Yttrande om ändring i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter HVMFS 2012:18

Stockholms universitets synpunkter avseende föreskrifterna och kompletteringen är i enlighet med HaV:s önskemål redovisade i bifogade svarsformulär. Universitetet tillstyrker föreslagna ändringar men har vissa kommentarer som redovisas tillsammans med synpunkterna på samrådsrapporten i det följande. 

Kontakta registrator@su.se om du vill ta del av svarsformulären. 

---

 

Fisk (Deskriptor 1), samrådsrapport ss. 34ff. samt faktablad 3.1A, föreskrifter s. 43

Den samlade bedömningen av miljöstatus i Västerhavet, respektive i Östersjön,  med utgångspunkt i olika fiskarters tillstånd, är att den är låg eller dålig. I det kan man instämma, men frågan är om den miljöstatusbedömning som här redovisas tillför något nytt eller om den delvis försämrar förståelsen av fiskbeståndens tillstånd. Tyvärr måste därför sägas att Fisk (Deskriptor 1) sammanfattningsvis är av låg kvalitet och innehåller många tveksamma utgångspunkter och är delvis grundad på missuppfattningar om tillståndet för enskilda bestånd och populationsdynamiken hos exploaterade fiskbestånd. Viktiga parametrar saknas helt, t.ex. populationsstruktur (hur många separata bestånd det finns av samma art inom ett havsområde), individuell tillväxt, utbyte per rekryt (yield-per-recruit), och inte minst uppgifter om den historiska utvecklingen. Bedömningen av miljöstatus för fiskbestånd i Västerhavet och Östersjön måste därför ses som i högsta grad tentativ. En mer ingående analys kommer att krävas för att förbättra bedömningen av miljöstatus. Det förutsätter inte nödvändigtvis mer data utan kanske snarare ett mer ingående analysarbete för att identifiera dels vilka bestånd som har dålig status (vilket kan ha en historisk förklaring, som överfiske som skett långt tidigare), dels vilka orsaker som finns för sämre status och även kunskapsbrister.

Den demografiska parametern Åldersfördelning, samrådsrapport ss 34ff. samt faktablad 3.3A, föreskrifter s. 45

Den nytillkomna demografiska parametern ”Åldersfördelning” kan ge upplysningar om den totala dödligheten i beståndet. Den påverkas dock starkt av förändringar i rekrytering, vilket också påpekas i texten. Starkt förändrad åldersfördelning kan ge indikationer om att dödligheten är högre. Det är emellertid svårt att se att åldersfördelning på något sätt skulle vara viktigare än den individuella tillväxten för förståelsen av populationsdynamiken, vilken ofta, om åldersuppgifter är tillgängliga, redovisas av t.ex. ICES (International Council for the Exploration of the Sea) eller nationella laboratorier.

Lekbiomassa, samrådsrapport ss. 34ff. samt faktablad 3.2A, föreskrifter s. 44

Lekbiomassans storlek beror på antalet individer och deras kroppsstorlek. Sålunda är lekbiomassa beroende av rekrytering, vars variationer ofta har naturliga orsaker, och individuell tillväxt, vars variationer beror på miljötillstånd i vid mening, som förekomst av föda och födokvalitet, temperatur m.m. Antalet fiskar i ett bestånd beror sedan på överlevnadsgraden hos beståndets rekryter. I ett starkt miljöpåverkat havsområde som Östersjön, konkurrerar fiske med andra faktorer om att begränsa lekbiomassan. Det tydligaste exemplet är östra beståndet av Östersjötorsk, vars rekrytering begränsades av syre- och saltbrist i två av tre lekområden under 1980-talet. Därefter har rekryteringen vid det kvarvarande lekområdet i Bornholmsbassängen varit relativt god men beståndets produktivitet sjönk till den grad att fisket stängdes sommaren 2019, som påpekas i underlaget. Men de demografiska orsakerna till beståndsförsvagningen anges inte. De är dock kända: lägre individuell tillväxt och lägre överlevnad, d.v.s. högre naturlig dödlighet. Vad som orsakar den lägre tillväxten och den högre naturliga dödligheten är däremot okänt och föremål för forskning. Syrebrist råder inte i torskens födosökshabitat i södra Östersjön där större delen av beståndet numera återfinns (Svedäng et al. 2022).

Sillbestånden i Bottniska viken och centrala Östersjön (SD25-SD29,32) är starkt påverkade av fiske, men också av den lägre individuella tillväxt för äldre fisk (≥5 år) som uppstod vid sekelskiftet, respektive under 1990-talet. Den lägre tillväxten i Bottniska viken orsakades troligen av att vitmärlan (Monoporeia affinis) försvann i samband med stora utflöden av organiskt material via skogsälvar.

Populationsstruktur

Lokal beståndsstruktur är ofta väsentlig för att förstå t.ex. potentialen eller möjligheten för kustbestånd av torsk att återkomma i bohuslänska fjordar, eller sill/strömmingsbestånd vid ostkusten (se även faktablad 1.2J Förekomst av nyckelart av fisk i kustvatten). Har de enskilda delbestånden försvunnit kan inte en återhämtning av miljöstatus förväntas förrän en återkolonisering har skett av kusten. Det visar på vikten av att ha kunskap om den historiska utvecklingen. Precis som sedimenten i Östersjön är laddade med fosfor, vilket ofta kallas ”an historic legacy”, så är tidigare fiske en ”legacy” för kustens utveckling. Detta är en viktig del av den kritik som kan riktas mot 1.2J Förekomst av nyckelart av fisk i kustvatten.

Ål utgör emellertid ett undantag, eller motsats till ovanstående, eftersom det endast finns ett enda alleuropeiskt ålbestånd. Dess förekomst i enskilda vattentyper kan således inte utgöra grund för bedömningar av miljöstatus på regional och lokal nivå. Ålens kritiska tillstånd sänker därmed miljöstatus för alla svenska vattenförekomster där ålen naturligt förekommer eller har förekommit.

Utbyte per rekryt

Beräkningar av utbyte per rekryt, t.ex. genom att ta fram kvoten mellan den totala fångsten och antalet skattade rekryter, ger ett bättre mått på förändringar i produktivitet än t.ex. lekbiomassa. 

Påverkan på fisk

För att kunna särskilja effekter av fiske, klimat, förändrade näringskedjor etc. krävs bättre analys av demografin; hopklumpning av olika bestånd vars utvecklingstrender orsakas av olika faktorer som fiske, klimat och näringstillgång är föga upplysande. Att kunna bedöma om miljötillståndet förbättras utifrån hur proportionen ”återhämtade” bestånd respektive bestånd med dålig miljöstatus förändras är tveksamt och ger små insikter.

I Tabell 12 (samrådsrapporten s. 42) visas huvudsakliga belastningar och deras uppskattade påverkan på artgrupperna demersala (bottennära) och pelagiska fiskar och kustfisk. Det är tveksamt om sammanställningen är relevant, eftersom den grundar sig på kvalitativa bedömningar av inte jämförbara storheter, som exempelvis undervattensbuller och fiske.

Övervakning av det pelagiska ekosystemet är svårt på grund av dess spatiala och temporala variabilitet, storlek, och de kostnader som är förenat med att övervaka dess status.

För att åstadkomma mer adekvata bedömningar av de pelagiska ekosystemen är det väsentligt att nya insikter och information inkorporeras i miljöövervakningsprogrammen (MÖP). I den Marina Strategin står följande: ”Växtplankton och andra mikroorganismer utgör den helt dominerande biomassan i pelagialen och utgör i sin tur föda för betande organismer inklusive bentiska organismer. De är också centrala i den så kallade mikrobiella slingan (eng. microbial loop), vilket innebär att lösta organiska föreningar når övriga delar av ekosystemet via bakterier. Då olika arter har olika näringsvärde för de betande organismerna kan förändringar av sammansättningen av arter påverka hela näringsväven.

Bedömningen av miljöstatus i pelagiska livsmiljöer görs för livsmiljötypen kust respektive utsjö. Bedömningen baseras på storlek och mängd av djurplankton samt artsammansättning hos växtplankton och förekomst av skadliga algblomningar.”

Med andra ord, trots att den bakteriella näringskedjan betydelse betonas i den Marina strategin, finns den inte med i statusbedömningen.  I och med utökat utflöde av organiskt kol i särskilt Bottniska viken, mestadels härstammande från skogs- och myrmark, finns goda skäl att inkorporera fler faktorer i statusbedömningen. På samma sätt kan cyanobakterieblomningar eventuellt bättre beskrivas i framtiden med förfinade statistiska metoder. Ökande vattentemperatur och fortsatt hög näringsstatus i Östersjön kan förväntas leda till ökande cyanobakterieblomningar. Det är bra att kopplingen till Marina näringsvävar (Deskriptor 4) ses över.

Det sägs i faktaruta 10 (samrådsrapporten s. 61) att ”Lekbiomassa indikerar om det finns en tillräcklig mängd individer som är vid eller över åldern för könsmognad.” Det är inte korrekt, lekbiomassan indikerar om det finns tillräckligt stor biomassa. Antalet individer beror på de lekmogna fiskarnas storleksfördelning, vilken i sin tur beror på den individuella tillväxten, rekryteringsnivå och överlevnaden för rekryter.

I faktaruta 10 sägs också följande: ”En indikator används i bedömning av kriteriet: 3.3A Åldersfördelning för alla kommersiellt nyttjade populationer. Vid högt fisketryck minskar andelen fiskindivider med hög ålder och storlek. Uppskattning av åldersfördelning görs av ICES och baseras på resultat från provtrålningar. Indikatorn bedömer populationens åldersfördelning mot en modellerad åldersfördelning vid en given fiskeridödlighet. Nationellt tillämpas ett tröskelvärde för åldersstruktur som uppnås vid en fiskeridödlighet av 0,5 x FMSY. Tröskelvärdet beräknas specifikt för varje enskild population.” 

Det är i och för sig god policy att endast ha en exploateringsgrad av halva nivån för Fmsy, men kriteriet för god miljöstatus blir lätt absurt med tanke på att de flesta bestånd förvaltas med ett mål om att ligga nära Fmsy eller strax under. Man kan således inte förvänta sig att särskilt många bestånd kommer uppfylla detta kriterium. Det vore mer intressant att veta hur nära beståndens åldersfördelning ligger det förväntade värdet vid fiske vid just Fmsy. Trender i minskad åldersdiversitet i beståndet skulle kunna indikera att beståndsuppskattningarna har underskattat fiskerimortaliteten eller att nivån för Fmsy är felaktigt skattad.

Vidare kan man fråga varför bestånd räknas med i bedömningen som inte ingår i svensk förvaltning eller förekommer i svenska vatten med i bedömningen, som t.ex. den norska vårlekande sillen.

Sillbestånden och annan bytesfisks betydelse som födobas i marina ekosystem borde ingå som ett kriterium. Att lekbiomassan för sill i Bottniska viken och i centrala Östersjön får grön färg (Tabell 21, samrådsrapporten s. 62) trots att de ligger nära eller under Bmsy trigger och riskerar komma under en stipulerad kritisk nivå, Blim, samtidigt som deras funktion som födobas i ekosystemet är delvis satt ur spel visar på allvarliga brister i bedömningskriterierna. Det påpekas att för dessa sillbestånd är den långsiktiga trenden mycket negativ, men inga vidare slutsatser dras från detta enkla konstaterande.

Det ska även påpekas att en rad kommersiella bestånd har fallit bort helt från bedömningen: lyrtorsk, kolja i Kattegatt, slätrocka, sillhaj. Torsk i Kattegatt kan inte bedömas ur andra aspekter än att lekbiomassan är mycket liten. Torsk och sill i västra Östersjön är inte heller längre kommersiella bestånd. Bedömningen av de kommersiella bestånden saknar på så sätt ett kriterium när det har blivit kommersiellt utrotade, vilket är en väsentlig skillnad från att beståndet ”bara” har en för låg lekbiomassa.

Det påstås vidare att ”Fiske kan även påverka havsbottens integritet genom att skada botten direkt genom trålning eller indirekt via selektivt uttag av arter (garnfiske).” Menar rapportförfattarna att demersalt (bottennära) trålfiske är mindre selektivt än garnfiske? Det är inte sant, garnfiske är selektivt kring ett visst modalt värde beroende på maskstorlek men låter både större och mindre fiskar undgå att fångas, medan trålfiske fångar genomgående alla individer över en viss nivå, d.v.s. selekterar de större fiskarna. I Östersjön selekteras torsk över ca 35 cm i trålfisket.

Det beskrivs att ”pelagiska fisket (trålning i den fria vattenmassan) är på skarpsill och strömming och det demersala fisket (bottennära trålning, nät-, bur-, fäll- och krokfiske) på torsk, plattfisk, strömming, sik, gös, abborre, ål, lax och gädda.” Det pelagiska fisket sker även till stor del med sillbottentrål så skillnaden mellan de olika fiskemetoderna är mindre än man kan tro. 
Beskrivningen av det nutida fritidsfisket understryker tydligt att beståndens status är mycket låg. Man fiskar berggylta, inte torsk, det är i sig en stor förändring.

Även för Deskriptor 3 bör de kriterier som saknas under Fisk Deskriptor 1 tas upp: populationsstruktur, individuell tillväxt samt utbyte per rekryt för att bättre förstå förändringar i fiskbeståndens produktivitet.

---

 

Övergödning (Deskriptor 5), samrådsrapporten ss. 67ff.

En generell kommentar är att man vid sammanvägd bedömning av tillståndet i vattenmiljön måste beakta att parametrar som halter av fosfor och kväve liksom siktdjup, temperatur, salthalt och även växtplankton varierar mycket över korta tidsintervall. Det är också viktigt att mäta under den period som är relevant. För t.ex. siktdjup bör mätningar göras på sommaren när temperaturen är hög, inte under vår eller höst.

---

 

Faktablad 1.2J Förekomst av nyckelart av fisk i kustvatten, föreskrifter s. 37

I detta utkast saknas en beskrivning av den historiska utvecklingen. Rovfiskbestånden i Skagerrak och Kattegatt har minskat i täthet, utbredning och storlekssammansättning sedan slutet av 1970-talet (Svedäng 2003, Svedäng och Bardon 2003, Cardinale och Svedäng 2004, Svedäng och Svenson, 2006; Cardinale et al. 2009a,b, Svedäng et al. 2010). Vissa arter som slätrocka, haj och hälleflundra har mer eller mindre försvunnit. För andra arter som kolja, torsk, sej, rödspätta och piggvar har populationsstrukturen utarmats i takt med att antalet lokala populationer har minskat. Längs stora delar av västkusten är förekomsten av vuxen fisk i det närmaste utraderad och fångstsammansättningen för kommersiella arter som torsk, vitling och rödspätta domineras helt av unga individer. Fiske är den helt dominerande faktorn bakom denna förändring (Cardinale och Svedäng 2004, Cardinale et al. 2009a,b, Svedäng et al. 2010).

De historiska landningarna av kolja i svenskt trålfiske i Kattegatt och Skagerrak ger en bild av hur rovfiskbestånden har utvecklats under 1900-talet. Fångsterna var till att börja med höga, särskilt under 1920-talet. De sjönk under 1930-talet, i synnerhet i Kattegatt, men förbättrades under och efter andra världskriget i Skagerrak. Förbättrad tillväxt och rekrytering under 1960-talet i Skagerrak ledde till en smärre återhämtning innan beståndet därefter praktiskt taget utplånades i östra Nordsjön. 

Ett viktigt undantag är Öresund, där det fortfarande förekommer en mer normal storleksstruktur för arter som torsk, vitling, kolja och rödspätta (Svedäng et al. 2010). Runt Öresund finns det mest tätbefolkade och uppodlade området i Skandinavien och därför är det osannolikt att Öresund skulle vara renare eller mindre påverkat än övriga Kattegatt. Den större förekomsten av torsk och andra arter i Öresund är troligen en effekt av skillnaderna i storleksselektivitet mellan nät- och trålfiske. 

Det är också viktigt att ta beståndsstrukturen i sig i beaktande vid utvärdering av de miljöförändringar som har skett. Den populationsstruktur som till stor del förefaller ha gått förlorad längs västkusten har inte återskapats, trots ett massivt inflöde av rekryter av olika arter under olika år sedan slutet av 1980-talet. Den fortsatta minskningen av torskbeståndet i Kattegatt under senare år och den fortsatt höga fiskeridödligheten (Svedäng et al. 2010) visar på att den redan mycket förändrade populationsstrukturen kan utarmas än mer, vilket gör att en återhämtning av fiskbestånden ter sig mycket avlägsen.

---

 

Faktablad 1.2K Trender för känsliga fiskarter, faktablad s. 38

Faktabladet innehåller beskrivningar av fiskarter som blir könsmogna sent, är eller har varit värdefulla kommersiella arter, och därför i de flesta fall har blivit utfiskade i svenska kusthav. De är också numera relativt sällsynta och har habitat som inte ingår i gängse undersökningar.

Det främsta verktyget för att göra bedömningen är IBTS (International Bottom Trawl Survey) trålundersökningar i Västerhavet första och tredje kvartalet. Det är ett fiske som sker på trålbara bottnar i utsjön, och därför ger relevant information endast för en del av de arter som listas. Den statistiska styrkan de tidsserier som här används är således låg och dessutom svår att bedöma. Bedömningen borde ske på samma sätt som den görs av IUCN:s riskbedömning av hot om försvinnande där fler datakällor som landningsstatistik används. Denna del av miljöstatusbedömningen är helt enkelt inte tillförlitlig. En utvärdering av denna del bör ske genom att jämföra med de resultat som Artdatabankens arbete ger.

---

 

Faktablad 8.1A Halter av farliga ämnen, föreskrifter s. 60

Indikatorn är välskriven, tydlig och informationen för de utvalda kemikalierna väl underbyggd. En fråga som uppstår är hur statusbedömningarna kan fortsätta vara relevanta i en framtid med ett allt större antal och diversitet av kemikalier. Detta är ett ständigt återkommande dilemma i statusbedömningar för kemikalier. En möjlig väg skulle kunna vara att dels använda de kemikalier som ingår samt ytterligare några persistenta kemikalier som indikatorer på påverkan från olika typer av källor. Ett exempel är UV-328, som finns med i Stockholmskonventionen, och som kan anses vara tydligt kopplad till teknosfären. En annan väg är att utöver de kemikalier som är utvalda, och som utgör en risk för den marina miljön, också försöka inkludera mått på antal och/eller komplexitet av sammansättningen av andra kemikalier som detekteras med någon form av screeningmetod. Det är komplext och erbjuder inte något enkelt Ja/Nej-spår om status, men skulle bidra med information som kan vara relevant för att förstå påverkansgraden av den marina miljön.

Detta beslut är fattat av rektor, professor Astrid Söderbergh Widding, i närvaro av universitetsdirektör Åsa Borin. Studeranderepresentanter har informerats och haft tillfälle att yttra sig. Övrig närvarande har varit Ulf Nyman, Ledningssekretariatet (protokollförare). Ärendet har beretts av Områdesnämnden för naturvetenskap. Föredragande i ärendet har varit utbildningsledare Rikard Skårfors.