Forskning breddar uppfattningar om kroniska utmattningssyndrom och postcovid-tillstånd

Foto: Andrey Popov/Mostphotos.

Forskningsgruppen Oslo Chronic Fatigue Consortrium, som består av forskare, kliniker och patientrepresentanter, understryker att symptomen kopplade till tillstånd som kroniska trötthetssyndrom och postcovid-tillstånd är verkliga. De kan i hög grad avspegla hjärnans respons på en komplex interaktion av biologiska, psykologiska och sociala faktorer, snarare än en isolerad sjukdomsprocess. Detta inkluderar en ihållande aktivering av neurobiologiska stressresponsmekanismer, som i sin tur kan påverka immunsystemet, hormonbalansen, kognitiva funktioner och beteende.

I artikeln, som publicerades i Scandinavian Journal of Primary Healthcare, ges också ett alternativ till dagens praxis som säger att det bästa sättet att hantera dessa tillstånd är genom långvarig vila, isolering och minskning av sociala och sensoriska stimuli. I stället betonas möjligheten att patienter kan bli bättre och i vissa fall även friska med hjälp av strategier som är inriktade på tankar, beteenden eller att minska stress.

Mats Lekander, professor i psykoneuroimmunologi vid Stressforskningsinstitutet vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet och professor i hälsopsykologi vid Institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, menar att forskningsresultaten är viktiga för hantering av personer med kroniska utmattningssyndrom och postcovid-tillstånd.

– De som är drabbade av långvariga trötthetstillstånd kan få hjälp. Vi är ett stort antal forskare och kliniker från flera länder som tillsammans vill ge en uppdaterad och mer hoppingivande bild till de som lider av svår trötthet, säger Mats Lekander.

– En mer tvärvetenskaplig ansats öppnar nya möjligheter för att förstå och i slutänden behandla de många handikappande tillstånd som karaktäriseras av svår trötthet.

Forskningsgruppen understryker följande viktiga insikter:

1. Missförstånd: Allvarliga utmattningstillstånd är inte nödvändigtvis obotliga. Förbättring och fullständig återhämtning är möjlig.
2. Begränsningar med nuvarande diagnoser: Nuvarande specifika diagnoser kan vara vilseledande eftersom symptomen överlappar.
3. Ett helhetsperspektiv: En helhetssyn som inkluderar biologiska, psykologiska och sociala faktorer är nödvändig.
4. Verkliga symptom framkallade av hjärnan: Symptomen indikerar inte alltid kroppsliga sjukdomar.
5. Tillstånden kan förstås: Symptomen kan förstås i ljuset av evolutionära anpassningar.
6. Balans mellan aktivitet och vila: Gradvis aktivitet är viktig för rehabilitering.
7. Etiskt och inkluderande tillvägagångssätt: Ett etiskt och inkluderande tillvägagångssätt är avgörande för att utforska och utvärdera behandlingar.
8. Uppskattning av patientperspektivet: Patientens röst är viktig.
9. Ett potentiellt skadligt perspektiv: Att framställa dessa tillstånd som obotliga sjukdomar ger syre till inte bara rädsla, hopplöshet och försvagande av patienterna, utan kan också vara skadligt eftersom det hindrar effektiva behandlingsprogram och återhämtning.
10. Behov av en mer öppen dialog: Det finns ett brådskande behov av en mer öppen offentlig dialog om förståelsen och behandlingen av dessa tillstånd.