Så lyckades myskoxen överleva till våra dagar

Teamet analyserade prover från de mest avlägsna platserna i Kanada och Grönland. Bilden visar en myskoxe på Wrangels ö i Sibirien. Foto: Love Dalén

Myskoxen lever på den norra delen av jordklotet och inhemska populationer finns för närvarande i Kanada och i Grönland. För att utforska den evolutionära historien om hur myskoxen hamnade där, analyserade ett forskarteam hela genomet, eller arvsmassan, från mer än 100 myskoxar.

Genom utmanande fältarbeten i högarktiska miljöer och genom samarbete med lokala samhällen och organisationer har teamet analyserat prover från de mest avlägsna platserna i Kanada och Grönland. De har till och med ett förhistoriskt myskoxprov från Wrangels ö i Norra ishavet utanför Sibirien, som var ungefär 21 000 år gammalt.

– Trots den rikedom av genomiska data som vi arbetade med, var det en mödosam uppgift att rekonstruera myskoxens förflutna eftersom livet i Arktis är komplicerat. Många av de signaler som vi fick från våra analyser verkade motsägelsefulla, säger Patrícia Pečnerová, postdoktor vid Köpenhamns universitet och Köpenhamns Zoo i Danmark, samt studiens huvudförfattare.
Patrícia Pečnerová disputerade på ullig mammutgenomik vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet och var även knuten till Naturhistoriska riksmuseet.  

Det som framgår av resultaten är att myskoxen förlorade en mycket stor del av sin genetiska mångfald under de senaste 20 000 åren.

– Genom att använda ett förhistoriskt sibiriskt genom kunde vi sätta in dagens myskoxe i dess evolutionshistoriska sammanhang och se varför den har så låg genetisk mångfald, förklarar Edana Lord, postdoktor vid Centrum för paleogenetik, som drivs av Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet tillsammans. 
Edana Lord ledde arbetet med analyserna av den forntida myskoxen. 

Av de myskoxar som i dag har mest genetisk diversitet så har de fortfarande bara en tredjedel av diversiteten som den sibiriska myskoxen hade för 20 000 år sedan. På östra Grönland, dit myskoxen anlände i slutet på sin långa kolonisationsresa, är nivån på genetisk mångfald så låg att det bara finns två variabla positioner per 100 000 baspar, det innebär att den är cirka 40 gånger lägre än hos den sibiriska.

De skandinaviska myskoxarna inavlade

– Detta tyder på att de skandinaviska myskoxarna i dag var synnerligen inavlade redan innan de återintroducerades på 1940-talet, detta eftersom de har sitt ursprung i populationen på östra Grönland som vi i den här artikeln kan visa är mycket inavlad. Det vore faktiskt väldigt spännande att undersöka hur mycket inaveln i Sverige har ökat sedan dess, säger Love Dalén, professor i evolutionär genomik vid Centrum för paleogenetik, och medförfattare till studien.

Medan de flesta djur med liknande låga nivåer av genetisk mångfald är utrotningshotade arter är myskoxen en geografiskt utbredd art som omfattar cirka 170 000 djur i dag. Hur kan myskoxen fortsätta att finnas till, nästan utan genetisk mångfald?

Genom att rekonstruera förändringar i populationsstorleken över tid, kunde forskarna observera att myskoxen började minska i antal redan för cirka 30 000 år sedan, vilket är en tidsperiod som sammanfaller med den maximala utbredningen av isarna som täckte Kanada och Grönland. Den långsamma och fortsatta minskningen av populationen kan ha inneburit tillräckligt med tid för att den skadligaste variationen kunde avlägsnas från myskoxens arvsmassa.

Ett horn från en myskoxe på Wrangels ö i Sibirien. Foto: Love Dalén

Mer information

Studien är en del av ett internationellt samarbete med 31 forskare som letts av forskare vid Köpenhamns universitet. Projektet har fått stöd av Danmarks fria forskningsfond, Carlsbergfondet, Bolincentret för klimatforskning, Svenska Polarforskningssekretariatet och andra partners.

Artikeln “Population genomics of the muskox’ resilience in the near absence of genetic variation” är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Molecular Ecology.

Läs pressmeddelandet från Köpenhamns universitet.