Baltic Breakfast: Fiskeregler och miljöfaktorer bakom den starka Rigabuktsströmmingen
Begränsning av fartygens storlek, fiskefria perioder och gynnsamma miljöförändringar. Det är några möjliga faktorer bakom den positiva utvecklingen av strömmingsbeståndet i Rigabukten, enligt forskarna som deltog i senaste Baltic Breakfast.
Bedömningen och förvaltningen av sillbestånden i Östersjön är uppdelad i fyra enheter: västra sillbeståndet, centrala sillbeståndet, Bottniska sillbeståndet och Rigabuktsströmmingen. Till skillnad från de andra tre bestånden har lekbiomassan (förkortat SSB) hos Rigabuktsströmmingen ökat de senaste årtiondena, och ligger nu historiskt högt.
–Beståndet är i mycket gott skick, konstaterar Olavi Kaljuste, miljöanalytiker vid Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU-Aqua).
Medan rekryteringen av sill i västra och mellersta Östersjön har minskat, har den ökat i Rigabukten.
Fisketrycket på de västra och centrala sillbestånden har under lång tid varit för högt, och legat över gränserna för så kallat maximalt hållbart uttag (FMSY). I Rigabukten har fisketrycket också varit ganska högt periodvis, och måttligt under övrig tid, men det tycks inte ha påverkat lekbiomassan lika mycket.
– Av någon anledning tolererar det här beståndet högre fisketryck än de andra bestånden, säger Olavi Kaljuste.
Karakterisering av beståndet
Det finns flera skillnader både mellan och inom Östersjöns sillbestånd, förklarar Olavi Kaljuste. Bestånden i det öppna havet vandrar mellan lekplatserna, som ofta ligger i vikarna, och födo- och övervintringsområdena i Egentliga Östersjön, medan sillen i Bottniska viken, Rigabukten och Finska viken huvudsaklingen stannar kvar i vikarna.
Jämfört med sillen i centrala Östersjön mognar strömmingen i Rigabukten när den är både yngre och mindre i storlek, och når också det slutliga mognadsstadiet senare på våren eller hösten. I Rigabukten leker strömmingen i detta bestånd ungefär en månad senare än de individer från centrala Östersjön som också kommer dit just för leken.
– Rigabuktsströmmingen övervintrar i kallare vatten, vilket ger dem en längre fasteperiod. Därför är mognaden hos fortplantningscellerna beroende av födan på våren, så de måste äta först innan de kan leka, säger Olavi Kaljuste.
Jämfört med övriga sillbestånd har Rigabuktsströmmingen relativt låg medellängd och medelvikt. Den kan också särskiljas från sillen i i centrala Östersjön genom strukturen på fiskarnas otoliter (hörselstenar) och genom sin annorlunda kroppsform.
Det finns två stora typer av sill i Östersjön: den vårlekande och den höstlekande. Rigabukten domineras av vårlekare – endast en procent av strömmingarna i beståndet är höstlekande.
– Det fanns en tid på 1940–50-talet då andelen höstlekare var högre: nära 50 procent. Men klimatet förändrades och det skedde stora temperatur- och salthaltsförändringar i Östersjön, och höstlekarna minskade, berättar Olavi Kaljuste.
Förvaltningens betydelse
Olavi Kaljuste påpekar att det finns en obalans mellan de fyra förvaltningsenheterna för sillen i Östersjön beträffande populationsstrukturen. Sillen är spridd över hela Östersjön och det finns ett flertal populationer som anpassats till de lokala förhållandena.
– Strömmingen i Rigabukten är den enda förvaltningsenheten där det i praktiken bara finns en lokal population som dominerar. De andra förvaltningsenheterna omfattar flera olika delbestånd.
Förvaltningen av en population bestående av många olika delbestånd innebär flera svårigheter och kan leda till osäkerhet i uppskattningarna av beståndsutvecklingen.
– Tillämpningen av den naturliga populationsstrukturen som grund för bedömning och fångstrådgivning kan förhindra en kritisk minskning eller kollaps av exploaterade populationer, säger Olavi Kaljuste.
Annorlunda ekosystem
Ivars Putnis vid Institutet för livsmedelssäkerhet, djurhälsa och miljö (BIOR) i Lettland har också forskat om sillen i Rigabukten och förvaltningen av den.
– Sillen i Rigabukten är en berömd fisk i Östersjön – det är sillen med det stora huvudet och den smala kroppen, säger han.
Ekosystemet i Rigabukten är också helt annorlunda än i det i övriga Östersjön, berättar Ivars Putnis. Rigabukten är grund, har låg salthalt eftersom den påverkas mycket av flodens utflöde, och miljön är tämligen produktiv. Det grunda vattnet innebär att näringsväven reagerar snabbt på förändringar i miljön.
– Det har funnits perioder med gott om torsk i Rigabukten, men nuförtiden är det sill som är den bossen i systemet, och utgör grunden för det kommersiella fisket, säger Ivars Putnis.
På 1980-talet var sillen i Rigabukten större än idag, men storleken minskade i början av 1990-talet, berättar han.
– Detta går hand i hand med ett regimskifte som också skedde i centrala Östersjön. I Rigabukten skedde främst en förändring i djurplanktonsammansättningen. Det viktiga kräftdjuret Limnocalanus har nästan försvunnit i takt med att vattentemperaturen har stigit.
Sillbeståndet ökade också i början av 90-talet, vilket ledde till högre intraspecifik konkurrens, säger Ivars Putnis. Under de senaste åren har storleken dock varit mer eller mindre stabil.
Viktiga fiskebestämmelser
Förvaltningen av sill i Rigabukten omfattar några specifika bestämmelser. En av dessa är att fiskefartygens motorstyrka inte får överstiga 221 kW och flottans totala motorstyrkan är också begränsad.
Det finns också flera restriktioner för trålning: trålens vertikala öppning får inte överstiga 12 meter och ingen bottentrålning är tillåten. Trålning i områden som är grundare än 20 meter är inte tillåten och fisket är stängt under 30 dagar på våren i både Lettland och Estland. I Estland finns ett ytterligare trålningsförbud som är i kraft från mitten av juni till mitten av september.
– Mina viktigaste slutsatser är att sillen i Rigabukten har gynnats av de senaste miljöförändringarna och regimskiftet, säger Ivars Putnis. Specifik fiskeriförvaltning skyddar stimmen före lek och begränsar fartygens kapacitet och därmed fiskeintensiteten.
Dessutom är det en fördel att endast två länder är inblandade i beståndsbedömningarna och i fisket, menar Ivars Putnis. Det finns få målarter i Rigabukten och den sill som fångas används huvudsakligen som livsmedel. Provtagningen av de kommersiella landningarna är intensiv och den personal som arbetar med de vetenskapliga bedömningarna har lång erfarenhet.
Vilka av dessa specifika fiskeåtgärder skulle du rekommendera andra förvaltare? frågar en person i publiken.
– En viktig punkt skulle kunna vara att titta mer i detalj på populationsstrukturen, säger Ivars Putnis. Mycket av den senaste forskningen tyder på att det finns många delpopulationer i Östersjöområdet som kan reagera olika på miljöpåverkan.
Olavi Kaljuste tillägger att strömmingen i Bottniska viken är ganska lik den i Rigabukten och möjligen skulle kunna förvaltas på samma sätt.
– Men den största skillnaden för mig är att alla åtgärderna i Rigabukten görs för att skydda stimmen före lek, för att inte trålarna ska fiska när fisken är lättast att fånga, nämligen när de är i stim, säger han.
– Det är också stor skillnad när det gäller hur kvoterna fördelas. I Estland delas de nästan 50-50 mellan trålfisket och kustfisket. Nästan hälften av fisken tas av kustfiskare när fisken leker, men eftersom de fiskar med nät och fisken leker inne i näten kan den ändå bidra till rekryteringen.
Hur viktig är regleringen av fartygets effekt?
– Den är viktig och skulle förmodligen också kunna vara en rekommendation, säger Ivars Putnis. Regleringen av fartygseffekten innebär i praktiken också en reglering av storleken på trålen, så den är förmodligen avgörande i detta ömtåliga ekosystem.
– Det är mycket viktigt, säger Olavi Kaljuste. Den begränsningen gör att trålfisket sprids över hela året, vilket är bra eftersom sammansättningen av fisk förändras. Med stora redskap kan man fiska upp kvoten snabbt, men det skadar beståndet. I Rigabukten är fisket utspritt och det tror jag är bättre.
Text: Lisa Bergqvist
Se en inspelning av seminariet
Senast uppdaterad: 14 december 2023
Sidansvarig: Östersjöcentrum