Lillian Döllinger

Forskningen är än så länge begränsad kring hur psykologer känner igen icke-verbala känslouttryck hos andra och hur psykologistudenter kan förbättra sin förmåga att förstå känslor inom ramen för sin psykoterapiutbildning.

I sin doktorsavhandling har Lillian Döllinger undersökt psykologistudenters emotionsigenkänning i början och i slutet av den kliniska delen av psykologutbildningen (från termin 7 till termin 9) och jämfört denna grupp med en kontrollgrupp bestående av andra studenter. Därutöver har hon utvärderat två olika träningsprogram för emotionsigenkänning med förhoppningen att dessa kan användas som ett komplement till den vanliga kliniska utbildningen.

När började du intressera dig för detta forskningsområde?

Intresset väcktes under min tid som praktikant i Isabelle Letelliers forskningsprojekt om psykologstudenters förmåga att känna igen icke-verbala emotionsuttryck. Jag tycker det är väldigt fascinerande att försöka förstå vad som händer i interpersonella processer i terapier. Det kan till exempel handla om den icke-verbala kommunikationen i terapi eller, mer övergripande, om samspelet mellan patient och terapeut.

Att kunna läsa eller tolka andra personers icke-verbala emotionsuttryck (till exempel via ansiktsmimik, kroppsrörelser eller språkmelodi) kan vara till fördel i alla möjliga interpersonella situationer. I olika former av psykoterapi, såsom psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi, som jag har undersökt, arbetar psykoterapeuter med att stödja sina patienter i att identifiera, uppleva, reglera och förstå sina känslor.

Avhandlingsframsida (detalj)

Människor är ofta inte fullt medvetna om sina egna känslor, och behöver ibland hjälp att särskilja eller hantera känslor eller att uppleva känslor som de tycker är skrämmande. Tanken är att det kan vara betydelsefullt för en terapeutisk process att terapeuten är i stånd att observera och försöka förstå icke-verbala känslouttryck som patienten kanske inte har tillgång till i stunden. Det tycker jag är ett oerhört intressant forskningsområde!

Vad kan din avhandling bidra till i utbildningsterapi?

Jag tycker att det är av yttersta vikt att öka förståelsen för vilka faktorer som bidrar till en terapis framgång och hur vi kan stödja våra studenter i att utvecklas till kompetenta och självsäkra psykologer eller psykoterapeuter. Våra kliniska utbildningar omfattar redan väldigt många viktiga komponenter, bland annat undervisning om psykoterapeutisk teori och metod, rollspelsövningar, klinisk handledning och klinisk praktik. Samtidigt vet vi att terapeutens personliga egenskaper och kompetenser, såsom värme, empati och förmågan att reparera alliansbrott, också spelar en viktig roll i terapeutiska möten.

Min avhandling handlar om standardiserade datoriserade träningsprocedurer avsedda att öka psykologstudenters (eller andra människors) emotionsigenkänningsförmåga, en förmåga som vi anser vara en av dessa centrala kompetenser. Vår forskning indikerar att träningsprocedurerna är mycket effektiva för att förbättra denna förmåga, åtminstone på kort sikt och i vissa aspekter även på lång sikt.

Att kunna läsa eller tolka andra personers icke-verbala emotionsuttryck kan vara till fördel i alla möjliga interpersonella situationer.

Jag tycker dock inte att standardiserad träning, i sin isolerade form, bör ersätta andra utbildningsformer utan snarare att den kan fungera som ett komplement till dem. Våra resultat tyder till exempel på att studenter med låg emotionsigenkänningsförmåga drar mest nytta av explicit träning. Detta är något jag ser som väldigt positivt och som kan spela en viktig roll inom individualiserad psykoterapiutbildning. Det behövs dock mer forskning innan vi kan implementera konkreta utbildningstillfällen om icke-verbala processer i terapi.

Vad händer nu?

Det finns fortfarande många obesvarade forskningsfrågor rörande icke-verbal emotionsigenkänning i terapirummet. Det är till exempel viktigt att undersöka om psykologers emotionsigenkänningsförmåga och träning av denna förmåga faktiskt påverkar terapiresultat och processvariabler. Vi håller på att analysera data från Stockholms universitets psykologiska klinik för att besvara dessa frågor. I andra forskningsprojekt kommer vi att fokusera mer på det icke-verbala samspelet mellan patient och terapeut som vi analyserar med hjälp av AI. Samtidigt fortsätter jag att vara verksam som adjungerad lärare inom psykolog- och psykoterapeutprogrammet och på kliniken. 

Läs mer om Lillian Döllinger

Läs mer om avhandlingen i DiVA