Henrik Svedäng, docent i marin biologi. Foto: Niklas Björling, Stockholms universitet

ICES rådgivning till politikerna fortsätter uppenbarligen att fokusera mycket på att strömmingarna i Bottniska viken har tappat i medelvikt och kondition de senaste 2–3 åren. Men sådana svängningar är naturliga och även föremål för mätfel; selektiviteten i fisket är inte exakt densamma från år till år och det leder till att resultaten kan skifta utan att beståndet egentligen har förändrats. 

Fenomenet med brist på större sill/strömming uppmärksammades redan för mer än 15 år sedan. Det framkommer också väl i ICES fiskeriundersökningar att fisk äldre än 4–5 år tappade rejält i medelvikt mellan år 2000 och 2005. Detta kan ha samband med att vitmärlan i Bottenhavet, som är ett litet bottenlevande djur, kraschade vid sekelskiftet. Vitmärla är viktig som fiskföda för att strömming ska kunna växa sig stor. 

Ökat fiske – färre fiskar

För att bevara hållbara sill- och strömmingsbestånd är numerären det väsentliga. Fiskets uttag i Bottniska viken har ökat under de senaste decennierna, och ökat fiske gör att storleksfördelningen i beståndet trycks ihop – det blir helt enkelt färre äldre och större fiskar kvar i beståndet. För att förstå detta enkla samband behövs inga experiment i trålningsintensitet utmed kusten, utfallen av ökad respektive minskad fiskeintensitet är väl kända sedan 100 år tillbaka. Till exempel gjorde första världskriget att fisket inte kunde bedrivas lika intensivt längre, vilket bidrog till att fiskbestånden i Nordsjön återhämtade sig. 

Slåttersill och andra delbestånd

Vi ska också komma ihåg att vi egentligen fiskar på en hel rad olika delbestånd, vilket betyder att skattningarna av ett sill- eller strömmingsbestånd i ett visst havsområde egentligen är en sammanvägning av olika delbestånds tillstånd. Vi har till exempel den så kallade slåttersillen vid Upplands norra kust, vars tillväxtmönster avviker från den småvuxna och mer vanligt förekommande strömmingen som lever i den öppna delen av Bottenhavet. Lokala delbestånd i Bottenhavet utgör ofta stommen i den fisk som används för att göra surströmming. Och förlust av genetiskt skilda delbestånd innebär en permanent förändring av hela populationen, och det försvunna beståndet kommer inte ersättas förrän efter lång tid.

Förvaltningens ansvar

Att strömmingens lekbiomassa i Bottniska viken har minskat de senaste 10-15 åren måste främst kopplas till fiskets uttag. Att strömmingarna även har upplevt viktminskningar eller konditionsförändringar innebär inte att förvaltningen kan friskrivas från sitt ansvar för beståndens fortlevnad. Om beståndets lekbiomassa minskar till ohållbara nivåer – vare sig det beror på för omfattande fiske eller på att strömmingen växer sämre – måste man helt enkelt fiska mindre, eftersom beståndet har blivit mindre produktivt.

Dessutom ska man heller inte glömma bort sillens/strömmingens centrala betydelse för hela ekosystemets tillstånd. Det är inte bara människor och stora fiskeföretag som livnär sig på sill och strömming. Säl, rovfisk och fåglar ska också få finnas till, och det är även deras mat vi fiskar upp.

Text: Henrik Svedäng