Jelena Jovičić. Foto: Leila Zoubir/Stockholms universitet

I sin doktorsavhandling har Jelena Jovičić undersökt hur människor på flykt skildrades i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under den så kallade flyktingkrisen 2015-2016. I linje med tidigare forskning fann hon att fyra så kallade visuella gestaltningar av flyktingar dominerade: som offer, som säkerhetshot, i sammanhang där de blev vänligt mottagna och i sammanhang där de blev förmänskligade; humaniserade.

Visuell gestaltning av flykt

– Det vanligaste är att människor på flykt framställs som offer, oftast sårbara. Den här visuella gestaltningen står för mer än 40 procent av fotona på flyktingar i svenska tidningar, säger Jelena Jovičić, nybliven doktor i sociologi.

Dessa bilder innehåller ofta symboler för otrygghet och hunger, till exempel barn som håller i brödbitar eller tomma muggar, och de är avsedda att framkalla känslor av rädsla och sorgsenhet. Det vanligaste är också att det är just barn som avbildas på det här sättet, särskilt vanligt är det med bilder där en mamma håller sitt barn på ett sätt som påminner om den ikoniska bilden av Madonnan och barnet.

– I offergestaltningen av människor på flykt finns det också många exempel på vad jag kallar ”den manliga madonnan”, män som håller i barn, säger Jelena Jovičić.

Män och kvinnor gestaltas dock på olika sätt i den här typen av bilder – männen framställs som aktiva där de går omkring med barnet, stiger ombord på tåg eller håller upp ett barn högt i luften för att fira att de har nått fram till Europas gräns. Kvinnorna skildras å andra sidan som mer passiva där de sitter ner med barnet, kramar om eller leker med det.

– Kvinnorna framställs som passiva, svaga och utan röst, medan männen framställs som aktiva, starka och beskyddande. På så sätt återskapas könsstereotyper genom den ikoniska betydelsen som finns i de här bilderna, säger Jelena Jovičić.

Ett annat dominerande tema i bilderna var att människor på flykt beskrivs som ett säkerhetshot. Jelena Jovičić beskriver bildtypen som ”avindividualiserade skildringar av människor som hotar nationalstaten” – bilder på grupper av människor på flykt som befinner sig utomhus på offentliga platser eller öppna fält.

– Olika visuella gestaltningar användes beroende på var bilderna av flyende människor hade tagits. De flesta bilder i den här genren togs utanför Sverige, särskilt under 2015. Efter att den svenska gränsen stängdes 2016 blev den här gestaltningen dominerande även innanför Sveriges gränser, säger hon.

Den visuella gestaltningen av mottagande av flyktingar, bilder av en välkomnande kultur och flyktingar som blir integrerade i Sverige, användes framför allt inom Sveriges gränser.

– Dessa bilder framställer Sverige som hjälpsamt, välkomnande och till största delen vitt.

Den minst vanliga visuella gestaltningen var den där människor på flykt förmänskligades. Dessa bilder innebar att flyktingar skildrades som individer eller små grupper, ofta i intima sammanhang med porträttfoton som påminner om familjeporträtt.

– Det är en viktig slutsats att den förmänskligande, humaniserande visuella gestaltningen också finns i svenska tidningar, även om den inte är så utbredd. Här förekommer porträtt på individer eller familjeporträtt framför allt på bilder som tagits i Sverige, exempelvis i eller i närheten av flyktingförläggningar, säger Jelena Jovičić.

Den rasifierade blicken vid gränsen

Detta ligger också i linje med en annan slutsats i hennes avhandling, som hon beskriver som den ”rasifierade blicken vid gränsen” (på engelska: the ”racialized gaze of the border”).

– Detta är ett område som det inte forskats så mycket om, och har sitt ursprung i kritiska gränsstudier (på engelska: critical border studies). Det handlar om hur människor sållas bort vid gränsövergångar. Vissa, oftast rasifierade vita, får passera friktionsfritt och ifrågasätts inte. Andra misstänkliggörs och deras rörelser avbryts ständigt, säger Jelena Jovičić.

I den här typen av skildringar som sker främst i en västeuropeisk mediekontext får målgruppen konsumera bilder av något som hon kallar för ”gränsskådespelet” eller ”gränsspektaklet” i Europas utkanter. Här avbildas de flyende när de försöker korsa befästa gränser eller i traumatiska, ofta dödliga färder över havet.

Människor som rasifieras som vita, särskilt de som i det här sammanhanget har privilegiet att vara EU-medborgare, framställs inte på samma sätt idag, menar hon.

– Dessa foton som människor om och om igen exponeras för fungerar ofta som bevis för att Europas gränser måste förstärkas ytterligare och att fler poliser behöver sättas in mot personer som rasifieras som icke-vita.

Att skapa motbilder med hjälp av deltagande visuella metoder

När Jelena Jovičić, som också har en bakgrund som aktivist, studerade hur människor med erfarenhet av flykt skildras, kände hon ett starkt behov av att använda sig av mer engagerade forskningsmetoder – metoder som även syftar till en positiv förändring i de grupper som hon samarbetar med. Hon var därför med och arrangerade workshops i Belgrad i Serbien under 2018 och 2019 med människor som nyligen flytt, i projektet ”Oppositional looks”. Syftet med projektet var att skapa utrymme för motbilder som utmanar de stereotypa bilderna av flykt och människor på flykt.

– Den viktigaste anledningen till att jag gjorde det här projektet var att jag ville undersöka hur sociologisk forskning kan bedrivas på ett mer engagerat sätt. Vi körde fast några gånger under projektets gång, men de misslyckandena blev också en del av resultaten och slutsatserna av studien.

Ett exempel var att hon när hon presenterade sin forskningsplan för deltagarna i en workshop – att fånga bilder som illustrerar deras syn på livet i exil, oberoende av den dominerande bilden av vad ”flyktingskap” innebär – möttes hon av oförstående blickar. Hon insåg att det inte var så många av deltagarna som delade hennes entusiasm för forskningen av ämnet.

– En orsak till den här reaktionen kan ha varit tidsramen, den borde ha varit längre. Delaktighetsbaserad forskning kräver att vi som forskare lägger ner mycket mer tid på att lära känna varandra, att kommunicera syftet med projektet till deltagarna och att bygga upp ett förtroende, säger Jelena Jovičić.

Det uppstod även en del praktiska problem. En tanke var att deltagarna skulle ta bilder av sitt vardagsliv med de analoga kameror som användes under workshoparna. Vissa av deltagarna invände dock att det skulle vara svårt att ta med sig stora analoga kameror in på de statliga flyktingförläggningar där de bodde och ta bilder där. De var också oroliga för sin säkerhet, eftersom de inte visste hur personalen på förläggningarna skulle reagera på kamerorna och fotandet.

De bestämde sig i stället för att gå på dagliga fotopromenader runt om i staden. Enligt Jelena Jovičić kom dessa att bli en trevlig upplevelse, även om det inte gav deltagarna möjlighet att skildra hela sitt vardagsliv vilket varit den ursprungliga planen. Fotopromenaderna resulterade i en annan typ av serier av fotografier som gav deltagarna möjlighet att skapa visuella berättelser som inkluderade deras erfarenheter av flykt och ett liv i exil – men inte bara det. Ett exempel var det stora antalet ”selfies” och porträttbilder på deltagarna när de poserar framför sevärdheter i Belgrad som turister brukar fotografera.

– De här turistbilderna kan i själva verket ses som motbilder i sig. Den stora mängden stereotypa porträtteringar av flykt i media skapar ett slags visuellt hinder för att koppla samman de flyendes kroppar med glädje, välbefinnande eller välstånd – något som turisterna ofta försöker skildra när de fotograferar. Att deltagarna engagerades i att fatta gemensamma beslut ihop med forskaren under forskningsprocessen var betydelsefullt för studiens resultat, säger Jelena Jovičić. 

Läs mer om avhandlingen: Jelena Jovičić (2021)"On the Visual (Re)production of ‘Refugeeness’: Images, production sites and oppositional gazes"

Nyheten publicerades 2021-09-14