Samhällsplanerarna bör avundas engagemanget i arkitekturdebatten
“Om man inte får tycka till om arkitektur, vad sjutton ska man då få tycka till om?” - så sa arkitekturkritikern Mark Isitt i Sommar i P1 som sändes i somras. Många anser att arkitekturdebatten är polariserad och att vissa åsikter är mer legitima än andra. Men den lever och den engagerar! Meningsskiljaktigheter är ett bränsle i debatten och en förutsättning för ett deltagande samhälle där vi bryr oss och inte bara låter marknaden styra. Jag tycker att den svenska planeringsvärlden borde avundas engagemanget som finns inom arkitekturdebatten. Så skriver Ragnar Wernstedt, student i samhällsplanering vid Stockholms universitet, i Tidskriften PLAN.
Arkitekturen kan beröra alla då det är lätt att ha åsikter om ett hus är fint eller fult. Jag tror också att arkitekturen formar våra åsikter om ett rum, en plats, en stad. Lissabons kakelprydda fasader, New Yorks skyskrapor i rutnät och Visbys gamla gränder har alla nästlat sig in i besökarnas hjärta och sätter också narrativet för staden. Den svenska arkitekturdebatten beskrivs ofta som polariserad med en uppdelning i två läger där det ena är en utbildad elit eller de professionella som gärna redovisar sina högskolepoäng och tycker att deras åsikt är värd lite mer eftersom de vet vad de pratar om. I andra änden står Arkitekturupproret, en rörelse som utger sig att representera “folket". De skriker efter en återgång till en mer klassisk arkitektur och menar att arkitekterna bildar en elitistisk sammansvärjning som vill riva alla stadskärnor och istället resa upp brutalistiska lådor. Kanske är det en något hårddragen sammanfattning, men det finns två tydliga läger och en debatt som tar sig utrymme i tidningar och på sociala medier.
Att den estetiska planeringen, framförallt i form av arkitekturen, väcker känslor och skapar debatt måste ses som något positivt. Men planering är så mycket mer än design av hus och platser. Jag menar att även beslut om funktion och styrning borde engagera och debatteras. Hur ska nya tunnelbanelinjen dras? Vad spelar det för roll vem som äger skolfastigheter? Vem driver idrottens agenda inom planeringen? Det här är frågor som borde uppmärksammas och diskuteras precis som designen på Liljevalchs nya konsthall.
Att den estetiska planeringen, framförallt i form av arkitekturen, väcker känslor och skapar debatt måste ses som något positivt.
Jag tycker att samhällsplanerarna bör avundas engagemanget som finns i arkitekturdebatten. Men det är också möjligt att planerarna, likt arkitekterna, inte är särskilt intresserade av att integrera medborgarna i beslutsprocesserna. Medborgarna som engagerar sig måste också få ett inflytande, de måste känna att delaktigheten kan ge något, annars uppstår det som nationalekonomerna kallar för det kollektiva handlandets problem - där det kanske känns mer värt att lägga tiden på att kolla en film istället för att delta på ett samråd. Deltagandet i debatten är centralt men även mer direkta och lagstadgade former av dialog i en planeringsprocess, som samråd, är något vi måste använda på ett bättre sätt.
Sherif Zakhour som har forskat om samhällsplanering menar att bemötandet av de synpunkter som framkommer vid exempelvis ett samråd är viktigt och att inflytande från medborgare kan variera väldigt mycket beroende på vem som tycker och hur det går till. Jag vill understryka Zakhours resonemang då det är viktigt att medborgardeltagande inte bara blir en slags “democracy washing” för att skapa legitimitet till ett projekt, det måste också få påverka och faktiskt betyda något. Zakhour resonerade också, tillsammans med Jonathan Metzger, i PLAN 2021 kring att mer medborgardialog inte nödvändigtvis leder till mer demokrati, speciellt inte om planeringen i övrigt upplevs odemokratisk. Kortsiktiga ekonomiska vinster och avtal med byggherrar och andra exploatörer sluts innan den demokratiska processen ens påbörjats, en uppfattning som börjar sprida sig hos allmänheten och som inte ligger långt ifrån sanningen. Kanske det är känslan av att inte kunna påverka som dödar engagemanget?
Den tyska filosofen Jürgen Habermas utformade en teori om den offentliga sfären som en plats för en mångfald av idéer som genom konsensus kan leda till rationella beslut. Hans teori har dock stött på mycket kritik, bland annat för att hans ideal om det deliberativa samtalet är svårt att realisera. Istället är det hierarkiskt och styrt av maktstrukturer. Med sociala medier har hans teori fått nya vingar och forskarna Hanna Mattila och Pilvi Nummi skrev tidigare i år om den digitala publika sfären där ett ökat deltagande, utan hierarkier, i den offentliga debatten kan skapa ett mer inkluderande och demokratiskt samhälle. Sociala medier har många uppsidor och kan säkert vara en bra yta för det deliberativa samtalet, men där finns också risk för troll, botar och allmänt otrevlig ton som riskerar att förstöra debatten.
Vi behöver skapa en mer inbjudande diskussion som kan vara en grund för ett större och mer inkluderande engagemang
För att uppnå ett större engagemang och deltagande i planeringen så tror jag att vi behöver skapa en mer inbjudande diskussion som kan vara en grund för ett större och mer inkluderande engagemang. Kanske den digitala sfären kan erbjuda en plats för diskussion utan den habermasiska konsensussträvan där konflikten får ta plats. Medborgardialog är politik och politik är konflikt. Vi måste uppmuntra en mer agonistisk diskussion! Agonism är en teori om att det går att få ut något positivt av en konflikt, något som Pia Bäcklund och Raine Mäntysalo har studerat i en finsk kontext. De menar att Finland redan genomgått ett paradigmskifte, från en mer kommunikativ planering där konsensus varit målet - till ett mer agonistiskt medborgardeltagande, där konflikten kan generera nya perspektiv. De menar att det här paradigmskiftet är starkt ihopkopplat med synen på demokrati och att man genom agonismen kan vara öppen för nya idéer och synpunkter.
Med bakgrund i Habermas idé om att diskussion i offentligheten kan skapa bra kunskap så vill jag också understryka debatten och konfliktens roll. Den svenska planeringen utger sig ofta för att vilja vara dialogbaserad och skapa bättre kunskapsunderlag för beslut genom att fler får komma till tals. Planprocessen ska vara demokratisk. Men det bygger också på att vi bryr oss och engagerar oss, något vi endast kommer göra om vi också känner att det kan påverka. Jag har i den här texten argumenterat för att engagemang föds i debatten och konflikten. Därför är det viktigt att vi ger oss in i den och vi måste dessutom lyssna på våra meningsmotståndare utan att se ner på dennes åsikter om hur den nya tunnelbanelinjen ska dras. För om man inte får tycka till om arkitektur (eller planering), vad sjutton ska man då få tycka till om?
Text: Ragnar Wernstedt, student i samhällsplanering vid Kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet. Debattartikeln publicerades ursprungligen i Tidskriften PLAN 2024.
Ragnar Wernstedt
Utbildning: Kandidatexamen i samhällsplanering från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet samt kandidatexamen i journalistik och multimedia vid Södertörns högskola.
Vad handlar din kandidatuppsats i samhällsplanering om?
Min uppsats består av GIS-visualiseringar av Stockholms fotbollsplaner och intervjuer med experter om kartorna. Resultatet från uppsatsen visar att det finns en brist på fotbollsplaner i Stockholm och att idrottsrörelsen har börjat med lobbyism för att försöka påverka planeringen.
Jag har ett intresse för fotboll och tycker att det är viktigt att alla barn ska få möjlighet att spela. När mitt intresse gick att kombinera med kartor och lite hemlig lobbyism så var det ett givet ämne att skriva om som också blev en intressant text tycker jag.
Vad fick dig att välja samhällsplanerarprogrammet?
Helt ärligt - datorspelet Citites Skylines. Men jag har alltid älskat kartor och att planera saker. För mig blev det också en ombildning mitt i yrkeslivet så då var det viktigt att det verkligen skulle vara något som jag vill göra, gärna i kombination med en utbildning som också leder till arbete.
Vad har varit det roligaste med utbildningen?
GIS-kurserna och alla små nischade kurser.
Vad kommer vara mest användbart i framtida yrkesliv?
Jag har blivit fantastisk på att utreda och skriva rapporter, det är något som går att ta med till de flesta yrken tänker jag.
Vad vill du göra efter examen?
Först vill jag vara föräldraledig med min dotter och sen ska jag hitta ett roligt jobb!
Referenslista
Bäcklund, P. & Mäntysalo, R. (2010). Agonism and institutional ambiguity: Ideas on democracy and the role of participation in the development of planning theory and practice - the case of Finland. Planning Theory, 9(4), 333-350. https://doi.org/10.1177/1473095210373684
Issit, M. (2023, 3 augusti) Sommar i P1. [Radioprogram]. SR. https://sverigesradio.se/avsnitt/mark-isitt-sommarpratare-2023
Mattila, H., & Nummi, P. (2022). The Challenge of the Digital Public Sphere: Finnish Experiences of the Role of Social Media in Participatory Planning. Planning Theory & Practice, 23(3), 406–422. https://doi.org/10.1080/14649357.2022.2074527
Metzger, J. & Zakhour, S. (2021). Demokratisk planering handlar om mer än medborgardialog. PLAN, 89–96. Hämtad från https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kth:diva-295695
Zakhour, S. (2020). The democratic legitimacy of public participation in planning: Contrasting optimistic, critical, and agnostic understandings. Planning Theory, 19(4), 349–370. https://doi.org/10.1177/1473095219897404
Senast uppdaterad: 26 februari 2024
Sidansvarig: Kulturgeografiska institutionen