Går det att halvera importen av fosfor till Östersjöregionen? Hur ska man strypa jordbrukets näringsläckage till havet? Och vad kan vi egentligen lära oss av en grisfarm i Polen?

"Det finns fortfarande stor potential för att återanvända fosfor"

Michelle McCrackin, limnolog och forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, inledde onsdagens frukostseminarium med en analys av fosforflödena i Östersjöregionen.

– De största inflödena av fosfor sker via import av djurfoder, framför allt soja från Sydamerika, och mineralgödsel, sade hon.

Samtidigt exporteras en del fosfor ut ur regionen i form av exempelvis kött som säljs till andra länder.

– Men totalt sett kan vi konstatera att det kommer mer fosfor in än vad som förs ut.

Bara sextio procent av fosforn blir grödor

Av all fosfor som används inom jordbruket i form av mineral- och stallgödsel, omvandlas endast sextio procent till skördade grödor.

– Ett viktigt skäl bakom den låga siffran är att moderna jordbruk blir allt mer specialiserade på antingen djuruppfödning eller växtodling, sa Michelle McCrackin.

I de djurtäta områdena produceras och används mer stallgödsel än vad grödorna där behöver, samtidigt som det finns allt för lite stallgödsel i områden som domineras av växtodling.

– Om vi kunde omvandla 70 eller rentav 90 procent av fosforn till skördade grödor skulle vi kunna minska mängden importerat fosfor i mineralgödsel med mellan 100 000 och 200 000 ton per år, sade Michelle McCrackin.

I dag importerar jordbruket i Östersjöregionen cirka 322 000 ton fosfor per år i form av mineralgödsel. Enligt Michelle McCrackin finns det alltså potential att mer än halvera jordbrukets beroende av den ändliga naturresursen fosfor, vilket även skulle minska riskerna för näringsläckage till Östersjön.  

– Men då krävs det att vi förbättrar återcirkuleringen av fosfor inom jordbruket. Det betyder bland annat att vi måste omfördela stallgödseln från de djurtäta områdena till områden som specialiserar sig på växtodling, sade Michelle McCrackin.

Avloppsslammet kan utnyttjas bättre

En annan viktig åtgärd är att även ta bättre vara på den fosfor som finns i mänsklig avföring och urin, och som spolas ut i avloppen.

– En tredjedel av avloppsslammet från vattenreningsverken används i dag som gödsel inom jordbruket medan resten behandlas som avfall och bränns eller läggs i deponi. Denna ”rest” motsvarar ungefär 40 000 ton fosfor per år. Så även där finns potential för att minska importen av mineralgödsel, sade Michelle McCrackin.

"Allt som går in på gården ska användas på gården”

Seminariets andra talare, Conrad Stralka, verksamhetschef vid stiftelsen BalticSea2020, berättade om ett storskaligt pilotprojekt på en grisgård i nordvästra Polen.  

– Gården producerar mellan 55 000 och 60 0000 grisar om året, och producerar lika mycket gödsel som Uppsala stad gör. Om du då har ett antal hundra sådana produktionsenheter inser man att det lätt kan bli ett problem om det börjar läcka, inledde han.

Dyrare transportera stallgödsel än köpa mineralgödsel

Projektet har pågått sedan 2010 och stiftelsen har investerat uppemot 15 miljoner kronor för att förändra produktionen i grunden och uppnå en cirkulär användning av näringsämnena.

– Det betyder att allt som går in på gården ska användas på gården, antingen i kött eller växtproduktion, sade Conrad Stralka.

Den här typen av storskaliga gårdar, eller produktionsenheter, saknar i regel tillräckligt med odlingsbar mark att använda all sin stallgödsel. Och att transportera gödsel är dyrt – dyrare än att köpa färdigt mineralgödsel.

– Så problemet är alltså inte att det finns för mycket stallgödsel. problemet är att det är dyrt att transportera den dit där den skulle behövas, sade Conrad Stralka.

– I Polen och Baltikum ser man dessutom inte gödsel som något värdefullt utan som ett problem som man måste göra sig av med.

Dyra maskiner gör stallgödseln lättare att transportera

Miljoninvesteringarna har bland annat gått till att bygga säkra och praktiska så kallade förvaringslaguner för gårdens enorma mängder stallgödsel. Man har också byggt upp en maskinpark som torkar och förädlar stallgödseln, och gör den mer lätthanterlig – utan att förlora näringsämnena.

Slutligen har man också skapat en infrastruktur för att distribuera den förädlade stallgödseln till växtodlande gårdar i regionen.

– Våra preliminära försök visar att vi har lyckats binda en stor del av fosforn till den torra fraktionen (den förädlade och torkade gödseln, reds anm).

– Och bonden på en gård som ligger två och en halv mil bort kommer till oss och hämtar överskottet varje dag. De har stor nytta av gödseln som jordförbättrare, och så får de fosforn på köpet, sade Stralka.

Kommer att kräva EU-bidrag

Pilotprojektet syftar till att visa både att det går att sluta näringscirkuleringen på en så pass stor grisgård, och hur man gör det. Flera företag och andra intressenter har redan varit på studiebesök. OM detta arbetssätt skulle börja tillämpas på bred front inom det europeiska jordbruket tror Stralka att kostnaderna för maskiner och annat skulle sjunka avsevärt.

– Men det här är nog ändå inget som en gård kan investera i bara för att tjäna på det. Den här typen av stora produktionsenheter behöver man hjälpa till med, och med det menar jag någon form av EU-stöd, sade han.

Text: Henrik Hamrén

Se filmen från denna Baltic Breakfast