Häromdagen diskuterades frågan om läckage av fosfor från bottensediment i Östersjön på ett seminarium i Stockholm. Man framförde att mängden fosfor som läcker från bottnarna är större än vad som kommer från land via till exempel jordbruk och avlopp, och att man därför måste satsa på tekniska lösningar för att ta upp fosforn.

"Det saknas tillräckligt vetenskapligt underlag"

Det är fullt möjligt att olika tekniska lösningar i framtiden kan fungera som bra och viktiga komplement till det övriga arbete som görs och måste fortsätta göras för att minska övergödningen i Östersjön. Men det vore olyckligt att omdirigera resurser från beprövade landbaserade åtgärder till osäkra tekniska havsbaserade lösningar. Skälet är framför allt att det fortfarande saknas tillräckligt vetenskapligt underlag kring hur internbelastningen i Östersjön fungerar och vilka effekter olika tekniska lösningar kan få på havsmiljön.  

Att det finns en internbelastning av fosfor från bottnarna i Östersjön är alla överens om. I debatten blandas dock äpplen och päron ihop när man jämställer det årliga flödet av fosfor från land (extern belastning) med den mängd fosfor som är bunden vid havsbotten på ett sådant sätt att den kan frigöras om det blir syrebrist vid botten (intern belastning).

Den fosfor som kommer från land är ny fosfor som, enkelt uttryckt, ständigt fyller på den redan stora fosfordepån i havet. Den fosfor som frigörs från botten till vattenmassan kan återigen bindas vid botten, och cirkulera så många gånger.

"Det finns också potentiella risker förknippade med några av dessa lösningar

Exakt hur detta utbyte av fosfor mellan vattenmassan och bottensedimenten ser ut över tid, och hur det påverkas av syrebrist och andra faktorer, är fortfarande i viss mån oklart, särskilt vad det gäller Östersjöförhållanden.

Inte ens i insjöar, för vilka det finns åtminstone 40 år av erfarenheter av just åtgärder mot internbelastningen, är forskarna helt på det klara med sambanden. Det behövs mer forskning om hur bottensedimenten beter sig och om effekter på ekosystemen, innan man med någorlunda säkerhet kan bedöma om storskaliga havsbaserade tekniska lösningar ens fungerar.

"Fortsätt det framgångsrika arbetet med att strypa källorna från land"

Det finns också potentiella risker förknippade med några av dessa lösningar. Särskilt om de utförs i stor skala. Det har till exempel ännu inte påvisats att syresättning gör att bottensedimentet permanent binder en stor andel av fosformängden. Tvärtom visar studier att fosforn i sedimentet övergår till en form som mycket snabbt kan frigöras igen om det uppkommer förnyad syrebrist.

I dagsläget saknas det tillräcklig kunskap – om både risker och faktiska förhållanden – för att kasta sig ut i storskaliga experiment. Därför är vi förvånade över att regering, myndigheter och nu till och med WWF framställer det som att vi måste göra både traditionella åtgärder och tekniska havsbaserade lösningar. Som om det i dag finns en arsenal av pålitliga och fullt fungerande åtgärder, som bara väntar på att sättas i bruk. Så är inte fallet.

Länderna runt Östersjön måste fortsätta det framgångsrika arbetet med att strypa källorna från land. Enligt Helcom har kvävetillförseln minskat med 17 procent och fosfortillförseln med 20 procent mellan 1995 och 2012. Vi förväntar oss ytterligare kraftiga reduktioner i tillförseln med fortsatt implementering av den effektiv avloppsrening som skett i regionen efter 2012 – och som kommer att fortskrida framöver.

Det tar lång tid innan effekter av minskad näringstillförsel blir synliga i havet. Men redan nu syns dock goda resultat i till exempel Finska viken, tack vare avsevärt förbättrad avloppsrening i S:t Petersburg. Denna utveckling fortgår och innebär gradvis allt större förbättringar. Dessutom är den vetenskapligt förankrad.