Nu skärps kraven på EU:s avloppsreningsverk. På bilden syns ett reningsverk i Polen. Foto: Marius Szczygieł/Mostphotos

Sedan det första EU-direktivet om rening av avloppsvatten antogs i början av 90-talet har mängden vattenreningen stegvis ökat i EU och idag renas nästan allt avloppsvatten i unionen. Samtidigt har dock mängden kemikalier ökat i samhället, och påverkan både från näring och kemikalier är fortsatt stor på Europas miljö, inte minst på Östersjön. 

 – Teknikerna för att rena avloppsvatten har också utvecklats med åren, och det har länge funnits ett behov av att revidera direktivet – en process som pågått under flera år, berättar Ellen Bruno, omvärldsanalytiker vid Östersjöcentrum.

Krav på rening i mindre tätorter

Bland de viktigaste ändringarna i det nya direktivet är kravet på att reningsverken i alla tätorter med minst 1 000 så kallade p.e. (personekvivalenter, vilket utöver invånare inkluderar till exempel mindre industrier) år 2035 måste ha rening av biologiskt nedbrytbart organiskt material (så kallad primär och sekundär rening). Det är en skärpning jämfört med det nuvarande direktivet, där detta krav endast ställs på orter med fler än 2 000 p.e. 

Det finns dock en del undantag från kravet och längre tidsfrister för att genomföra det, både för nya medlemsländer och för områden där det inte är ”motiverat, genomförbart eller kostnadseffektivt”. I sådana områden kan medlemsländerna istället tillåta enskilda avloppsreningssystem. Enskilda avloppsreningssystem ska dock uppnå samma reningsgrad som gäller för små reningsverk.

Högre krav på kväve- och fosforrening

Krav på så kallad tertiär rening (ytterligare reningssteg för att avlägsna kväve och/eller fosfor) har länge funnits för reningsverk för fler än 10 000 p.e., om utsläppen av vattnet sker i ett känsligt område, dit Östersjön räknas. Kraven på reningsgrad höjs dock i det nya direktivet. Dessutom måste nu alla anläggningar på över 150 000 p.e. ha tertiär rening för både fosfor och kväve, oavsett i vilken recipient de släpper ut.

Bärbel Muller-Karulis, forskare, Östersjöcentrum.

 – Detta är en skärpning eftersom det förut fanns möjlighet att göra lokala bedömningar även vid de allra största reningsverken vilket man inte längre kan, säger forskaren Bärbel Muller-Karulis vid Östersjöcentrum.

I reningsverk under 150 000 p.e. finns dock fortfarande möjlighet att göra lokala bedömningar av om både kväve och fosforrening krävs, eller om det räcker med fosforrening. Detta är av betydelse för de norra delarna av Sverige och Finland, där de flesta avloppsanläggningar idag saknar tertiär kväverening.

Även i fortsättningen kan också en lägre reningsgrad för kväve accepteras när vattnet är kallt, men det måste kunna visas att inga negativa effekter på miljön uppkommer, samt att högre reningsgrad skulle orsaka överdrivet hög kostnad eller energiförbrukning.

 – Det återstår att se vad de nya formuleringarna i praktiken kommer att leda till, när det gäller hur villkoret att inte försämra miljön ska följas upp, och vad man avser med överdrivet hög kostnad eller energiförbrukning, säger Bärbel Muller-Karulis som är involverad i ett forskningsprojekt om hur kväverening i kallt vatten kan genomföras på ett resurseffektivt och klimatvänligt sätt, och vilka effekter reningen kan få på miljön.

Det har tidigare varit möjligt att räkna med den naturliga retentionen, det vill säga att en del av kvävet förbrukas på väg till kusten, som en del av reningen. Den möjligheten ska nu fasas ut, men får nyttjas i befintliga anläggningar i ytterligare 20 år, om det finns bra övervakning och om den ekologiska statusen är god i de vattendrag och sjöar där avloppsvattnet släpps ut.

Nya krav på avancerad vattenrening

En stor vinst med det nya avloppsdirektivet är kraven på avancerad vattenrening av mikroföroreningar i anläggningar med över 150 000 anslutna p.e. senast 2045, menar Ellen Bruno. Det kommer också finnas krav på avancerad rening i anläggningar större än 10 000 p.e. i områden som identifieras som högriskområden. Kraven på rening gäller dock i praktiken enbart läkemedelsrester som vanligtvis, till skillnad från till exempel PFAS, kan renas bort genom ozonering.
 – Risken är därför att många reningsverk i Europa kommer att nöja sig med att installera sådan rening, istället för reningsmetoder som renar fler mikroföroreningar, till exempel metoder med aktivt kol, säger Ellen Bruno.

Reglerna för den avancerade reningen anger hur många procent av mikroföroreningarna som ska tas bort, inte hur mycket mikroföroreningarna som ska tillåtas finnas kvar i det utgående vattnet.

Ellen Bruno, omvärldsanalytiker, Östersjöcentrum.

 – Det kan tyvärr motverka arbetet med att få bort kemikalier uppströms reningsverken, eftersom det är lättare för reningsverken att minska en hög kemikaliehalt än en låg, säger Ellen Bruno.

Forskare vid Stockholms universitet framförde under processen med det nya direktivet (positionspapper) behovet av att evighetskemikalierna PFAS renas från avloppsvattnet, men fick inget gehör för detta från medlemsländerna. Däremot lyckades parlamentet med att få in krav på att kommissionen ska utvärdera behovet av att inkludera rening av PFAS (och mikroplaster) i det nya utökade producentansvaret för rening i avloppsvatten.

 – Sannolikt kommer också de uppdaterade miljökvalitetsnormerna för vatten snart att kräva ytterligare rening av andra mikroföroreningar. Att ha fått med smartare krav på fler kemikaliegrupper redan i avloppsreningsdirektivet hade sannolikt gynnat både reningsverken och miljön, säger Ellen Bruno.

Utökat producentansvar

Den fråga som sannolikt väckt mest debatt i EU är kravet på ett utökat producentansvar för producenter av läkemedel och kosmetika, berättar Ellen Bruno. Till skillnad från många andra kemikalier är detta ämnen som i princip alltid till slut hamnar i avloppsvattnet. Producenterna åläggs nu att till 80 procent täcka kostnaderna för rening av mikroföroreningar från avloppsvatten.

 – Detta är i linje med principerna om att förorenaren betalar, och det är positivt att det nu även inkluderar avloppsrening, säger Ellen Bruno.

Det utökade producentansvaret täcker dock enbart substanser som släpps på unionens gemensamma marknad i kvantiteter över 1 ton och sådana som inte snabbs bryts ner i avloppsvatten eller genererar mikroföroreningar i avloppsvatten.

Klimatneutralitet senast 2045 och bättre övervakning

I det nya direktivet införs också krav på att andelen förnybar energi som används i driften av reningsverk för avloppsvatten ska öka kontinuerligt. Målet är att uppnå 100 procent ”icke fossildriven” rening senast 2045. 

 – Andra positiva saker som finns med är krav på fler analyser och bättre övervakning av kemikalier och mikroplaster i avloppsvatten, säger Ellen Bruno. Dessutom ska sådan data samt information kring avloppsrening och klimatpåverkan från reningsverken göras tillgänglig för allmänheten. Det är steg i rätt riktning för öppenhet när det gäller kemikalieanvändningen, där det idag finns stora brister. 

Direktivet uppmanar också medlemsländerna att i sina avloppsplaner främja åtgärder för att förhindra föroreningar vid källan och gynna naturbaserade lösningar framför sådana som kräver grå infrastruktur. 

Texten måste nu formellt godkännas av de nationella ministrarna och igen i Europaparlamentet under hösten innan direktivet slutligen offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.