Hur mår egentligen de stora djuren i Östersjön? Den stora frågan har Östersjöcentrum under ledning av omvärldsanalytiker Ellen Bruno försökt besvara i en ny rapport, som presenterades vid en förlängd Baltic Breakfast i december.

Rapporten är framtagen utifrån miljöövervakningsdata och forskningsrapporter, och många experter har bidragit med sin kunskap.

 – Det är inte helt lätt att hitta samlad uppdaterad information. Det finns mycket övervakning men vi tror att det är viktigt att få samlad information om hur saker står till för att få syn på mönster och kunna göra rätt prioriteringar, säger Ellen Bruno.

Omvärldsanalytiker Ellen Bruno. Foto: Lisa Bergqvis

Rapporten belyser hälsa och beståndsstatus hos nio djur: tre däggdjur, tre fiskar och tre fåglar. Arterna är valda för att de är välkända, samtidigt som det finns en hel del material att hitta om dem.

En hel del av djuren mår ganska bra, konstaterar Ellen Bruno. Några av arterna, till exempel havsörnen och gråsälen, har tidigare drabbats hårt av miljögifter men efter att flera ämnen förbjudits har populationerna återhämtat sig.

Alla älskar dock inte att havsörnspopulationen ökat. Ejdern har minskat de senaste decennierna, och forskarna har identifierat av havsörnspredation är ett stort problem för ådorna (ejderhonorna).

Flera arter har magrat

Ett annat mönster som går att urskilja i rapporten är att många djur i Östersjön är ganska magra.

– Det gäller sillen, men inte skarpsillen. Det gäller torsken, men torskarna i Ålands hav verkar må ganska bra. Sillgrissleungarna har minskat i vikt och sälarnas späcklager har minskat, särskilt utanför Gävleborg, berättar Ellen Bruno.

Orsaken till att arterna magrat är inte klarlagt och det kan finnas olika förklaringar.

– De sitter ändå ihop i samma näringsväv så forskarna misstänker ändå att det kan finnas en förklaring långt nere i näringskedjan, säger Ellen Bruno.

Två av de arter i Östersjön som mår riktigt dåligt i är tumlaren och torsken. Av tumlaren finns det förmodligen bara omkring 500 individer kvar i Östersjön, men osäkerheten är stor både när det gäller populationens storlek och varför den inte återhämtar sig. Inte heller torsken tycks återhämta sig trots minskat fisketryck.

Nya miljögifter skapar nya hot

Andriy Rebryk, forskare vid Kemiska institutionen vid Umeå universitet, har studerat förekomsten av olika ämnen i vävnaden hos tre olika toppkonsumenter i Östersjöns näringsväv: havsörn, sillgrissla och tumlare – tre arter som tidigare haft hälsoproblem kopplade till miljögifter.

Miljögifter som PCB och DDT har förbjudits och minskar också i miljön, men i stället har många nya ämnen tillkommit, till exempel de perflourerade ämnena – PFAS, berättar han.

– Det är som Hydra – du hugger av ett huvud och så dyker det upp två nya. När vi förbjuder ett skadligt ämne ersätter vi det ofta med något annat, som kan vara ännu skadligare, säger Andriy Rebryk.

För omkring 600 relevanta ämnen kunde forskarna identifiera trender genom analysen. Hälften av dem kunde namnges. 64 ämnen hittades i alla tre djuren.

Andriy Rebryk, Umeå universitet. Foto: Lisa Bergqvist

De nya ämnen som upptäckts i miljön och som väcker oro eftersom de kan orsaka skador, men som ännu inte är reglerade, kallas Chemicals of emerging concern, CECs. Sju stycken sådana ämnen identifierades i Andriy Rebryks och hans kollegors studie första gången i vävnaden hos djur, bland annat ett ämne som används som tillsats i bildäck.

– Vi producerar fler bilar och därmed fler däck och vi ser också att det här ämnet ökar, säger Andriy Rebryk.

Halterna av de reglerade persistenta organiska föreningarna, POPs, visade sig däremot sjunka.

– Halterna sjunker och populationerna ökat. Det visar att regleringarna fungerar, säger Andriy Rebryk.

När ett ämne förbjuds ersätts det med ett annat. Är det möjligt att hålla samma takt som kemikalieindustrin? frågar moderator Henrik Hamrén.

– Ett ämne ersätts ofta av ett annat som ännu inte bevisats vara skadligt, men som är uppenbart att det är det, till exempel eftersom det innehåller mycket klor. Jag anser att när ett nytt ämne, till exempel ett bekämpningsmedel, introduceras borde det behöva testas så som görs med läkemedel, och bevisas vara åtminstone mindre skadligt än det som användes tidigare, säger Andriy Rebryk.

Sjukdomar hotar laxen

De svenska laxbestånden är över lag relativt starka, men den globala uppvärmningen för med sig nya hot mot arten, berättar David Persson, forskare vid Sveriges veterinärmedicinska anstalt, SVA. SVA har sedan 2020 särskilda anslag från Havs- och vattenmyndigheten för att studera hälsan hos laxen.

Mätningar visar att medeltemperaturen ökar i laxens reproduktionsområden, till exempel Umeälven. Samtidigt antalet dagar under året då temperaturen överstiger 20 grader. Så höga temperaturer gör laxen både stressad och mer mottaglig för olika sjukdomar, samtidigt som många patogener trivs bättre.

– Om temperaturen ökar blir det mindre löst syre i vattnet, vilket gör att laxen blir stressad. Metabolismen och syrebehovet ökar och det gör att immunförsvaret blir nedsatt och att laxen äter mindre. Konsekvenserna blir långsammare tillväxt och högre infektionstryck. Då kanske inte laxen tar sig hela vägen till lekområdena utan dör på vägen, berättar David Persson.

Forskaren David Persson, Sveriges veterinärmedicinska anstalt. Foto: Lisa Bergqvist

Med högre temperaturer kan också flera andra patogener som inte finns idag i Sverige väntas få fäste.

Övervakningen av laxen sker bland annat med hjälp av kameror som är placerade i flera av de större vattendragen, och genom vilka forskarna kan detektera genetiska förändringar.

Under 1980- och 90-talet fick tiaminbrist och den sammanknippade sjukdomen M74. Genom provtagning av laxens blod övervakas halterna av tiamin, men detta visar ingen ökande trend.

– Det finns heller ingen trend bland de fiskar som ser sjuka ut att de har mindre tiamin i blodet, säger Davis Persson.

Andra förekommande sjukdomstillstånd som forskarna vid SVA har ögonen på är RSD – red skin desease – och svampangrepp orsakade av Saprolegnia. En viktig del i övervakning är den information som kommer in rapportportalen, där allmänheten kan rapportera förekomst av döda eller sjuka fiskar, inte bara lax.

Du pratar om fler sjukdomar, ändå verkar det gå bra för laxen framför allt i norr. Hur hänger det ihop? undrar Henrik Hamrén.

– Det är komplext. Dels kan det ha att göra med fisketryck. Och även om temperaturen ökar så är den lägre uppe i norr än längre söderut, säger David Persson.

Vikaren hotas av minskande is

För en av Östersjöns tre sälar; vikaren, för den globala uppvärmningen med sig ett annat hot: minskad utbredning av havsis.

Vikaren är den av sälarterna som lever längst norrut. Den lever främst på mindre fiskar som kan sväljas hela, berättar Markus Ahola, som är förste intendent vid Naturhistoriska riksmuseet.

– Det viktigaste för vikarens utbredning är utbredningen av isen under vinter och vår då de reproducerar sig, berättar han.

Vikaren i Östersjön är en istidsrelikt som kom till Östersjön när isen började dra sig norrut och med tiden differentierade sig från den arktiska populationen. Idag finns också två subpopulationer i de finska sjöarna Saimen i Finland och Ladoga i Ryssland.

Tidigare i historien var tran från sälar en värdefull resurs och sälen jagades för tranet fram till det sent 1800-tal. Sedan tog den billigare valoljan över marknaden och sälarna slutade ses som en resurs, berättar Markus Ahola.

– Då började de ses som skadedjur och det påbörjade en utrotningskampanj mot dem. Därefter kom miljögifter som gjorde sälhonorna sterila och det dröjde längre innan sälpopulationerna började öka igen.

Idag baseras övervakningen av vikarebeståndet i Bottenviken på flyginventeringar under pälsbytestiden. Populationen har vuxit stadigt sedan 1980-talet och fram till 2012. Sedan dess är resultaten av inventeringarna mer varierande. År 2015 uppskattades beståndet till 20 000 individer.

Klimatförändringarna innebär framför allt utmaningar för överlevnaden av vikarens ungar, kutarna. Sämre isförhållanden ökar dödligheten och utan skydd från snögrottor ökar risken för nedkylning och predation.

På de mindre delpopulationer som finns i Skärgårdshavet, Finska viken och västra Estland ses redan dessa effekter.

– Där ser vi vad som kan hända även i Bottenviken om klimatförändringarna fortsätter. Där har vi inte sett någon tillväxt så troligen reproduceras sig inte så bra, säger Marcus Ahola och tillägger att de isfria förhållandena också försvårar övervakningen.

Markus Ahola, Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Lisa Bergqvist

Forskarna vid Naturhistoriska riksmuseet försöker nu att hitta annan metodik för övervakningen. De har också testat alternativa metoder för att skydda kutarna, till exempel att installera särskilda vikareholkar.

Är det här framtiden, med små holkar och kanske konstgjorda isberg? frågar Henrik Hamrén.

– Det kan inte vara lösningen för den stora populationen i Bottenviken. Personligen tänker jag att sådana artificiella lösningar inte heller är långsiktiga eftersom de kräver mycket jobb, säger Markus Ahola.

Text: Lisa Bergqvist

Se en inspelning av seminariet:

Läs rapporten:

Hur mår de stora djuren i Östersjön?

Kontakta gärna oss på ostersjocentrum@su.se om du vill ha ett tryckt exemplar!