Svartmunnad smörbult. Foto: Andre Maslennikov.

Haven är i ständig förändring, och även de marina invånarna flyttar på sig. Nya arter tillkommer och andra försvinner eller decimeras kraftig. Frågan är hur främmande arter påverkar Östersjöns ekosystem. Utgör de alltid en risk eller kan vi också ibland se dem som en resurs?

Detta diskuterades under Östersjöcentrums välbesökta frukostseminarium onsdagen den 16 januari 2019. Bland deltagarna fanns företrädare för politiken, forskningen, intresseorganisationer samt intresserad allmänhet.

Nästan omöjliga att bli av med

– Enligt HELCOM finns det 140 främmande arter i Östersjön och Kattegatt,. Det är dock oklart hur många av dessa som är invasiva, sade Sofia Wikström, forskare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum, som inledde med att ge en övergripande lägesbild.

På EU-nivå klassas 49 arter som så pass problematiska att flera länder gått samman för att hantera dem. Två av dessa arter, kinesisk ullhandskrabba och smal vattenpest hittar vi i Östersjön. Sedan 1 januari 2019 finns en ny svensk förordning om invasiva främmande arter, och Artdatabanken genomför nu en riskbedömning för att klargöra var åtgärder behöver sättas in.

– Det är ganska många arter som bedöms ha en risk att påverka biologisk mångfald i Östersjön, sade Sofia Wikström.

Djur och växter tar sig in i våra vatten på egen hand men flera blir dessutom hjälpta av mänskliga aktiviteter som sjöfart, vattenbruk och medveten utplantering. Och när de väl har etablerats så är de svåra att bli av med.

– I marin miljö är det i praktiken nästan omöjligt att sätta in åtgärder mot en art som väl har kommit in. Det gör att det blir väldigt viktigt att jobba med åtgärder mot transport av arter, sade Sofia Wikström.

Möjligheterna  att hantera spridningen av arter styrs enligt henne av hur väl de lyckats etablera sig i ett område. I vissa fall kan man sätta in åtgärder redan i transportskedet, medan andra kräver att man arbetar för att begränsa hela populationer.

– Generellt kan man säga att ju tidigare man sätter in åtgärder i etableringsprocessen, desto större är chanserna att lyckas och desto lägre blir kostnaderna, sade Sofia Wikström.

Foto: Isabell Stenson.

Inte bara negativa effekter

Agnes Karlsson, forskare vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet tog upp svårigheterfna med att avgöra de ekologiska eller ekonomiska konsekvenser som främmande arter medför.

– Det behöver dock inte enbart röra sig om negativa effekter, sa hon.

Ett exempel är havsborstmasken Marenzelleria, som upptäcktes i Östersjön först under 80-talet men som idag utgör en av de vanligaste ”ingredienserna” i våra bottnar. Tack vare att den tål syrebrist kan den leva djupare än många andra arter.

När den gräver runt i sedimentet så syresätts bottnarna, vilket är positivt, men det kan också frisätta gamla miljögifter och näringsämnen som bidrar till övergödningen av Östersjön. En sådan effekt kan komma att bli kostsam.

– Det tar längre tid och kan kräva större åtgärder för att reducera den fosfor som behövs för att nå de uppsatta målen enligt Baltic Sea Action Plan. Den kostnaden uppskattas till 5-18 miljarder kronor årligen, sa Agnes Karlsson.

"Utveckla en marknad för fiske på smörbult i Sverige"

En mer omdiskuterad art är den svartmunnade smörbulten (se bild ovan) som sjöfarten har fört in i Östersjön.

Ann-Britt Florin, forskare vid SLU, Institutionen för akvatiska resurser berättade att den svartmunnade smörbulten är en revirhävdande fisk som är relativt stor och förökar sig snabbt, vilket har gjort att den tränger undan andra arter.

– Därför har den blivit talrik på de ställen där den väl har etablerat sig, sa hon.

Östersjöländerna valt att hantera smörbultsbeståndens snabba tillväxt (sedan 2008) på olika sätt. I Ryssland och Lettland används den till exempel som matfisk Enligt Ann-Britt Florin skulle fler länder kunna ta efter den modellen.

– För att begränsa beståndet som redan finns kan man utveckla en marknad för fiske på smörbult i Sverige. En annan idé skulle också vara att stärka rovfiskbeståndet eftersom vi vet att torsk, abborre och gädda äter den här arten, sa hon.

Mer samordning behövs

Förordningar och handlingsplaner är på gång både inom EU och på nationell nivå, men de tre inbjudna forskarna var eniga om att mer behöver göras för att komma åt de problem som de nya arterna orsakar. Bland annat efterlyser de en bättre nationell samordning för hur man ska hantera etablerade arter.

– När det väl händer något är det oklart vem som ska ansvara för hanteringen. Det finns inte ens ett gemensamt rapporteringssystem på plats, avslutade Ann-Britt Florin.

Text: Isabell Stenson

Se filmen från denna Baltic Breakfast