– Det vardagliga samspelet mellan människor och deras erfarenheter spelar in mycket i hur expertkunskap om beroende skapas. Genom att se expertkommunikation som samproduktion, det vill säga något som skapas i mötet mellan allmänhet och expert, kan vi också bättre förstå relationen mellan dem, säger Katarina Winter, forskare i sociologi vid Sociologiska institutionen och SoRAD vid Institutionen för folkhälsovetenskap.
Avhandlingen bygger på kvalitativa studier av tre olika sammanhang där forskare och experter inom beroendefältet möter ”icke-experter” (lekmän, där även politiker och journalister ingår). Katarina Winter har observerat deltagare på en konferens om medberoende, intervjuat tidningsläsare om hur de uppfattar forskning om beroende kopplat till hjärnan och observerat möten med landstingspolitiker och tjänstemän.
Både experter och allmänheter är väldigt breda och spretiga grupper, menar hon. Beroende på sammanhang kan de innehålla olika typer av aktörer med mer eller mindre makt. Aktörer från den så kallade allmänheten kan till viss del utmana expertrollen och ”bli” experter. På så sätt är relationen mellan expertis och allmänhet både flytande och stabil i sammanhang där expertis kommuniceras.
– Individerna jag studerat är aktiva i förståelsen av expertkunskap. De väver samman expertis och forskning med självupplevda erfarenheter av beroende. Det innebär att människors personliga erfarenheter verkar ha betydelse för tillit till, spridning av och motstånd till expertis. Jag menar att expertis ”blir till” genom människors erfarenheter när den kommuniceras till samhället, säger Katarina Winter.
Detta är särskilt tydligt i studierna av konferensdeltagare och tidningsläsare. Deltagarna på konferensen lade stor vikt vid personliga erfarenheter, bland annat genom att upprepa och på så sätt visa att de höll med om vad som sagts av andra deltagare.
– Deltagarna upprepade tre uppfattningar. För det första menade de att barn, som de såg som offer för medberoende, hade svikits av samhället. För det andra betonade de vikten av att ”våga fråga” barnen och tala öppet om medberoende och bryta tystnaden. För det tredje etablerade de synsättet att både beroende och medberoende är en sjukdom i hjärnan. Frånvarande på konferensen var däremot tal om de åtgärder som redan finns i samhället för utsatta barn och annan expertis om orsaker till beroende, berättar Katarina Winter.
Men populärvetenskapliga beskrivningar om hur hjärnan fungerar i samband med beroende, verkar kunna tolkas på olika sätt enligt avhandlingen. I studien om tidningsläsare fick ett antal individer läsa en tidningsartikel baserad på forskning om hur beroende kan förklaras av biokemiska processer i hjärnans belöningssystem. När Katarina Winter intervjuade läsarna visade det sig att deras läsning av nyhetsartikeln skapade tomrum. De här tomrummen fyllde läsaren med egna tolkningar och erfarenheter, för att skapa mening av och förstå det de precis läst.
– Efter att ha läst nyhetsartikeln diskuterade läsarna sina egna erfarenheter av att belöna sig själva när de utfört en prestation. De ”översatte” nyhetsartikelns information om de kemiska processerna i hjärnans belöningssystem till den sociala aktiviteten att belöna sig själva med substanser som glass eller alkohol, berättar Katarina Winter.
Mötet mellan tidningsartikelns innehåll och läsarnas tolkning skapade flera konflikter. Dels var det svårt att förstå beroendet i sig som en prestation värd att belöna, och dels var det svårt att förstå det upprepade substansintaget som utgör beroendet som en belöning. När något så komplext som hjärnan förenklas ner till den här modellen, verkar den helt enkelt missa målet.
– Men det beror naturligtvis på vad målet med kommunikationen är. Min forskning visar att den här typen av beroendeexpertis, hjärnsjukdomsmodellen, verkar passa ganska bra ihop med människors erfarenheter. Även om det inte är den faktiska detaljerade informationen om det kemiska beroendet som sprids i samhället, så sprids ju förklaringsmodellen på ett generellt plan. Det har stor betydelse för hur människor ser på sina och andras problem och vilka lösningar som anses relevanta, säger Katarina Winter.
Kanske beror det på att dessa metaforer och berättelser är tacksamma att repetera och relatera till i våra vardagssamtal, menar Katarina Winter.
Studien av landstingspolitiker och tjänstemän visar även den på att sociala normer styr hur kunskap produceras i mötet mellan människor. Expertis blir här en process av förhandling snarare än överföring av kunskap. Sociala smörjmedel i form av rutiner för samtal blir viktiga för hur kunskap kan kommuniceras, liksom deltagarnas erfarenheter.
– Om vi som forskare har målet att vara upplysande och demokratiska, behöver vi ta hänsyn till hur allmänheten faktiskt tar till sig expertis. Vi bör också ta hänsyn till hur vi formulerar vem som får vara expert och vem som får representera allmänheten. Med min forskning vill jag blottlägga utmaningen med forskningskommunikation, som ofta paketeras som både oproblematisk och självklar, säger Katarina Winter.
Mer om forskningen
”Everybody knows?: Conversational coproduction in communication of addiction expertise”, Katarina Winter, 2019.
Kontakt: Katarina Winter, katarina.winter@su.se, tfn 0733202600
