De senaste årens intensiva diskussioner om sillbeståndens situation i Östersjön har sitt ursprung i kustfiskarnas larm om brist på sill längs ostkusten, från Bottenhavet i norr till Hanöbukten i söder.

I flera hundra år har kustfisket generellt sett haft goda fångster under vår och höst när sillen söker sig till grundare vatten för att leka. Men så är det inte längre. Fångsterna har minskat drastiskt, liksom förekomsten av äldre och mer storvuxna sillar.

I kustkommunerna hävdar man det är det storskaliga pelagiska trålfisket nära kusten och trålgränsen som är problemet. Men eftersom det saknas miljöövervakningsdata och vetenskapliga bevis har det varit svårt att få gehör hos regeringen och fiskeriförvaltningen.

Borde ha bättre koll

– Sillen har alltid varit den dominerande arten för kustfisket längs ostkusten. Eftersom har varit är en så pass viktig art för det svenska kustfisket är det ganska konstigt att förvaltningen inte har haft bättre koll på sillbestånden i kustområdet, säger Henrik Svedäng, fiskeforskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Om det hade funnits en utbredd och systematisk miljöövervakning av sillbestånden i kustområdet under de senaste 20-30 åren hade dagens problem sannolikt upptäckts tidigare.

– Larmen om sillbrist vid kusten hade i bästa fall kunnat kontrolleras ganska omgående, och då hade också eventuella åtgärder kunnat sättas in med en gång, säger Henrik Svedäng.

Studie bekräftar sillbristen

Under några sommarveckor i augusti 2021 genomförde Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) undersökningar i södra Stockholms skärgård på uppdrag av Stockholms länsstyrelse och Stockholms universitet. Med hydroakustik och provtrålning i Himmerfjärden samt runt öarna Askö och Nämdö ville forskarna få en bild av förekomsten av strömmingsyngel, sill och andra fiskarter.

Syftet var att reda på om de lokala kustfiskarnas utsagor verkligen stämde.

Resultaten publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Fisheries Research och visade att det tycks ha skett stora förändringar i fisksamhället.

I liknande provtrålningar som gjordes i Himmerfjärden för 20 år sedan, under åren 2002-2004, dominerades fångsterna av strömmingsyngel (55%), följt av skarpsill (29%) och ettåriga eller äldre strömmingar (14%). Mängden storspigg var på den tiden obefintlig.

– Vi fick även en indikation om att det var väldigt lite äldre fisk jämfört med hur det såg ut för nästan 20 år sedan. Det finns alltså en risk att beståndet har decimerats väldigt mycket, säger Henrik Svedäng.

Forskningsfartyget U/F Asterix utrustad med ekolod och trålutrustning. Liten på utsidan men desto större på insidan. Foto: Gustaf Almqvist, Länsstyrelsen Stockholm.

Krävs fler mätningar

För områdena runt Askö och Nämdö fanns inga historiska data att jämföra med. Provtrålningarna 2021 gav dock en liknande bild som den i Himmerfjärden:

• låg förekomst av strömmingsyngel (8% vid Askö, <1% vid Nämdö)
• mycket storspigg (36% vid Askö, 9% vid Nämdö)
• låg förekomst av ettåriga och äldre strömmingar (9% vid Askö, 2% vid Nämdö).

Den största skillnaden var att det fanns betydligt mer skarpsill vid Askö och Nämdö (46% respektive 88%) jämfört med i Himmerfjärden.

Henrik Svedäng betonar att det inte går att slå fast att resultaten från 2021 visar hur det faktiskt ser ut i Stockholms södra skärgård i dag och att det har skett ett regimskifte där någon gång under de senaste 20 åren.

– För att göra det skulle vi ha behövt göra samma mätningar under flera år i rad. Om det faktiskt har skett en så här kolossal förändring, som våra resultat antyder, skulle det nog räcka med att göra om undersökningarna under 3-4 års tid för att kunna uttala sig mer generellt, säger Henrik Svedäng.

Han och de övriga forskarna har sökt medel för att upprepa undersökningarna årligen, men hittills har de inte fått någon finansiering.

– Det är såklart synd. Sillen är motorn i det marina ekosystemet och är otroligt viktig inte bara för kusten och fisket utan för hela Östersjön. Vetenskapen och förvaltningen måste skaffa sig bättre kunskaper om läget, säger han.

Spigg tyder på permanent skifte

Larmen från ostkusten får visserligen ytterligare tyngd av den enstaka studien från 2021. Men rent krasst räcker den inte för att slå fast att det råder brist på lekströmming i skärgården. Mängden sillyngel kan variera kraftigt från år till år.

Men i en tidigare intervju som gjordes i samband med att resultaten sammanställts, konstaterade en annan av forskarna, Thomas Axenrot vid SLU, att den stora mängden storspigg ändå talar för att förändringen inte bara var tillfällig.

– Strömmingsleken kan misslyckas från år till år, men att spiggbeståndet samtidigt skulle kunna öka så kraftigt från ett år till ett annat är inte lika sannolikt. En så pass kraftig ökning av beståndsstorleken tar längre tid att bygga upp, sa han.

Storspigg med rom fångad i augusti, vilket tyder på att de har en leker ända in på sensommaren. De flesta spiggarna som fångades i provtrålarna var honor och många av dem var lekmogna. Foto: Gustaf Almqvist, Länsstyrelsen Stockholm.

Ökat fiske vid kusten

Strömming, skarpsill och storspigg konkurrerar om samma föda, djurplankton. Dessutom äter storspigg gärna nykläckta strömmingsyngel. Om bilden som visades 2021 speglar ett faktiskt regimskifte blir frågan vad som orsakat det.

Kommer det in allt mindre mängder leksill från utsjön vilket ger storspiggen allt mer utrymme?

Eller har storspiggen ökat av någon annan oklar anledning och nu blivit så många att de äter upp de flesta ynglen?

I nuläget vet ingen säkert. Men det finns en del pusselbitar som talar för det första alternativet. En är att det storskaliga pelagiska trålfisket efter sill och skarpsill har ökat kraftigt längs ostkusten de senaste 5-10 åren, enligt analyser gjorda av både Östersjöcentrum och SLU. Dels har de faktiska fångsterna ökat i ton räknat. Dels har den andelen av trålfiskets totala årsfångster som tas vid kusten, nära trålgränsen, ökat under samma period.

Sill äter spigg

En annan viktig pusselbit är en kunskapssammanställning om storspiggens utbredning, som publicerades i ICES Journal of Marine Science i maj 2022.

Den så kallade ”spiggvågen” längs ostkusten började i utsjön för ungefär 20 år sedan, och har sedan dess spridit sig inåt kusten. Forskarna bakom sammanställningen menar att den viktigaste drivkraften sannolikt är minskade rovfiskbestånd. Och på många ställen minskade mängden rovfisk innan spiggbestånden började växa på allvar. Till saken hör att sill är en viktig predator av storspigg. Ju mer sill det finns i ett område, desto färre storspigg.

Trots detta finns det fortfarande allt för många frågetecken kring vad som har hänt och håller på att hända med Östersjöns viktigaste fiskart, menar Henrik Svedäng.

– Vår undersökning 2021 var ett test av hur sammansättningen i fisksamhället såg ut i stora delar av Stockholms södra skärgård just det året. Under åren 2002-2004 såg det ut på ett sätt, och 2021 såg det helt annorlunda ut. Det rådet det inga tvivel om. Men vad betyder det? Är sillens rekrytering alltid är så här låg numera? Det kan vi i nuläget inte säga något säkert om, säger Henrik Svedäng.

Enligt honom är det just detta fiskeforskningen måste ta reda på.

– Men det får inte leda till handlingsförlamning när det gäller att sänka fisketrycket generellt. Sillbestånden i Östersjön är nu så pass reducerade, även i utsjön, att fisket måste begränsas kraftigt eller helst pausas helt tills dess att bestånden har återhämtat sig, säger han.

Text: Henrik Hamrén

LÄS MER:

Svedäng, H., Almqvist, G., Axenrot, T. (2023): A Baltic pelagic fish community revisited: indications of profound changes in species composition in the Stockholm Archipelago. Fisheries Research 266, oktober 2023, 106780

”Minskat strömmingsfiske kan dämpa spiggvågen” (2022)