Carolina Sconfienza. Foto: Annika Lantz

I avhandlingen tittar Carolina närmare på relationen mellan psykisk hälsa och socialt stöd i ett arbetslivssammanhang. Syftet är att belysa hur lättare psykisk ohälsa och socialt stöd från arbetskollegor och chefer är relaterade till varandra.

Carolina påbörjade sin forskning under 90-talet, men av olika anledningar är det först nu som hon når i mål med avhandlingen. Under de senaste åren har Carolina arbetat som mentalskötare inom sjukvården och slutfört sin avhandling vid sidan av jobbet.

Vad har du svarat när någon utanför akademin frågar vad du forskar och skriver om?

 — Jag kommer inte från en akademisk familj och jag tror aldrig de riktigt förstått vad jag håller på med. Till mina vänner och bekanta säger jag att jag fortfarande går i skolan och då brukar de undra – blir du aldrig färdig?

Vad har drivit dig att ta upp forskningen igen?

— Jag har alltid tyckt om att läsa och lära mig nya saker och att arbeta för min försörjning har inte ändrat på det. Nyfikenheten driver mig fortfarande. Att försöka förstå varför människan beter sig som hon gör och hur vi kan förändra och förbättra beteenden som inte leder till något gott. Jag knyter gärna an till arbetet och arbetsplatsen som är en så stor och viktig del i en persons liv.

Din första studie gjordes för nästan tjugo år sedan. Hur har synen på psykisk ohälsa i samhället förändrats sedan dess?

— Synen på psykisk ohälsa har förändrats mycket. När jag gjorde min första studie pratades det inte om psykisk ohälsa. Det handlade då om att studera ungdomars välbefinnande. Idag är psykisk ohälsa något som alla pratar om. Synen på psykisk ohälsa har inte påverkat mitt arbete med avhandlingen. Däremot har det vartefter som tiden gått visat sig hur komplext begreppet psykisk ohälsa är.

Foto: Kampus Production från Pexels

I din avhandling resonerar du kring vad socialt stöd på arbetsplatsen kan innebära. Hur definierar du begreppet socialt stöd?

— Jag skulle säga att socialt stöd på arbetet är att finnas till för varandra, både på ett känslomässigt plan och på ett professionellt plan, med respekt för att vi är och tycker olika.

— Men det är beroende av så många olika saker: vem som ger det, när, vad för typ av stöd och på vilket sätt det ges. För att inte tala om syftet med att det ges och varför. Det är ett stort och svårfångat begrepp och man måste kanske formulera det utifrån vilken kontext det gäller.

Vilka är de viktigaste insikterna du har fått under ditt arbete?

— Framför allt att det mesta i vår tillvaro, som till exempel de sociala relationerna och det sociala stödet på arbetsplatsen, har två sidor. Ibland upplevs arbetsdagen som positiv och man avslutar sitt pass med en känsla av att ha gjort någonting bra. Ibland har det varit problem som inte fått redas ut och hanteras. Då vill man bara bort och hem. Vi måste lära oss att respektera varandra och förstå att det finns bra och dåliga dagar.

Jag tror det är där forskning och utbildning måste jobba hårdare: att översätta teori till praktik.

— En annan aspekt, som jag verkligen vill lyfta, är hur forskningen och praktiken kan mötas på ett konstruktivt sätt. Det bedrivs mycket forskning, det vet jag utifrån mina kontakter med universitetet, men ute på arbetsgolvet ser mycket likadant ut som det gjorde när jag började. Folk blir sjuka, ser sig om efter andra jobb och klagar på samma saker idag som man gjorde för tio år sedan. Forskningen måste hitta sätt att nå ut och börja verka i arbetslivet.

Du har en lång erfarenhet från ditt jobb inom behandlingsvården, vilka paralleller har du kunnat dra från forskningen till ditt yrkesliv?

— Inom sjukvården ser man många av de problem som finns inom arbetslivet med stress och att inte räcka till. Det märks hur viktigt det är att vi som jobbar tillsammans är enade och backar upp varandra. Naturligtvis ser jag också de problem som uppstår när det blir konflikter, både mellan ledning och fotfolket och mellan olika befattningar. Sjukvården är en hierarkisk organisation även om vi alla måste jobba tillsammans för att resultatet ska bli bra.

— När jag försöker förklara saker utifrån min kunskapshorisont så blir det lätt teoretiskt och då slår mina arbetskamrater ofta ifrån sig och säger att det bara är floskler. Jag tror det är där forskning och utbildning måste jobba hårdare: att översätta teori till praktik. Och det är inte lätt! Men jag tror det är ett måste för att arbetet ska kunna bli en plats där alla mår bra, oavsett profession.

Vad händer nu?

— Min förhoppning är att det jag gjort blir en liten pusselbit som hittar sin plats i arbetslivsforskningen och kan bidra till att den psykosociala arbetsmiljön utvecklas till något som alla kan finna glädje i och utvecklas med.
 

Läs mer om avhandlingen i DiVA

Läs mer om Carolina Sconfienza