Digitala verktyg innebär så mycket mer än att surfa på en Ipad. Här undersöker förskolebarnen mossa med ett digitalt mikroskop. Foto: Tina Åström Lindberg

Katrin Jäverbring arbetar som IKT-pedagog och föreläsare inom förskolans digitalisering på Medioteket, en stödenhet inom utbildningsförvaltningen i Stockholms stad. Hon menar att flera av de förskolepedagoger hon mött efter regeringens pressträff i början av oktober känner sig missförstådda. Man känner inte igen sig i den bild som getts av användningen av digitala verktyg i förskolan. Flera känner sig ifrågasatta i sin profession; redan idag använder man såväl digitala som analoga verktyg utifrån principer om att de ska ge ett mervärde till undervisningen.

– Samtidigt ska vi vara ödmjuka inför att utvecklingen har kommit olika långt inom olika verksamheter, fortsätter Katrin. Det innebär emellertid inte att vi kan eller bör stryka skrivningarna om digitala verktyg i läroplanen. Istället behöver skrivningarna utvecklas och förtydligas. Vidare måste pedagoger få stöd och kompetensutveckling i hur de ska använda digitala verktyg tillsammans med barnen.

Digitala verktyg i läroplanen och i undervisningen

Uppdraget att ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens kom i och med Läroplan för förskolan, lpfö 18. Detta föregicks av en lång period av samtal om digitala verktyg på många förskolor berättar Katrin. Man pratade om vad digital kompetens för barn mellan 1 och 6 år skulle kunna komma att innebära och vad det i sin tur skulle innebära för pedagogerna i fråga om kompetenser och insikter. 

Katin Jäverbring framhåller förskolans viktiga roll i att lära barnen att använda digitala verktyg kreativt och konstruktivt.

– Inledningsvis handlade samtalen ofta om vad som var bra och vad som var dåligt med digitala verktyg, men det synsättet kan leda oss fel. Ett verktyg i sig är varken bra eller dåligt, utan det handlar om hur vi pedagoger använder det och i vilket syfte. Det handlar om på vilket sätt det kan berika undervisningen, säger Katrin.

Precis som inom övriga lärargrupper varierar den digitala kompetensen, och Katrin beskriver behovet av fortbildning som bitvis mycket stort – så stort att det många gånger inte gick att tillgodose när uppdraget i kursplanen kom. Katrin upplever idag att skillnaderna mellan olika pedagoger och olika verksamheter har minskat och att en stor grupp pedagoger arbetar mycket medvetet med digitala verktyg som en väl integrerad del av undervisningen tillsammans med de analoga verktygen som man fortfarande använder. 

Strukturer för intern kompetensutveckling avgörande

Samtidigt kvarstår skillnaderna i fråga om digital kompetens hos pedagogerna, och det är fortfarande i stor utsträckning personberoende i vilken grad man förmår hitta och använda digitala verktyg på ett sätt som stärker och fördjupar lärandet. Det finns ett fortsatt behov av kompetensutveckling, men det är många gånger svårt att hitta den tid som behövs för det. 

– De som generellt sett har kommit längst i den digitala utvecklingen bland de verksamheter som jag möter, fortsätter Katrin, är de som sedan tidigare haft en organisation för intern kompetensspridning och kollegialt lärande. I dessa verksamheter särskiljer man inte den digitala utvecklingen från det övriga kvalitetsarbetet.

Gemensamt för de förskolor där man kommit längst är också att man lyfter goda exempel och inspirerande arbetssätt, och sprider dem inom den egna verksamheten. Att få möjlighet att ta del av kollegors arbete med digitala verktyg, och därigenom få inspiration till den egna undervisningen, är en viktig framgångsfaktor menar Katrin. Man behöver tillvarata den interna kompetensen hos de nyckelpersoner i verksamheten som kan fungera som såväl inspiratörer och ambassadörer, som kvalitetssäkrare och många gånger teknisk support.

Inte på samma sätt som i hemmet

I sitt uppdrag möter Katrin också pedagoger som är tveksamma till att använda digitala lärverktyg. Dessa pedagoger kan ha med sig en bild av användningen av digitala verktyg liknande den som oftare äger rum i hemmiljö. Kanske har de inte fått den kompetensutveckling som behövs för att se skillnaden mot förskolans uppdrag eller fått ta del av goda exempel på en pedagogiskt utvecklande användning.

– Många kan nog känna sig ganska utlämnade i hur de ska använda de här verktygen, tror Katrin, och det gör att kompetensutveckling och spridning av goda exempel blir än viktigare. Vi behöver en levande diskussion om förhållningssätt till digitala verktyg och de principer vi bygger undervisningen på. Man kan till exempel formellt behöva enas om att barnen helt enkelt inte ska sitta ensamma med en surfplatta, även de dagar då det är ont om personal.

Skärmar används som barnvakt

Gunilla Hammarlund är småbarnspedagog och har arbetat inom pedagogisk omsorg, som dagmamma i Botkyrka och i Årsta i Stockholm, under många år. Det senaste året har hon parallellt med studier vikarierat inom förskolan i en vikariepool, vilket har givit henne insyn i flera olika förskoleverksamheter. Gunilla utbildar sig till yrkeslärare inom barn och fritid och vill när hon är klar med studierna undervisa blivande barnskötare. Barnen i verksamheterna hon möter har under senare år blivit yngre än dem hon tidigare mött, och de går också längre dagar samtidigt som barngrupperna har blivit större. Detta ställer stora krav på den pedagogiska verksamheten.

Gunilla Hammarlund är tveksam till att använda digitala verktyg tillsammans med de yngsta barnen i förskolan. Foto: Privat

När Gunilla får ett vikarieuppdrag på en förskola är det ofta i en ganska pressad situation där någon i den ordinarie personalen kanske är sjuk, och man snabbt har behövt hitta en ersättare. Då är det inte ovanligt att man rullar in en storskärm och visar ett program, visserligen ett program med pedagogiskt innehåll, men som ändå leder till precis det som man vill undvika, ett passivt stillasittande där barnen reduceras till konsumenter. 

– Det handlar inte om den enskilda pedagogens kompetens i de här sammanhangen, säger Gunilla. Istället är det följd av bristande förutsättningar för de anställda med alltför stora barngrupper, lågt betalt, bristen på utbildad personal, yrkets låga status och en tuff miljö med stor press från vårdnadshavare. 

För mycket skärmtid är framför allt ett problem i hemmet

– I den forskning som rapporteras i media kopplas försämrad språkutveckling och ett ökat stillasittande gärna till ökad “skärmtid”, berättar Katrin. Men studierna som ofta citeras är genomförda i hemmet och jag vill påstå att det är där dessa problem framför allt finns, och inte i förskolan. Barn kommer ofta till förskolan med en skärm framför näsan och de lämnar förskolan med en skärm framför näsan. Det är vår uppgift som pedagoger att motverka den här utvecklingen genom att stärka den kreativa användningen, och samtidigt vara medvetet selektiva kring hur tekniken används.

– Vi pedagoger ser också riskerna med ökad skärmtid och det är en utveckling vi varje dag arbetar med att bryta. Men vi måste ställa oss frågan vad skärmtid egentligen är, och det är också en fråga vi måste kunna samtala med barnens vårdnadshavare om. En vanlig definition både bland pedagoger och vårdnadshavare är den där barnen sitter ensamma med en telefon eller en surfplatta, i ett passivt stillasittande och ett solitärt användande. Det är inte på det sättet som vi använder digitala verktyg i förskolan och vi har en uppgift även gentemot vårdnadshavare att tydliggöra hur vi egentligen arbetar. 

– Om man tänker sig att barn har en bestämd kvot av skärmtid, så finns det de som menar att den kvoten fylls i hemmet och att vi därför inte ska använda skärmar eller andra digitala verktyg i skolan. Det håller jag inte med om, säger Katrin.

Tvärtom är just i förskolan vi kan lära barn ett annat förhållningssätt och lägga grunden för en mer kreativ och konstruktiv användning. Diskussionen om skärmtid är mycket viktig och berör oss alla, men lösningen på problemen är inte att stryka skrivningarna om digitala verktyg i läroplanen för förskolan.

Katrin Jäverbring

Vem ska lära barnen använda digitala verktyg konstruktivt?

Katrin konstaterar att oavsett vad vi tycker om digitala verktyg så kommer de att vara en betydande del av våra barns vardag.

– Om vi pedagoger i förskolan inte står för den kreativa användningen riskerar vi att barn lämnas ensamma med den användning som är mer problematisk. Man kan likna det vid en vippbräda: på ena sidan har vi den stillasittande, solitära användningen av skärmar, och på den andra sidan har vi den pedagogiska användningen av digitala verktyg, där verktyget i sig inte är i fokus utan barnens lärande och utveckling. I bästa fall kan vi få balansbrädan att vicka över till förmån för en mer konstruktiv och kreativ användning. Men om vi tar bort digitala verktyg från förskolans uppdrag, blir frågan vem som ska ta över det ansvaret.

 

Läs mer om digitala verktyg i förskolan

I den här artikeln inspirerar Tina Åström Lindberg genom att berätta om hur hon och hennes kollegor använder olika digitala verktyg med barnen i förskolan. Digitala verktyg är i dag en naturlig och väl integrerad del i undervisningen i de flesta förskolor, men i samhället finns det många frågor kring användningen – inte minst om det verkligen kan vara bra för de yngre barnen. Här får vi se hur en kvalitativ och kreativ användning kan se ut.

Digitala verktyg i förskolan

Foto: Tina Åström Lindberg.