Baltic Breakfast: Förstörda kustekosystem går att restaurera
2020.11.06: Med rätt insatser går det att återställa förstörda kustmiljöer, och det finns mycket att vinna på att göra det. Men bäst är att skydda de känsliga miljöerna innan de tagit skada. Det är budskapet i Östersjöcentrums nya policy brief som presenterades vid senaste Baltic Breakfast.
På bara 30 år går det att återställa havets förstörda ekosystem på global skala. Det optimistiska budskapet presenterades av en grupp marinbiologiska forskare från hela världen i en artikel i tidskriften Nature tidigare i år. Det som krävs är framför allt minskade utsläpp, att vi skyddar och restaurerar habitat, fiskar med försiktighet och bromsar den globala uppvärmningen.
– Det är ingen lätt utmaning och inte gratis heller. Men det finns samtidigt så mycket att vinna att forskarna menar att det även ekonomiskt är en bra idé, berättar Sofia Wikström, forskare vid Östersjöcentrum och en av författarna till en ny policy brief;
Skydda och restaurera – så kan vi rädda kustens ekosystem.
Även i Sverige finns behov av att restaurera kustområden. Flera områden är i dåligt skick, vilket märks bland annat på att fiskpopulationer och utbredningen av viktiga livsmiljöer som ålgräsängar har minskat. Men hur ska man då göra för att restaurera ett område?
– Det första åtgärden är att minska den påverkan som gjort att en art eller ett habitat har minskat, säger Sofia Wikström.
Det kan handla om att minska utsläpp till havet eller att begränsa fisket, men i de känsliga kustmiljöerna kan även småskalig exploatering i form av till exempel byggnation, och muddring kopplat till den, ha stor betydelse.
– När man tar bort den här påverkan har naturen ofta en förmåga att läka sig själv. Det kallas passiv restaurering, säger Sofia Wikström.
Aktiv restaurering kan vara nödvändig
Ibland räcker inte den passiva restaureringen till, utan behöver kompletteras med aktiva restaureringsinsatser. Patrik Kraufvelin, marinekolog verksam vid Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, har nyligen medverkat i att ta fram en rapport (Kraufvelin, Bryhn och Olsson, 2020: Erfarenheter av restaurering i kust och hav), med en verktygslåda som beskriver olika restaureringsåtgärder och utvärderar dem.
Han berättar att det tidigare ansågs både onödigt, komplicerat och väldigt dyrt att ägna sig åt marin restaurering, men att synen delvis nu förändrats.
– Läget för havsmiljön är ännu mer utmanande och till det väntas flera klimatrelaterade miljöförändringar påverka havet. Då räcker det kanske inte längre att åtgärda alla förvaltningsbara påverkanstryck och att satsa på skydd.
Det finns flera olika typer av marina livsmiljöer där aktiv restaurering är tänkbar. Ålgräsängar är en, men även till exempel naturligt vegetationsfria mjukbottnar, fleråriga makroalger som blåstång, blåmusselrev och kustnära våtmarker går att restaurera.
– Många åtgärder kan vara effektiva och prisvärda, till exempel ålgräsrestaurering och restaurering av våtmarker. En kombination av åtgärder är ofta idealisk, säger Patrik Kraufvelin.
Ålgräsängen – en unik miljö som minskat
Ålgräsängen är en av de svenska marina livsmiljöer som minskat kraftigt de senaste decennierna, men som det också mycket erfarenhet av att restaurera. Det unika med ålgräset är att det är en landväxt som anpassat sig till den marina miljön. Växten har blommor som pollineras under vattnet, och med hjälp av sina rötter förankrar sig ålgräset i sedimenten och kan bilda stora ängar.
– Den har väldigt viktiga funktioner i kustekosystemet genom att den stabiliserar sedimentet. Det ökar siktdjupet och förbättrar vattenkvaliteten och skapar en struktur där många växter och djur hittar habitat, berättar Per-Olav Moksnes, forskare vid Göteborgs universitet.
När ålgräsängarna försvinner förlorar människan viktiga ekosystemtjänster, genom att fiskyngel går förlorade och kol och näringsämnen frisätts från sedimenten. Sammantaget kan kostnaderna för en hektar förlorad ålgräsäng uppskattas till 1,4 miljoner kronor. När väl en ålgräsäng försvunnit så grumlas ofta botten och drivande algmassor tar över. Det gör den naturliga återhämtningen svår och aktiv restaurering kan vara nödvändig för att växten ska komma tillbaka.
Skott planteras av dykare
Restaureringen genomförs genom att dykare skördar skott från ett område där det finns mycket ålgräs och för hand planterar dem i det skadade området. Flera storskaliga sådana restaureringsprojekt har nyligen inletts, bland annat utanför Koster.
Erfarenheterna visar att restaureringen ofta fungerar bra där tillväxtförhållandena är goda och vattenkvaliteten bra, men i svåra områden har nästan alla testplanteringar misslyckats, berättar Per Moksnes. Där kan det behövas ytterligare stora och kostsamma åtgärder innan återplantering är möjlig, till exempel att täcka botten med sand.
– Det finns metoder och de fungerar, men ibland har miljön ändrats så mycket att det inte går att restaurera.
Per Moksnes påpekar att återplantering av ålgräs inte kan ersätta storskaliga förluster av livsmiljön. De gamla ålgräsängarna är också de mest värdefulla eftersom de binder mest kol och näring till sedimenten.
– Vi måste i första hand förbättra havsmiljön, minska påverkan och skydda de gamla ängarna. Men har man fått en förbättring kan restaurering vara en bra metod för att påskynda återhämtningen, om man planterar på strategiskt valda områden där ålgräset kan sprida sig snabbt, säger han.
Frågor och svar om marin restaurering
Det kom in många frågor till forskarna i samband med frukostseminariet. Här är frågorna och forskarnas svar:
1. Hur hanterar man skyddet om nu havsytan stiger till följd av klimateffekter, det vill säga att man får en storskalig förändring av djup-, ljus och andra förhållanden där dagens miljöer hamnar djupare?
Sofia: Hur man ska ”klimatanpassa” naturskyddet är en stor fråga som myndigheterna jobbar aktivt med (både länsstyrelser och nationella myndigheter). En förändrad havsnivå är en faktor, men även en förändrad temperatur och salthalt. Ett sätt att hantera det är att göra naturskyddet tillräckligt flexibelt för att hantera dessa förändringar. Ett annat är att skydda stora områden med exempelvis en djupgradient, så att arterna behåller skyddet även om de behöver flytta på sig. Som tur är så är ju dessa förändringar ändå relativt långsamma, så om vi bara gör förvaltningen flexibel har vi möjlighet att anpassa skyddet över tid.
Patrik: I tillägg till detta kommer ju också vissa habitat att vandra uppåt med ett ökat havsvattenstånd (då strandväxtlighet eroderats bort), så lite ”landvinningar” kan nog habitaten få på vissa platser. Denna uppåtvandring för habitat är dock omöjligt i bebyggda och hårdgjorda strandområden på grund av olika anlagda konstruktioner, bland annat för att på olika sätt skydda kusten. En trolig negativ konsekvens av detta är då en ”förkrympning av kustzonen” (engelska: coastal squeeze), det vill säga att mängden tillgänglig bottenareal för olika, speciellt grunda, kusthabitat minskar (Fujii 2012, Pontee 2013).
Fujii, T., 2012. "Climate change, sea-level rise and implications for coastal and estuarine shoreline management with particular reference to the ecology of intertidal benthic macrofauna in NW Europe." Biology 1:597-616.
Pontee, N., 2013. "Defining coastal squeeze: A discussion." Ocean Coast Manage 84: 204-207.
2. Finns det någon plan för finansieringen av återplantering? Tänker på myndigheter och kommuner. Finns det något hopp om någon privatperson/filantrop som satsar resurser?
Sofia: Hittills har återplantering framförallt skett med allmänna medel, från de medel som politiker beslutat ska användas för att förbättra havsmiljön. För ålgräsrestaurering är det nog mest statliga medel som använts, men en del kommuner satsar en del på andra typer av restaurering, exempelvis att anlägga våtmarker och röja bort trådalger. Det finns ju några privata stiftelser som engagerar sig i att förbättra miljön i Östersjön och Östersjöns kustområden och en del lokala initiativ där boende eller andra lokala aktörer går samman för att genomföra åtgärder. Inte omöjligt att sådana privata initiativ kommer att bli mer vanliga i framtiden.
Patrik: Som tillägg till Sofias kommentar undrar jag också om det inte månne kommer att komma pengar för praktisk restaurering och för mer forskning kring restaurering (både till lands, till havs och i vattendrag) via EU:s satsningar inom ramen för restaureringsdecenniet. Jag har hört helt hisnande totalsiffror för Europa 2021–2030 som det kanske är bäst att inte återge innan de är bekräftade, också med tanke på allt annat resurskrävande som just nu pågår i Europas länder (med covid-19 och dess konsekvenser för i princip allt som människor ägnar sig åt i spetsen).
3. Vad säger politikerna om detta?
Sofia: Jag uppfattar att det finns ett politiskt stöd för att återställa våra kustområden och en insikt om att det finns mycket att vinna på en förbättrad miljö. Men sen krockar det i många fall med andra samhällsmål som kanske är mer prioriterade.
4. Hur sprids denna viktiga forskning?
Sofia: Exempelvis genom denna frukost och den policy brief vi publicerat, men också genom att vi forskare deltar i diskussioner med förvaltare som jobbar praktiskt med kustfrågor, både på kommuner, län och nationella myndigheter. Vi tar också upp forskningen i möten med politiker och deras tjänstemän. Jag har också flera gånger blivit kontaktad av privata aktörer som vill ha råd om vad de ”praktiskt kan göra för att förbättra miljön i Östersjön”.
Patrik: Ännu angående om hur forskningsinformation sprids så sker detta också via rapporter och vetenskapliga artiklar. Per anger ett antal ålgräsrelaterade referenser längre ner, en nationell allmän restaureringsrapport är under utgivning (se nedan, Kraufvelin m.fl. 2020a), en rapport kring restaurering av våtmarker kom ut i våras (Hansen m.fl. 2020), likaså en manual och en vetenskaplig artikel kring restaurering av blåstång (Kautsky m.fl. 2019, 2020) och dessutom finns det också många svenska forskare som publicerar sina resultat vetenskapligt, ofta kring enskilda åtgärder.
Hansen, J., Anderson, H.C., Bergström, U., Borger, T., Brelin, D., Byström, P., Eklöf, J., Kraufvelin, P., Kumblad, L., Ljunggren, L., Nordahl, O., Tibblin, P., 2020. Våtmarker som fiskevårdsåtgärd vid kusten. Utvärdering av restaurerade våtmarkers effekt på fiskreproduktion och ekosystemet längs Östersjökusten. Stockholms universitets Östersjöcentrum, rapport 1/2020.
Kautsky, L., Qvarfordt, S., Schagerström, E., 2019. "Fucus vesiculosus adapted to a life in the Baltic Sea: impacts on recruitment, growth, re-establishment and restoration." Bot Mar 62:17-30.
Kautsky, L., Qvarfordt, S., Schagerström, E., 2020. Restaurering av blåstångssamhällen i Östersjön. 60 s. ISBN 978-91-982382-3-5.
Kraufvelin, P., Bryhn, A., Olsson, J., 2020a. Erfarenheter av ekologisk restaurering i kust och hav. Rapport. HaV. (Under utgivning)
5. Hur effektiva kolsänkor anses sjögräsängar vara? Det är mycket därute som sägs vara effektiva kolsänkor men när man tittar på forskningen så kanske den inställningen inte alltid återspeglas i verkligheten (biokol exempelvis). Vad visar forskningen sjögräsängar (siffror tack)?
Sofia: Sjögräsängars potential som kolsänkor är ett hett diskussionsämne. Jag skrev en sammanfattning av vad man vet om sjögräsängar i vårt område 2017, men det är mycket möjligt att det finns mer uppdaterad information.
6. Ökad sedimentation framhölls som en viktig funktion hos ålgräset som främjar kolinlagringen. Kan man tänka att kärlväxtängar (bestående av fler olika arter) i Bottniska viken fungerar på liknande sätt? Kan kärlväxtängarna misstänkas vara lika stor kolsänkor som ålgräsängarna?
Sofia: Hur mycket kol som lagras skiljer sig väldigt mycket mellan olika arter av sjögräs och mellan olika lokaler. Så det går inte att använda siffrorna rakt av och tyvärr har vi fortfarande inga siffror för Östersjöns kärlväxtängar. Däremot vet vi att grunda, vågskyddade miljöer ansamlar mycket organiskt material även i Östersjön. Så vi förväntar oss att vikar i Östersjön lagrar kol, men vi vet inte hur mycket vegetationen bidrar. Vi håller på att titta på frågan om något år eller flera kan vi ge ett bättre svar.
7. Hur beaktas erosionseffekter på undervattensmiljön i skyddet/återställningen av undervattensbiotoperna? Under mina år som tjänsteman på länsstyrelsen i Stockholm jobbade vi mycket med att försöka studera exploateringseffekter på kustzonen, både på land och i vatten. Vi tog bland annat fram bryggindex som sätt att följa exploateringen. Under arbetet blev det i samband med reglering av hastigheter i farleder i Stockholms skärgård, i synnerhet i Furusundsleden, framkom det klart att erosion var ett problem, framförallt från stora fartyg, men även från mindre arbetsfartyg och vissa fritidsbåtar. Efter att jag pensionerats var jag inblandad i ett ärende i just Furusundsleden kring erosionsskador. I samband med detta framstod det än klarare att erosionseffekterna under vattenytan är väldigt dåligt kända men på många platser betydande. I trakterna av Östanå, där vägfärjor går mellan fastlandet och Ljusterö fanns flera exempel på hur hela undervattensmiljön totalt förändras genom förflyttning av finkornigt sediment (effekter till stora delar orsakad av Finlandsfärjor och kryssningsfartyg). Men en annan studie som gjordes i mellanskärgården visade att erosionsproblematiken var väldigt utbredd även utanför de stora farlederna och att reglering av hastigheter och avstånd till land för båttrafik kan vara nödvändig på många håll för att minska de skadliga effekterna. Hur kommer denna problembild in i skyddsarbetet? Många strandområden i kust- och skärgårdsmiljöerna uppvisar erosionsskador som på många håll överstiger de naturliga erosionseffekterna.
Sofia: En bra fråga. Lite kort kan man nog säga att miljön under ytan ofta glöms bort för att vi inte ser den. Erosionsskador vid ytan är mer uppenbara. Vi försöker lyfta frågan om effekter på undervattensmiljöer, men som du skriver saknas oftast kunskap för att vi ska kunna säga om det är ett problem eller ej i ett specifikt område. Däremot kan vi uttala oss generellt om att riskerna är störst i grunda, vågskyddade miljöer. Men det fångar ju inte upp den påverkan du beskriver här, det är något som skulle behöva undersökas mer.
8. Patrik, känner du till exempel på positiva restaureringseffekter kopplade till återställning av rovfiskbestånd i Sverige/Norden?
Patrik: Detta är ett relativt nytt område så ännu finns det inte så mycket information om direkta restaureringseffekter på rovfisk, men för gäddor och abborrar kan säkert mer information hittas i Hansen m.fl. (2020) och i referenser till Sportfiskarna. Däremot finns det ett antal studier som visar på att fiskefria områden ger mer fler och större abborrar (Bergström m.fl. 2019) och fler och större torsk (Egriell m.fl. 2007, Wikström m.fl. 2016).
Bergström, L., Karlsson, M., Bergström, U., Pihl, L., Kraufvelin, P., 2019. "Relative impacts of fishing and eutrophication on coastal fish assessed by comparing a no-take area with an environmental gradient." Ambio 48:565-579.
Egriell, N., Ulmestrand, M., Andersson, J., Gustavsson, B., Lundälv, T., Erlandsson, C., Jonsson, L., Åhsberg, T., 2007. Hummerrevsprojektet, slutrapport 2007. Konstgjorda rev i Göteborgs skärgård (år 2002–2007). Länsstyrelsen i Västra Götalands län. Rapport 2007:40, 134 s.
Hansen, J., Anderson, H.C., Bergström, U., Borger, T., Brelin, D., Byström, P., Eklöf, J., Kraufvelin, P., Kumblad, L., Ljunggren, L., Nordahl, O., Tibblin, P., 2020. Våtmarker som fiskevårdsåtgärd vid kusten. Utvärdering av restaurerade våtmarkers effekt på fiskreproduktion och ekosystemet längs Östersjökusten. Stockholms universitets Östersjöcentrum, rapport 1/2020.
Wikström, A., Sundqvist, F., Ulmestrand, M., Wennhage, H., Bergström, U., 2016. Ett fiskefritt område för skydd av hummer och rovfisk i Göteborgs skärgård. s. 159-180
Bergström m.fl. 2016. Ekologiska effekter av fiskefria områden i Sveriges kust- och havsområden. Aqua reports 2016:20, Institutionen för akvatiska resurser, Sveriges lantbruksuniversitet, Öregrund.
9. Vad anser ni är de viktigaste frågorna för kommunerna att hantera vad gäller att skydda och förbättra de fysiska livsmiljöerna i våra kustvatten?
Sofia: Planera nödvändig exploatering så att de mest känsliga miljöerna skyddas. Var restriktiv med undantag från strandskydd och tillstånd för vattenverksamhet i grunda skyddade vikar (åtminstone när de inte redan är kraftigt påverkade). Om kommunen har ont om bra lekmiljöer för kustfisk kan det vara en bra åtgärd att anlägga en våtmark (som också kan ge andra positiva effekter som att skapa möjligheter för rekreation och ta upp näring) och/eller se över om det går att öppna upp vandringsvägar till leklokaler i sötvatten.
Patrik: I tillägg kan det också vara viktig att ha kontroll över vad som finns av viktiga habitat och av olika typer av hot mot dessa och försöka få bedömt i vilket tillstånd de olika viktiga habitaten befinner sig.
10. Finns det motsvarande studier som visar på effekterna om 1 ha blåstång försvinner?
Sofia: Det finns ingen beräkning av kostnaderna för en sådan förlust. Blåstång har inte samma funktion som ålgräsängar att binda kol och motverka erosion, men den är ett viktigt habitat för många arter.
Patrik: Målet är väl att försöka få in mer sådan information om andra habitat än ålgräs också och då kanske speciellt för tång- och tareskogar och musselbankar på hårda bottnar och för andra makrofyter än ålgräs (som sötvattensfröväxter och kransalger) på mjukbottnar.
11. Patrik påpekade att restaurering behövs kunskap om miljöer som ska restaureras. Har vi tillräckliga kurser i marina restaurering vid våra universitet?
Sofia: Vi vet i stor utsträckning (men inte alltid) vilken påverkan som är viktig att begränsa för att möjliggöra en passiv återhämtning. När det gäller aktiv restaurering är kunskapsläget mycket sämre. Vi har god kunskap om restaurering av ålgräs, rätt god om restaurering av våtmarker och sporadisk om andra typer av habitat. Den rapport Patrik pratade om summerar kunskapsläget idag, men det pågår många projekt för närvarande så om några år kommer vi att veta mycket mer.
Patrik: Så vitt jag vet finns det kanske inte ännu så många skräddarsydda kurser i marin restaurering. Mycket kunskap fås ju ofta om de marina habitaten i grundutbildningen, där är väl kärnkunskapen stark. Här kan jag också slå ett slag för en annan parallell rapport till den nationella restaureringsrapporten och denna rapport kommer också ut ganska snart (Kraufvelin m.fl. 2020b). Något mindre undervisas det väl om effekter av olika aktiviteter och påverkanstryck och troligen undervisas det ännu mindre om den mer tillämpade typen av information som finns inom marin restaurering. Däremot kan jag tänka mig att Per ger en hel del undervisning kring restaurering av ålgräs vid Göteborgs Universitet.
Kraufvelin, P., Bryhn, A., Kling, J., Olsson, J., 2020b. Fysisk påverkan i kusten och effekter på ekosystemen. Havs- och Vattenmyndighetens Rapport (Under utgivning).
12. Hur skyddas de gamla ålgräsängarna idag?
Per: Det finns en rad olika juridiska skydd för ålgräs och andra marina miljöer, bl.a. strandskydd, marina områdesskydd som nationalpark, naturreservat, Natura 2000-område och biotopskyddsområde som begränsar vilka aktiviteter som är tillåtna inom området. Dessa skydd fungerar dock inte mot diffus, storskalig påverkan som övergödning och överfiske som kan påverka hela kusten. Studier visar också att dessa skydd inte heller fungerar så bra mot småskaliga exploatering för till exempel bryggor, som ofta får dispens mot skyddet. Som anledning anges ofta den ringa påverkan från det enskilda ärendet, men där man missar den kumulativa påverkan över tid från en stort antal liknande ärenden. Du kan läsa mer om olika skydd för ålgräs i rapporten som nämns nedan.
Moksnes P-O, Gipperth L, Eriander L, Laas K, Cole S, Infantes E. 2016a. Förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige – Ekologisk, juridisk och ekonomisk bakgrund. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:8, 148 sidor, ISBN 978-91-87967-16-0.
13. Har man säkerställt 1. tillräcklig genetisk variation och 2. genetik anpassad till de lokala förhållandena i det utplanterade ålgräsmaterialet?
Per: Enligt Handbok för ålgräsrestaurering i Sverige ska man välja donatorplantor från ängar så nära och så likartad miljö som restaureringslokalen som möjligt för att öka chanserna att plantorna är anpassade för de miljöförhållanden som råder på platsen. Det rekommenderas också att minst två olika donatorängar används för att öka den genetiska variationen i plantorna. Studier i Sverige visar dock att ålgräsplantor är mycket flexibla och snabbt anpassar sin morfologi efter de förhållanden som de planteras på, och vi har endast sett mycket begränsade effekter plantornas ursprung när vi studerar tillväxt och överlevnad. Ålgräset i Västerhavet har ovanligt stor genetisk variation, varför de flesta plantors tycks fungera väl nästan oavsett var de planteras. Nedan hittas några referenser där dessa resultat visas.
Moksnes P-O, Gipperth L, Eriander L, Laas K, Cole S, Infantes E. 2016b. Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige: Vägledning. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:9, 146 sidor. ISBN 978-91-87967-17-7, ISBN 978-91-87967-27-6
Eriander L, Infantes E, Olofsson M, Olsen JL, Moksnes P-O 2016. "Assessing methods for restoration of eelgrass (Zostera marina L.) in a cold temperate region." Journal of Experimental Marine Biology Ecology. 479:76-88. DOI:10.1016/j.jembe.2016.03.005.
Moksnes P-O, Eriander L, Infantes E, Holmer M. 2018. "Local regime shifts prevent natural recovery and restoration of lost eelgrass beds along the Swedish west coast." Estuaries and Coasts. 41:1712–1731. DOI: 10.1007/s12237-018-0382-y
Jahnke M, Jonsson PR, Moksnes P-O, Loo L-O, Nilsson Jacobi M, Olsen JL. 2018. "Seascape genetics and biophysical connectivity modelling support conservation of the seagrass Zostera marina in the eastern North Sea." Evolutionary Applications. 11:645–661. DOI:10.1111/eva.12589
Läs mer
Se filmen från denna Baltic Breakfast
Senast uppdaterad: 25 januari 2023
Sidansvarig: Östersjöcentrum