ARTofMELT – en unik expedition i Arktis
Polarforskningsexpeditionen ARTofMELT2023* genomfördes under sex försommarveckor av internationella forskare från tio länder på den svenska isbrytaren Oden. Expeditionens mål var att studera övergången från vinter till sommar i Arktiska oceanen, norr om Atlanten. En av forskarna, Sonja Murto, vid Meteorologiska institutionen, delar några av sina minnen.
Vi steg ombord på Oden i Longyearbyen, Svalbard den 7 maj, men var tvungna att vänta ut en storm utanför Grönland innan vår färd norrut. Några av oss såg den fascinerande naturen för första gången. Till exempel en val som simmade upp till ytan fem gånger innan den försvann under vattnet och midnattssolen som gjorde det svårare att koppla av och sova under Arktisresan.
Det blev snabbt kallt och vissa av oss kände av sjösjuka första dagarna, men snart såg vi de första isflaken flyta förbi vilket innebar att vi hade nått iskanten. Havets variation är otrolig: isens tjocklek, is med olika algkoncentration, havsisryggar och snö. Men även fåglar! Som en följd av klimatförändringar och den snabba uppvärmningen i Arktis, minskar istäcket dramatiskt.
Vi hade önskat nå till 84N (84 grader norr om ekvatorn), och där hitta ett bra isflak för att bygga vår första isstation. Då fästs Oden vid isen och stannar för att forskare ska gå ut på isen och göra observationer. Men isförhållandena så tidigt på året var en stor utmaning för oss. Stora isflak hindrade vår framfart och eftersom risken att bli fast mellan isflaken var stor, byggde vi vår första isstation vid 80N, 2W (den geografiska positionen).
Under expeditionen passerade fyra större stormar med vindhastigheter över 20 m/s. Vi rekommenderades att inte vistas på däck, men vi behövde ändå kontrollera våra instrument. En annan uppgift för oss meteorologer var att skicka iväg väderballonger (som mäter temperatur, tryck och fuktighet i luften). Vi lyckades få upp 151 stycken totalt trots starka vindar!
Vädret hindrade ibland vissa flygoperationer och jobb på isen. En kväll hölls då istället en välkomstmiddag med kaptenen och vi hade vår egen Eurovision Song Contest på Oden med nerladdade videor (internet saknas).
Under andra veckan kunde alla forskare utföra sina observationer, antingen på isstationer eller på Oden. Meteorologi-teamet gick ut på isen och byggde en väderstation för att mäta turbulenta flöden, isens temperatur och vind, och en station som mätte sol- och värmestrålning för att beräkna energibalansen på isen. Andra forskare mätte isens rörelse, snöns egenskaper, luftpartiklar eller undersökte under isen med en undervattenrobot.
Den 21 maj gick vi ut på isen för att packa ihop våra instrument. Det började snöa och sikten försämrades. Precis innan vi var klara fick vi isbjörnsvarning! Vi lämnade allt, sprang till snöskotrarna och tog oss snabbt tillbaka till Oden. När sikten blev bättre gick två av oss tillbaka ut på isen (med fler isbjörnsvakter denna gång) för att snabbt hämta instrumenten.
Ett nytt försök att ta oss norrut gjordes nordväst om Svalbard. Men en storm med vindar upp till 27 m/s mötte oss. Som tur var fanns det bastu på Oden för att hålla oss varma. Vi observerade återigen en isbjörnsmamma med unge nära skeppet. De är verkligen söta.
Vår andra isstation byggdes något längre nordost, 80.5N, 5E, där vi stannade under expeditionens två sista veckor. Även här såg vi hur snabbt vädret ändrade sig. Isflaket vi var fästa vid rörde sig fort, och vi med isflaket. Av det ursprungliga isflaket fanns nu bara en femtedel kvar. Vi hade fler isbjörnar inpå oss. Kanske var det matlagningen på Oden som lockade till sig dem?
En stor dag för oss meteorologer inträffade den 3 juni, då vi skickade upp vår 100:e väderballong! Dagen var också intressant för flera aerosolforskare då luften var super-ren och dimma flöt förbi Oden. Men vi hade fortfarande inte sett så kallade atmosfäriska floder (varm och fuktig luft, som med hjälp av vädersystem kan komma långt in över Arktis söderifrån) och sommaren var inte här än.
Vi tog oss ut på isen nästan varje dag när vi hade isstationerna. Den 5e juni blev luften torrare och vi njöt av vädret. Vi var nästan klara med nerladdningen från våra radiometrar när vi fick nytt samtal om isbjörnar. Det här var andra gången vår grupp behövde evakueras från isen på grund av isbjörnar. De skrämdes bort av helikoptern. Senare den kvällen gick vi ut för att granska instrumenten som isbjörnarna lekt med, men de visade sig vara isbjörns-säkra!
Så, när expeditionen närmade sig slutet, fick vi syn på en atmosfärisk flod! Från skeppet kunde vi tydligt se ett molnband närma sig den 10 juni och morgonen efter utropade expeditionschefen ”våren har anlänt”! Temperaturen hade överstigit 0 grader. Det var regnigt, molnigt och dålig sikt. Vädret och det trettionde (!) isbjörnsbesöket hindrade oss från att gå ut på isen denna dag.
Några dagar senare var det dags att packa ihop i stark vind och kyla. Flera av oss kände en tomhet när vi vaknade sista morgonen, sjöisen var borta och vi var omgivna av enbart öppet hav. Det var fortfarande vackert, men sjöisen saknades i landskapet. Det var också dags att lämna Oden.
*Atmospheric rivers and the onset of sea ice melt
Läs mer på su.se/artofmelt
Texten är hämtad ur Stockholms universitets magasin #4 (2023)
Senast uppdaterad: 3 januari 2024
Sidansvarig: MISU