EU-kommissionens senaste förslag om att stoppa allt riktat fiske på sill och strömming i Bottniska viken och centrala Östersjön har mött hård kritik.
”Sjukt”, dundrade Anton Paulrud, vd för det pelagiska fiskets branschorganisation Swedish Pelagic Federation PO. 
”Förödande”, tyckte Wilhelm Liljeqvist, vd för fiskmjölsfabriken i finska Kasnäs.

Att den mest högljudda kritiken kommer från de storskaliga och mer industriellt inriktade delarna av fiskerinäringen är kanske inte så konstigt. Fångsterna i det storskaliga pelagiska fisket i Östersjön säljs nästan uteslutande till fiskmjölsfabriker, vilket förutsätter tillgång till stora kvantiteter sill och skarpsill.

”Vem kan man lita på?”

En del av ilskan bottnar nog också i att Internationella havsforskningsrådets (ICES) senaste rådgivning anger sillkvoter på som mest nästan 49 000 ton i Bottniska viken och drygt 41 0000 ton i centrala Östersjön för nästa år, i enlighet med de intervall för fiskeridödlighet som finns i den fleråriga förvaltningsplanen för Östersjöns (MAP).

Hur kan EU-kommissionens vilja se mindre fiske än vad som sägs i ICES rådgivning? Eller som svenska Fiskbranschens riksorganisation uttryckte det: ”Vem kan man lita på?”.

Vid en första anblick är det lätt att tro att EU-kommissionen går emot vetenskapen. Men faktum är att kommissionens förslag faktiskt bygger på ICES analyser – men inte på kvotintervallen utan på de tydliga varningar som ICES också tar upp i sitt råd.

Kvoterna följer principen om MSY (maximum sustainable yield). Men MSY-konceptet har flera välkända brister och räcker inte till för att hantera sillbeståndens allvarliga situation i Östersjön.

Att utnyttja de kvoter som anges i rådgivningen till max under nästa år skulle enligt ICES själva innebära stora risker för de båda sillbestånden – risker som överstiger den nivå som är acceptabel enligt den fleråriga förvaltningsplanen (MAP) för Östersjön. 

EU-kommissionens förslag är alltså inte ett förnekande av vetenskapen utan ett resultat av en vetenskapligt förankrad riskbedömning.

Politiskt besvärligt

Många detaljer i förslaget är fortfarande oklara. Kommissionen har bett ICES om ytterligare information för att kunna föreslå 1) bifångstkvoter på sill/strömming, och 2) en rimligt kvot för skarpsillsfisket, i vilket även sill/strömming fångas.

Dessutom hoppas de småskaliga kustfiskarna på undantag som gör att de kan fortsätta fiska för humankonsumtion även nästa år.

I oktober träffas EU:s fiskeministrar för att fatta beslut om nästa års fångstkvoter. De är naturligtvis medvetna om den politiskt besvärliga situation som kommissionens förslag har skapat.

Om ministrarna tillåter ett omfattande riktat sillfiske under nästa år visar de att de är beredda att ta ganska stora miljömässiga risker. Ett sådant beslut skulle också signalera att den fleråriga förvaltningsplanen (MAP) inte väger särskilt tungt när det verkligen gäller. Planen har beslutats av EU-parlamentet och ministerrådet, och är en del av EU-rätten.   

Om de istället väljer att gå på kommissionens linje och stoppar det riktade sillfisket i hela Östersjön nästa år (förutom i Rigabukten) kommer fiskerinäringen sannolikt att drabbas hårt. Det vore utan tvekan ett smärtsamt beslut.

Men i den europiska fiskeriförvaltningens historia finns det åtminstone två exempel som visar att det kan vara värt det i det långa loppet.

Nordsjösillens återhämtade sig på fem år

Till följd av ett kraftigt överfiske sjönk lekbiomassan av sill i Nordsjön från över 5 miljoner ton på 1950-talet till mindre än 50 000 ton på 1970-talet. Under denna tid fiskades beståndet av fartyg från åtminstone 14 länder.

I januari 1977 utökade Nordsjöländerna sina ekonomiska fiskezoner till 200 sjömil från kusten. Kort därefter införde Storbritannien totalt fiskestopp för allt riktat fiske på Nordsjösill i brittisk zon. Under sommaren tog sig holländska fartyg till brittiska vatten för att fiska ”matjessill”, som de alltid hade gjort. Två fartyg stoppades och bordades av den brittiska marinen.

Övriga nordsjöländer insåg snart att det en gång så stora och produktiva sillbeståndet höll på att försvinna för gott, och i juni 1977 upphörde allt riktat fiske på Nordsjösillen.

Stoppet varade i sex år, till juni 1983, och fick stora ekonomiska och sociala konsekvenser. Många fartygsägare gick i konkurs och både yrkesfiskare och förädlingsindustrier försvann.

Men sett ur ett lite längre perspektiv blev fiskestoppet både en ekologisk och ekonomisk succé.

Nordsjösillen svarade väldigt bra på det lättade fisketrycket. Trenden vände och lekbiomassan växte till närmare 2 miljoner ton omkring 1990. Sedan dess har lekbiomassan pendlat mellan 1 och 2 miljoner ton och ligger över både försiktighetsnivån Bpa och den kritiska nivån (Blim) då beståndets förmåga till reproduktion är allvarligt hotad.

De viktiga delbestånden

Var det fiskestoppet som räddade Nordsjösillen?

Forskningens svar är tveklöst: ja. Att återhämtningen skedde så pass fort anses delvis bero på lyckad rekrytering med stora årsklasser under återhämtningsperioden. En annan viktig faktor var att fiskestoppet verkställdes konsekvent och med full kraft.

Nordsjösillen består av åtminstone fyra delbestånd eller så kallade lekkomponenter (spawning components). Dessa har alla olika tillväxttakt och migrationsmönster, och leker på olika ställen. Under delar av året blandar sig komponenterna med varandra ute i havet medan de under andra delar lever mer separerade. Detta gör att de påverkas av fiske på olika sätt under olika delar av året – och att de även återhämtar sig i olika takt.

I det överfiske som ledde fram till kollapsen på 1970-talet utarmades de olika lekkomponenterna en efter en, från söder till norr, och i takt med att beståndet krympte drog sig sillen tillbaka till sina huvudsakliga kärnlekområden. Eftersom fiskets stoppades på bred front i hela utbredningsområdet tilläts beståndet växa och sakta återkolonisera även de mer perifera lekområdena.

Mångfald stärker beståndens motståndskraft

Även om ett kollapsat fiskbestånds lekbiomassa växer över en viss gräns behöver alltså inte betyda att beståndet därmed har återhämtat sig fullt ut. Det kan vara minst lika viktigt att bibehålla beståndets rumsliga och beteendemässiga mångfald (spatial diversity /behavioural diversity) och försäkra sig om att beståndets olika delbestånd skyddas mot allt för hård exploatering. Särskilt eftersom denna mångfald generellt gör fiskebestånden starkare och mer motståndskraftiga mot både exploatering och miljö- och klimatförändringar.

Detta är en högst aktuell fråga för Östersjöns sill- och strömmingsbestånd. I både Bottniska viken och centrala Östersjön har genetisk forskning kunnat definiera ett flertal olika genetiskt avgränsade delbestånd med varierande livshistoria och anpassning till olika lektider och migrationsmönster.

I nuläget tar förvaltningen ingen hänsyn till dessa. Både i Bottniska viken och i centrala Östersjön förvaltas sill och strömming som homogena bestånd. Den stora bristen på stor sill längs ostkusten, från Hanöbukten till Gävlebukten, tyder på att flera delbestånd kan ha decimerats på grund av allt för hårt storskaligt fiske nära kusten.

Dessutom finns även tydliga indicier på att inom delbestånden förekommer en uppdelning i olika lekkomponenter som leker på olika ställen men som inte nödvändigtvis är genetiskt skilda. Hela denna fantastiska mosaik av olika delbestånd är det som bygger produktiviteten för olika fiskarter.

NVG-sillen tog längre tid på sig

Det andra goda exemplet gäller den norska vårlekande sillen, även kallat atlanto-skandinavisk sill eller kort och gott NVG-sill.

Under första hälften av 1900-talet utgjorde NVG-sillen Europas största population av ryggradsdjur. Men på bara 20 år, från 1950-talet till 1970-talet, fiskades beståndet ned i botten. Lekbiomassan sjönk från drygt 10 miljoner ton till mindre är 10 000 ton.

1971 infördes ett fiskestopp och de årliga fångsterna föll från mellan en och två miljoner ton till… noll.

Återhämtningen tog betydligt längre tid än för Nordsjösillen. Först 1983 kom den första starka årsklassen på flera decennier. Den ansågs vara exceptionellt stark för att komma från ett bestånd med så liten lekbiomassa.

I slutet av 1980-talet återupptogs ett litet och strikt kontrollerat fiske och under första halvan av 1990-talet kom nya starka årsklasser, som ytterligare bidrog till återhämtningen. Fisket återupptogs successivt, lekbiomassan fortsatte växa, och i slutet av 1990-talet låg de årliga fångsterna åter på mellan 500 000 och 1 miljon ton. Det tog med andra ord närmare 30 år av restriktiv kvotsättning för att få beståndet att återhämta sig någorlunda.

Ny teknik ledde till överfiske

Orsakerna till NVG-sillens kollaps var framför allt ett långvarigt och ohållbart stort totalt uttag av fisk samt ett långvarigt överfiske på liten/ung sill. Detta kraftiga fiske möjliggjordes av ny teknik; i detta fall användandet av en ny hydraulisk vinsch (the power block) som underlättade inhalningen av stora nät.

Även för NVG-sillen blev delbeståndsfrågan central. Det näst intill utrotade beståndet höll sig kvar i sitt kärnområde i norska vatten men slutade att migrera till Atlanten.

När fisketrycket upphörde påbörjades återhämtningen och omkring 1990 såg forskarna hur NVG-sillen åter började migrera till havsområden utanför Norges ekonomiska zon. I dag uppskattas NVG-sillens lekbiomassa till omkring 4 miljoner ton och fångstkvoterna i ICES råd är omkring 500 000 ton.

Åtgärder måste göras i tid

Både Nordsjösillen och NVG-sillen räddades undan ett akut hot. Beståndsmässigt är de långt ifrån sina forna glansdagar. De har fortfarande potential att växa sig större. Men de båda beståndens öden visar att det faktiskt går att rädda fiskbestånd och få dem att återhämta sig, om bara åtgärderna är tillräckligt kraftfulla och görs i tid. Den stora utmaningen är att identifiera när det är dags – och agera därefter.
 

Text: Henrik Hamrén