Sjöbotten. Foto: Rolf Nyström /Rolfs Bild www.rolfsbild.se

De senaste 20 åren har många forskare och förvaltare börjat intressera sig för möjligheten att återställa, eller restaurera, kustnära ekosystem. Nu märks ett ökande intresse även i Sverige. I Havs- och Vattenmyndighetens (HaV) nya åtgärdsplan för hur Sverige ska förbättra sin havsmiljö finns restaurering med som en viktig åtgärd.

Många pågående restaureringsprojekt i Sverige

Och det finns många som är intresserade av att försöka i praktiken:

• På västkusten pågår försök med att återinplantera ålgräs och utveckla bättre restaureringsmetoder. Projektet (ZORRO) drivs av Göteborgs universitet, tillsammans med Länsstyrelsen i Västra Götaland och HaV.
• Nyligen fick Länsstyrelsen i Kalmar och Linnéuniversitetet 3,2 miljoner kronor av HaV till ett femårigt projekt för att restaurera ålgräsängar på mjuka bottnar längs Kalmar och Blekinge läns kust.
• På andra ställen längs Östersjökusten återställs kustnära våtmarker där gäddor ska kunna gå upp och lägga sin rom.
• I Stockholms skärgård pågår försök att återställa en hel övergödd vik.
• Under Göteborgs Hamns byggande av ny godsterminal i Arendal på Hisingen måste bolaget kompensationsrestaurera genom att återinplantera lika mycket av det ålgräs som försvinner från Arendalsviken i samband med bygget.

Satsningar på restaurering får aldrig ersätta åtgärder för att undvika ytterligare förstörelse av livsmiljöer

En viktig anledning är förstås att naturen vid kusten och under havsytan omformats eller förstörts i stor skala och att det fått konsekvenser för livet i havet men också för oss människor. När fiskens barnkammare förstörs genom övergödning eller exploatering blir det färre fiskar för oss att fånga. Och förlust av undervattensvegetation som sjögräs kan ge en ökad erosion på havsbottnar och stränder och leda till utsläpp av koldioxid som annars skulle lagras i växterna och deras rotsystem.

Vi arbetar redan på flera olika fronter med att minska vår negativa påverkan på havet. Frågan är om det räcker? Kan vi få naturen att återhämta sig snabbare och mer fullständigt om vi aktivt hjälper till att återställa den - antingen genom att återställa den fysiska miljön, som när en utdikad våtmark åter ställs under vatten, eller genom att hjälpa försvunna arter att återetablera sig?

Det här har vi egentligen inte något bra svar på.

Aktiv restaurering kan leda till att arter och livsmiljöer återhämtar sig. Men lika ofta misslyckas restaureringsförsök med att återskapa den livsmiljö eller de funktioner man vill få tillbaka. Det kan bero på att förutsättningarna inte är de rätta, men också på att naturen är komplex och oförutsägbar.

En nyligen publicerad studie som sammanfattar resultaten från försök att restaurera sjögräsängar i olika delar av världen visar just detta. Även med god kunskap om ett ekosystem är det svårt att förutsäga om restaurering ska lyckas eller inte.

Därmed inte sagt att vi inte ska försöka. I de fall då det finns mycket att vinna på att återställa natur kan det vara värt en satsning – trots risken för att misslyckas. Men då bör åtgärderna dels planeras väl, dels följas upp och utvärderas vetenskapligt, så att även misslyckade försök ger kunskap som ökar förutsättningarna för att lyckas bättre nästa gång.

Som med alla andra åtgärder är det också viktigt att väga kostnaderna mot de möjliga vinsterna.

Satsningar på restaurering av undervattensnatur är förknippade med höga kostnader och stora mått av oförutsägbarhet. Därför får de aldrig ersätta åtgärder för att undvika ytterligare förstörelse av livsmiljöer.

Den bästa och långsiktigt mest säkra investeringen för framtiden är att skydda den natur vi redan har kvar, så att den aldrig behöver restaureras.

Text: Sofia Wikström