EBSA-område Norra Bottenviken. Bild: Elsa Wikander/Azote.

För en marinbiolog är det en konstig känsla att dyka i norra Bottniska viken. Här finns inga tång- eller kelpskogar som myllrar av liv. Klippor och stenar är täckta att ett brungrönt ludd av små trådalger och kiselalger, som inte är mycket för ögat. Men om klippbottnarna känns fattiga på liv är växtligheten desto rikare på de grunda sand- och mjukbottnarna. Här hittar man ängar eller djungler av sötvattensväxter, skimrande gröna och ibland flera meter höga. Många av mina vackraste naturdyk i Östersjön har jag gjort i Bottniska vikens undervattensdjungler.

Egentligen är det på gränsen att det här alls kan kallas för ett havsområde. De stora älvarna som mynnar ut i havet för med sig så stora mängder vatten att havsvattnet nästan är sött. Därför finns det knappt några typiska havsarter, men desto flera sötvattensarter, under ytan. Flera arter har sin enda förekomst i Östersjön här, eller så finns de bara här och i inre Finska viken.

En av områdets rariteter är det akut hotade kustbeståndet av fisken harr. Harren är normalt en anadrom art som vandrar mellan sötvatten och hav under sin livstid, precis som andra laxfiskar. De föds i sjöar eller rinnande vatten och återvänder dit när de ska lägga sina ägg. Men en del harrar har anpassat sig till den unika miljön i Bottniska viken och börjat tillbringa hela livet vid kusten och lägga sina ägg i grunda kustområden. Harren finns i stora delar av Europa, men kustlekande bestånd verkar vara unika för Östersjön.

Andra rariteter är småsvaltingen, en mycket sällsynt vattenväxt som är endemisk för Östersjöområdet (den finns ingen annanstans i världen), och de sällsynta och hotade växterna ishavshästsvans och barklöst sträfse.

Natejungel. Foto: Petra Pohjola, Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Norra Bottenviken präglas starkt av närheten till polcirkeln. Vintrarna är långa och hela området är istäckt under hälften av året. Under de senaste årens varma vintrar har utbredningen av havsis varit mindre än vanligt i Östersjön, men norra Bottenviken har ändå varit istäckt och varit en tillflykt för de arter som är beroende av is, som vikaresälen. Funktionen som tillflyktsort för isberoende arter kan bli ännu viktigare när jorden värms upp, vilket är en annan av anledningarna till att området pekas ut som EBSA.

Med sitt avlägsna läge har Bottenviken legat lite i forskningsskugga. Det har saknats grundläggande kunskap om undervattensmiljön, om vilka arter som finns och om deras funktioner. Men sedan ett drygt år tillbaka pågår en omfattande kartläggning av undervattensmiljöerna i norra Bottenviken i det svensk-finska projektet SEAmBOTH. Vill du se mer av miljön i området kan jag rekommendera projektets blogg som publicerar roliga fynd och lärdomar från projektet och massvis med vackra bilder och filmer från de unika undervattensmiljöerna.

Norra Bottnenviken är ett av nio EBSA-områden utpekade i Östersjön och Kattegatt. Här kan du läsa mer om processen att utse EBSA.

Text: Sofia Wikström

Möja. Foto: Petra Pohjola, Länsstyrelsen i Norrbottens län.