Carl Larsson - Julbord 1904. /Wikimedia Commons.

Julskinka, köttbullar, revbensspjäll, kalvsylta, prinskorvar, julostar och annan mat från djurriket trängs på våra julbord. Det är ju tradition och kanske är det just vid högtidliga tillfällen som vi ska unna oss att frossa i kött, ost och grädde? Andra tider på året är det nog lättare att leva upp till råden om att dra ner på konsumtionen av animalier – alltså både kött och mejeriprodukter.

Att vi i västvärlden måste äta mindre av dessa varor är nog vid det här laget oomtvistat åtminstone om man hänvisar till klimatfrågan. Även av hälsoskäl bör man enligt Livsmedelsverket inte stoppa i sig mer än 500 g per vecka av rött kött och charkuteriprodukter.  Så två flugor i en smäll om man väljer mer grönt.

Men om man börjar titta på de andra delarna av miljöfrågan i förhållande till den egna köttkonsumtionen blir det genast lite mer komplicerat. Hur är det nu med kött- och mjölkproduktionens inverkan på övergödning av våra hav? Att det inte är enkelt att besvara den frågan blev uppenbart på ett frukostseminarium i riksdagen härom veckan.

Där diskuterades en studie från Havsmiljöinstitutet som kom redan hösten 2015. Havsmiljöinstitutet har studerat frågan ur ett strikt nationellt perspektiv och uppskattat hur tillförseln av kväve och fosfor till havet skulle påverkas om svenskarna åt mindre mängd animaliska livsmedel och om detta ledde till att produktionen minskade i Sverige. Studien menar att det ur övergödningssynpunkt är önskvärt att personer i Sverige äter mindre animaliskt protein.

För att komma till denna slutsats har man gjort flera antaganden, vilka tydligt redovisades. Dels att lägre konsumtion av animalier producerade i Sverige inte ersattes med import och dels att lägre produktion i Sverige ledde till att en viss mängd åkermark inte odlades alls. Att dessa antaganden är värda att diskuteras lyftes fram av Havsmiljöinstitutet på frukostseminariet.

"Cirka hälften av det nötkött som äts i Sverige är producerat någon annanstans"

Om svenskarna i framtiden skulle äta mindre animaliskt protein än idag skulle det inte nödvändigtvis få till följd att man drog ner på de svenskproducerade animalierna. Vi lever idag i en global värld där vi handlar både inom och utanför EU. När det gäller nötkött är cirka hälften av det som äts i Sverige producerat någon annanstans – ofta med högre klimatpåverkan. Dessutom exporteras en mindre del av de animalier som produceras i Sverige och äts alltså i andra länder.

Klimatpåverkan av olika uppfödningsformer av nötboskap finns det mycket forskning på, medan övergödningsfrågorna inte är lika väl belysta. Med andra ord, det är svårt att säga något generellt om hur övergödningsrisken av irländskt nötkött förhåller sig till brasilianskt eller svenskt. Däremot vågar man nog påstå att holländsk ost har högre risk för nitratläckage än svensk.

Att den holländska djurproduktionen är intensiv och har omfattande problem med för mycket stallgödsel i relation till tillgänglig åkerareal, är väl känt. Komplexiteten i frågorna visar att man behöver vara varsam med att dra för snabba slutsatser kring kopplingar mellan konsumtion av animalier och övergödning. Många olika parametrar spelar in – köttslag, produktionssätt och produktionsland.

Men låt säga att svenskarna åt mindre mängd svenskproducerade animaliska livsmedel; att det alltså blev färre djur och därmed krävdes mindre foderodling så att åkermark frilades. Vad skulle då hända med den åkermarken?

Det Havsmiljöinstitutet har tittat på är snarast om det blir mindre läckage om vi odlar mindre. Att svaret är ja på den frågan visste nog alla

Havsmiljöinstitutets studie antar att man inte odlar något alls på denna åker utan att den marken enbart läcker bakgrundsläckage (den mängd kväve och fosfor som läcker ut från all mark när man inget gör med den). Bakgrundsläckage är givetvis lägre än läckage från odling. Men det kan ta lång tid för näringsläckaget att minska, speciellt för fosfor. Så det som Havsmiljöinstitutet har tittat på är ju snarast om det blir mindre läckage om vi odlar mindre – och att svaret är ja på den frågan visste nog alla.

Men är det klokt att Sverige ska odla mindre?

Nej, skulle jag säga – särskilt om man ser på det hela lite bredare än att bara titta på övergödning. Generellt har Sverige mycket god djurvälfärd i jämförelse med andra EU-länder och på många miljöområden ligger man långt framme. Vi har dessutom gott om vatten, fosforrika jordar i många områden och behöver aktivt lantbruk för att klara mål om biologisk mångfald. Att lantbruket dessutom ger en levande landsbygd är ett annat plus.

"Det mest realistiska är istället att man odlar något annat"

Vi lever i en tid när Sverige diskuterar en ny livsmedelsstrategi, i vilken ett av målen är att öka produktiviteten. Så givet omvärlden är det inte särskilt troligt att åkermarken lämnas vind för våg. Det mest realistiska är istället att man odlar något annat – troligen då en ettårig gröda som spannmål, potatis eller något annat. Om det blir en ettårig gröda istället för flerårig fodervall till djur finns det risk att läckaget från denna mark ökar.

"Forskning visar att växtnäringsutnyttjandet måste öka"

Hur man odlar och hur man föder upp djur är givetvis centralt för att minska risken för läckage. Forskning vid bland annat Baltic Eye visar att växtnäringsutnyttjandet måste öka. Idag används ungefär bara hälften av all växtnäring som tillförs jordbruksmarken om man ser till hela Östersjöregionen.

Steg på vägen är att gynna lantbruk som har balans mellan djurproduktion och växtodling, det vill säga som har tillräckligt med åkermark i förhållande till mängd stallgödsel, så att man inte lägger på för mycket. Genomgående måste stallgödselhanteringen förbättras.

Dessa resonemang och andra fördes fram av flera olika deltagare på frukostseminariet. Det var uppenbart att Havsmiljöinstitutet hade lyckats i sitt uppsåt att problematisera frågan. Och då diskuterade vi inte ens det faktum att det bara är svenska, betande kor och stutar som ger oss öppna landskap med rik biologisk mångfald.

Text: Gun Rudquist