har misshandelsvåldet och det dödliga våldet i Sverige följt parallella utvecklingstrender och en viktig bidragande förklaring till detta mönster har varit graden av alkoholkonsumtion i landet. Flera tidigare genomförda studier pekar dock på att detta inte längre är fallet då indikatorer avseende generell våldsanvändning (till exempel personer lagförda för misshandel och självrapporterad våldsanvändning bland skolungdomar) och utsatthet för våld (till exempel personer som vårdats för våldsskador enligt socialstyrelsens slutenvårdsstatistik) visar på avtagande trender. Minskningen är dessutom särskilt tydlig bland unga män vilket därmed går på tvärs med utvecklingen av skjutvapenvåldet.

I likhet med dessa studier så använder denna rapport självrapporterad och registrerad våldsbrottslighet (i form av misstankar och lagföringar) men en viktig skillnad är att den också avser samma population av skolungdomar i åldrarna 15–18 år boende i Stockholm under åren 2002–2020 och att utvecklingen bryts ner på flera specifika våldsbrott såsom misshandel, personrån och att ha burit kniv. Ytterligare en viktig aspekt av rapporten är att den tar fasta på att brottsligheten är kraftigt snedfördelad, kortfattat kan man säga att detta betyder att en liten grupp av individer i en given åldersgrupp står för en majoritet av alla brott som begås i denna åldersgrupp. Rapporten undersöker hur detta mönster har utvecklats bland just tonårspojkar i Stockholm och där en utgångshypotes har varit att snedfördelningen av våldet har ökat över tid, det vill säga att en allt mindre grupp av tonårspojkar har kommit att ansvara för en allt större andel av alla våldsbrott.

Hur gick du tillväga för att studera detta?
I rapporten använder jag både självdeklarerad och registrerad våldsanvändning. Självrapporterade data kommer från en enkätundersökning bland skolungdomar i Stockholms kommun, den så kallade Stockholmsenkäten, som genomförts vartannat år mellan 2002 och 2020. Dessa data har tillhandahållits av Stockholms stad som också har varit med och finansierat rapporten. Registerdata har tillhandahållits av ett projekt som bedrivs på kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Dessa data gäller hela den folkbokförda befolkningen avseende misstankar och lagföringar och därmed har jag kunnat göra en avgränsning i registerdatauttaget som gäller samma ursprungspopulation som Stockholmsenkäten. Dessa källor har sina styrkor och svagheter och tanken med designen är att de ska komplettera varandra i beskrivningen av utvecklingen. I en fördjupande del av Stockholmsenkäten undersöker jag även om senare generationer av tonårspojkar som självdeklarerar våldsbrott utgör en mer utpräglad riskgrupp än tidigare generationer med avseende på en rad typiska riskfaktorer för brott rörande bland annat bostadsområdet, föräldrar, skola, kamrater, hälsa, alkoholkonsumtion och risksökande beteende.

Vad kan du säga om dina resultat?
Resultaten pekar på en generell nedgång av andelen tonårspojkar som begår våldsbrott under den studerade tidsperioden, detta gäller både självrapporterad våldsanvändning och registrerade misstankar och lagföringar och för samtliga studerade brottstyper. Däremot har inte våldsfrekvensen, det vill säga antalet våldsbrott bland tonårspojkar som självdeklarerar eller registreras för våld, minskat i samma utsträckning. En tonårspojke som föddes under 2000-talets början och som självdeklarerat alternativt registrerats för våldsbrott begår enligt dessa källor nästan lika många våldsbrott som de tidigare generationerna av pojkar begick när de var i tonåren. Detta betyder att en allt mindre andel av tonårspojkar över tid har kommit att stå för en allt större andel av det samlade våldet i denna ålderskategori. Man kan säga att våldsanvändningen har blivit alltmer koncentrerad. Därmed förväntade jag mig också att den fördjupande analysen av Stockholmsenkäten där jag undersöker utvecklingen av riskfaktorer skulle visa på att tonårspojkar som självdeklarerar våldsbrott har kommit att utgöra en alltmer utpräglad grupp av riskungdomar. Men så var inte fallet. Tidigare generationer av tonårspojkar hade en högre ansamling av riskfaktorer än senare generationer och detta var fallet oavsett om de hade självdeklarerat våldsbrott eller inte. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att göra en liknande analys när det gäller den lilla grupp av tonårspojkar som lagförs för våldsbrott. Det kan hända att denna grupp inte uppvisar samma minskning av riskfaktorer och detta är en fråga som är viktig att gå vidare med. 

Var eller vad kan studien göra nytta?
Rapporten är som sagt av beskrivande karaktär och kan inte ge någon fingervisning om förebyggande insatser eller liknande. Men den kan däremot ge ett underlag som bidrar till att nyansera bilden av ungdomsvåldet i Sverige och uppfattningen att vi har att göra med en generation av ungdomar på glid. I korthet så pekar rapporten på att ökningen av det allvarliga skjutvapenvåldet inte utgör en indikator på det generella ungdomsvåldet. Här finns det två disparata utvecklingar att förklara, dels varför en liten grupp av unga män har börjat begå synnerligen allvarlig våldsbrottslighet och dels varför allt färre tonårspojkar och unga män överlag begår våldsbrott.

Fakta: Rapporten
Rapporten är gjord inom ramen för avtalet om fördjupad samverkan mellan Stockholms stad och Stockholms Universitet. Julia Sandahl har varit Sivertssons kontakt från Stockholms stad och hon har också bidragit med till genomläsning och värdefulla kommentarer av utkast i olika stadier av rapportarbetet. Värdefulla kommentarer har även fåtts från Anders Nilsson, Felipe Estrada och Olof Bäckman, samtliga professorer vid kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Det ska också nämnas att registerdata kommer från ett projekt som leds av Olof Bäckman.

Via den här länken kan du läsa rapporten i sin helhet.