Tuff kritik mot EU-beslut om fortsatt sillfiske

Det blir inget stopp för riktat sillfiske i Östersjön nästa år. EU:s jordbruks- och fiskeministrar ratade under tisdagen EU-kommissionens förslag och beslutade om fortsatt sillfiske med sänkta kvoter. "Industrifisket segrade stort, igen", säger Östersjöcentrums fiskeforskare Henrik Svedäng.

Fiskebåtar i hamn. Nät ligger på bryggan.
Foto: Tommy Svensson/Mostphotos

Eftersom lekbiomassorna av sill/strömming i centrala Östersjön och Bottniska viken ligger på farligt låga nivåer föreslog EU-kommissionen nyligen ett stopp för allt riktat fiske på de båda bestånden nästa år. För att ändå kunna bibehålla skarpsillsfisket (skarpsill och sill fångas samtidigt i pelagiskt trålfiske) ville man istället se relativt låga bifångstkvoter för sillen – 1 000 ton i Bottniska viken och drygt 28 5000 ton i centrala Östersjön.

Men det var inget som EU:s fiskeministrar var beredda att stödja. Inför tisdagens förhandlingar meddelade även Sveriges regering och Sverigedemokraterna att de inte tänkte följa kommissionens förslag.

På tisdagen beslutade ministerrådet istället att det får fiskas 55 000 ton sill i Bottniska viken nästa år, vilket är en minskning med 31 procent jämfört med i år.

– Förmodligen hade det inte gått att hitta mer strömming där även om kvoterna sattes högre. Industrifisket får således sina behov tillgodosedda medan kustfisket inte värnas, säger Henrik Svedäng.

Ett problem som ofta lyfts i samband med bristen på strömming längs Gävlekusten är att det storskaliga utsjöfisket tar upp strömmingen innan den kommer in till kusten för att leka.

– Det finns kustfiskare där uppe som var beredda på totalstopp och ansåg det berättigat. Det är för mig en gåta hur minister Peter Kullgren kan anse att kustfiskets behov har skyddats, säger Henrik Svedäng.

 

Fiskarna blir inte mindre – de blir färre

För sillbeståndet i centrala Östersjön blir nästa års kvot drygt 40 000 ton, vilket är en minskning med 43 procent jämfört med i år.

– Även där får det storskaliga industrifisket ett “carte blanche” för fortsatt hårt fiske på både sill och skarpsill, säger Henrik Svedäng.

Enligt honom tar EU-ministrarna stora risker, då ett allt för omfattande fiske kan leda till att delbestånd utarmas eller helt försvinner, vilket försvagar sillpopulationen och kan ta mycket lång tid att återställa.

– Den stora risken är inte att fiskarna blir mindre utan att de blir färre. Sillens många delbestånd är genetiskt skilda och har olika anpassningar. Att vänta på att naturen ska återskapa dem är en historia utan slut. Det kan årtionden, eller ännu längre, säger han, och påminner om situationen för den norska vårlekande sillen.

– Efter i princip 30 år fiskestopp kan man åter fiska på det beståndet, men det är mycket mindre produktivt och ger mindre avkastning än det gjorde innan utfiskningen på 1960-talet, säger han.

 

Fortsatt blandfiske

Även skarpsillskvoten sänks nästa år men förblir ändå över 200 000 ton. Det betyder att det pelagiska trålfiskarna måste fånga en mindre andel sill och en större andel skarpsill för att kunna utnyttja sina kvoter fullt ut.

Något som Henrik Svedäng tror blir svårt för fiskarna själva att styra över.

– Det är först när sillen blivit tillräckligt ovanlig och fåtalig som bifångsterna minskar, säger han.

Trålfiskarna själva hävdar ofta att det är fullt möjligt att uppnå relativt ”rena” skarpsillsfisken, om man bara fiskar vid rätt plats och tid på året.

– De stora trålarna från västkusten fiskar i princip bara skarpsill i Östersjön. Och bifångsten av sill blir inget problem. Skarpsillsbeståndet ser bra ut så jag tycker man borde ha dubblat den kvoten till nästa år, säger Anton Paulrud, vd för branschorganisationen Swedish Pelagic Federation PO.

Samtidigt har bland andra ICES länge pekat på att det sannolikt förekommer mer eller mindre systematisk felrapportering inom det pelagiska fisket, vilket bland annat gör det svårare för forskarna att göra korrekta beståndsuppskattningar.

Dessutom påpekar ICES att de senaste två årskullarna av skarpsill är bland de sämsta som någonsin har observerats. Om den trenden fortsätter kommer det sannolikt att bli mindre skarpsill framöver.

 

Kritiserat beslut

Dagens kvotbeslut blev en ”fin balans” mellan fiskenäringens behov och fiskebeståndens hållbarhet och återhämtning, sa mötets ordförande, Spaniens jordbruks- och fiskeminister Luis Planas Puchades i ett pressmeddelande.

Även Sveriges landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) var nöjd.

– Som vanligt i kompromisser så är ju ingen till hundra procent nöjd, men för svenskt vidkommande får jag medge att vi är nära den svenska ståndpunkten, sa han till TT efter mötet.

Kompromissen fick dock stark kritik från flera håll under tisdagen. Emma Nohrén (MP), ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, sa till Dagens Nyheter att hon fann det ”ofattbart” att ministerrådet talar om en bra avvägning mellan bestånd och fiske ”när vetenskapen säger att vi har så låga biomassor att man från kommissionen föreslår nollkvot på sill”.

Enligt Sportfiskarnas Sten Frohm var rådets beslut om sillkvoterna ”upprörande”.

– Konsekvenserna av detta drabbar ekosystemet, fritidsfisket och det småskaliga kustfisket för humankonsumtion, säger han.

 

”Ett prov på politisk vårdslöshet”

Enligt ICES vetenskapliga råd tillåter vissa paragrafer i den fleråriga förvaltningsplanen att fisket tilldelas sillkvoter på som mest 48 000 – 63 000 ton i Bottniska viken och 41 000 och 52 000 ton i centrala Östersjön nästa år.

Men lite längre ned i rådet konstaterar ICES samtidigt att inte ens nollkvoter skulle vara tillräckligt för att uppfylla en annan paragraf i planen – nämligen paragraf 4.6, som säger att sannolikheten för att lekbiomassan ska hamna under den lägsta hållbarhetsgränsen (Blim) inte får vara större än 5 procent.

Dessa varningar valde EU-ministrarna att bortse från i årets förhandlingar, menar Charles Berkow, policyanalytiker på Stockholms universitets Östersjöcentrum.

–  I stället beslutade man sig för att ta enorma risker med sillen och strömmingen i egentliga Östersjön och i Bottniska viken, säger han.

Enligt Berkow är tisdagens beslut ett prov på samma politiska ”vårdslöshet” som gjorde att det västra sillbeståndet och det västra torskbeståndet kraschade 2019 respektive 2022.

Även då sänktes kvoterna till slut, efter många om och men.

– Men i båda fallen var sänkningarna alldeles för små och kom alldeles för sent, säger han, och fortsätter:

– Om den rättsliga grunden för kommissionens bifångstförslag för sillbestånden var svag framstår ministrarnas beslut som helt regelfrånvänt. Det ska bli intressant om någon vågar be domstolen om en tolkning av reglerna, eller om man beslutar sig för att helt enkelt inte låtsas om dem.

Text: Henrik Hamrén

FAKTA: Beslutade fångstkvoter (TAC) för 2024 (* = endast som bifångst)

 

 

TAC 2024

KOM-förslag

TAC 2023

Sill Bottniska viken 

55 000 ton
1 000 ton*
80 047 ton

Sill centr. Östersjön   

40 368 ton
28 550 ton*
70 822 ton

Västra sillen 

788 ton*
394 ton* 
788 ton*

Sill Rigabukten

37 959 ton
36 514 ton
45 643 ton

Skarpsill

201 000 ton 
171 815 ton
224 114 ton

Västra torsken

340 ton*
136 ton*  
489 ton*

Östra torsken   

595 ton*
595 ton*
595 ton*

Rödspätta  

11 313 ton 
11 313 ton
11 313 ton

Lax (SD22-31)   

53 967 st
53 967 st
61 811 st

Lax Finska viken

10 144 st
10 144 st 
9455 st