Blåmusslor odlas i dag mest längs Västkusten där den höga salthalten gör att musslorna kan växa sig tillräckligt stora för att skördas som mänsklig föda. Men på senare tid har musselodlingar även förespråkats som en åtgärd för att minska övergödningen i Östersjöns kustområden. Grundtanken är att näringsämnen i havet binds upp i musslor, som sedan tas upp ur vattnet.

Forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum menar att storskalig musselodling i Östersjön i dagsläget inte är en kostnadseffektiv åtgärd mot övergödningen, och att det finns risk för negativa miljöeffekter. Andra aktörer hävdar att musselodling kan vara ett bra sätt att fånga upp näringsämnen och att skapa arbetstillfällen.

På onsdagens Baltic Breakfast mötte dessa båda sidor för att ge sina olika ståndpunkter och diskutera den helt centrala frågan: Bör vi satsa statliga medel på musselodling i Östersjön eller inte?

”För tidigt att starta nya odlingsprojekt”

– Jag tycker absolut att det är för tidigt att starta nya odlingsprojekt, sade Nils Hedberg, marinekolog Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Inför den månghövdade publiken på Scandic Klara inledde Nils Hedberg frukostmötet med att med att peka på den största skillnaden mellan västkusten och östkusten: salthalten.

– Blåmusslan trivs bäst i marina förhållanden. I Östersjöns låga salthalt blir musslorna mindre än på västkusten och växer långsammare. En mussla som blir 2,5 centimeter lång på två och ett halvt år i Östersjön, och väger 2 gram, blir dubbelt så lång och väger sju gånger så mycket på ett och ett halvt år på västkusten, sa han.

Tidigare har man antagit att kvävehalten är den samma i västkustmusslor som i östkustmusslor. Enligt Nils Hedberg är det ofta sådana beräkningar som fortfarande ligger till grund för ansökningar om statliga bidrag för att starta och driva musselodlingar i Östersjön.

Dessa beräkningar är dock missvisande, menar han, eftersom musslorna på östkusten inte bara växer långsammare utan också tar också upp mindre näring.

– En två centimeter lång mussla på östkusten innehåller mindre kväve och mer vatten än en tvåcentimetersmussla på västkusten, säger han, och fortsätter:

– Skälet är att blåmusslorna måste kompensera för den lägre salthalten i Östersjön och även ta in mer vatten, vilket gör att det blir mindre kväve kvar i musselköttet och mindre kväve per viktenhet.

Enligt hans beräkningar kan kväveupptaget vara uppemot tio gånger mindre och fosforupptaget fem gånger mindre på östkusten jämfört med på västkusten.

Det återstår dock en del forskning för att kunna slå fast skillnaden mer exakt.

– Det finns odlingar som är i gång i dag, med erfarna odlare som har hållit på med detta i tio år och har en massa kunskap. Jag tycker man ska utvärdera dem först innan man beslutar om att starta nya odlingar, säger Nils Hedberg, och påpekar att det även finns risk för att musselodlingar orsakar negativa miljöeffekter.

Musslorna tar nämligen bara upp 25 procent av den näring de får i sig. Resten släpps ut som avföring.

– Därmed koncentreras näringsämnena till ett mindre område, och man riskerar att få högre halter av kväve och fosfor lokalt. Det är en anledningarna till att vi inte tycker att man ska satsa på detta som övergödningsåtgärd i nuläget, säger han.

”Det är viktigt att använda rätt utrustning”

Martyn Futter är biogeokemist vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och arbetar inom projektet Baltic Blue Growth, som syftar till att ta fram kunskap och verktyg för att utvärdera förutsättningarna för storskalig musselodling i Östersjön. Enligt honom finns det definitivt potential för att använda musselodlingar om övergödningsåtgärd.

– Man kan jämföra med jordgubbar. Visst kan man säga att det går bättre att odla jordgubbar i Spanien. Men jag vill äta svenska jordgubbar, sa han.

Musslans tillväxt handlar inte enbart om salthalt, menar Martyn Futter, utan också om tillgång på föda. Den relativt rikliga förekomsten av klorofyll (och därmed också plankton och mat för musslorna) på delar av östkusten ökar enligt Futter förutsättningarna för effektiva musselodlingar.

Resultaten från ett pågående odlingsprojekt i Sankt Anna skärgård i Östergötland visar bland annat exempel på musslor som växt till hela 4 centimeter på 18 månader.

– Om musslorna är mindre finns det dessutom möjlighet att ha fler musslor på samma plats, säger Martyn Futter, och fortsätter:

– Det är också viktigt att använda rätt utrustning. Gör man det så växer musslorna bättre.

Medel som öronmärkts för övergödning bör inte användas till storskaliga musselodlingar

När det gäller musselodling som åtgärd för att åtgärda övergödning är kostnadseffektiviteten den springande punkten. Särskilt eftersom flera projekt i Östersjön gör anspråk på att få finansiering via statliga medel, så kallade LOVA-bidrag, som är specifikt öronmärkta för att gå till åtgärder mot övergödningen.

Det betyder att musselodlingarnas kostnader och effektivitet ska jämföras med en mängd andra åtgärder, såsom utbyggnad av reningsverk, strukturkalkning, anläggning av våtmarker och åtgärder för att minska näringsläckaget från jordbruk.

Kostnadseffektiviteten för musselodlingar i Östersjön beräknas till omkring 600 kronor per kilo kväve och omkring 9000 kronor per kilo fosfor.

– Det är inte den dyraste reduceringsåtgärden som finns, men det är absolut inte heller den billigaste, säger Nils Hedberg.

Utifrån nuvarande kunskapsläge om kostnader och risker är det enligt honom mycket svårt att motivera att statliga bidrag ska gå till att starta och driva nya storskaliga musselodlingar.

Martyn Futter är av en annan åsikt:

– Vi är på väg att få fram svar på om det är kostnadseffektivt, vilken utrustning som ska behövs, hur kan man använda musslor. Så ja, jag tycker att vi kan använda pengar för att bygga upp storskaliga musselodlingar i Östersjön redan nu.

Text: Henrik Hamrén

Se filmen från denna Baltic Breakfast